Modfälld och frustrerad.

Läkarsamtalet fick mig att bli lite modfälld och i slutet av mötet kom gråten i halsen medan jag spottade ut om hur mycket jag lider. Det är inte likt mig måste jag bekänna, aldrig någonsin har jag vågat berätta om hur frustrerad och desperat jag känner mig inför en läkare. Först och främst är jag arg på min husläkare och vårdcentralen i huvudtaget som alltid har pratat över huvudet på mig, ignorerat min förtvivlan och som har sagt åt mig att jag borde veta vad som är fel för att de ska kunna ta reda på det. Inte heller hade de skickat ett remissvar till min läkare som de borde ha gjort så han har ingen aning som helst om hur mitt EKG-test såg ut. Jag fick endast ett brev om att hjärtfrekvensen var lite hög men att det annars såg helt normalt ut. Lite tunt med information enligt min läkare som även ansåg att detta var ett rätt allvarligt fel av dem. När jag hade vilat liggandes i 10 minuter kollade vi pulsen och blodtrycket och då låg pulsen uppe på 99, alltså för hög och inte alls inom normalområdet. På grund av detta får jag alltså inte ta någon ADHD-medicin eftersom att min puls går upp ännu mer då, vilket kan efter ett tag bli farligt. Att ta betablockerare går inte heller då blodtrycket ser normalt ut och om jag skulle ta det skulle pulsen kunna bli normal men blodtrycket för lågt istället. Jag väntade väldigt länge på ingenting alltså. Just my luck, huh?

Jag ska i alla fall få prova Fluoxetin och se om det ger någon effekt. Just nu hoppas läkaren på att pulsen går ner om ångesten och depressiviteten sjunker eftersom det är en av orsakerna till varför stress har blivit mitt normaltillstånd. Jag hoppas även på att det ger någon effekt på aptiten men det är ju inte helt säkert. Vissa går upp istället så jag får inte hoppas allt för mycket. Jag är bara så jävla trött på att må så här! Jag önskar att det fanns ett ”quick fix” men det är ju bara att fortsätta drömma, inget i livet är väl gjort för att vara lätt.