Monstret skriker, hånar och skäller ut mig

Blicken riktas ner mot marken där fötterna står stelt fast, jag rullar spänt med fingrarna och håller kvar gråten i halsen. Varför ska det vara så svårt att förklara? Jag frågar mig själv det och stressar igenom alla mina tankar i väntan på att bli avbruten. Jag ber till mig själv att öppna munnen och säga något, nej jag skriker inombords. Vad ska jag säga? Hur ska jag förklara?  Jag kan inte tänka… kan inte, kan inte, kan inte!

”Du tycker att det är ganska jobbigt att prata om det här, eller hur?” – Äntligen så säger min psykolog något och mina farande tankar lugnar ner sig, tystnaden försvinner och jag svarar med ett tyst ”mm”.  Efter ett tag så lyckas jag att försöka förklara bakgrunden till mina komplex och all självförakt som jag har inom mig. Jag berättar om hur jag började att såra mig själv med flit under min tid på dagis och hur det sedan blev värre ju äldre jag blev. Jag vågar inte se henne i ögonen utan håller min blick nere på marken och önskar att jag kunde sluta skämmas så mycket.

Det har blivit som tvångstankar att trycka ner mig själv.
Monstret skriker, hånar och skäller ut mig.
Den inre rösten är för stark för mig.

Denna veckas läxa från DBTn är att inte döma mig själv och att leva här och nu, inte bakåt i det förflutna eller i framtiden. Om jag får en massa dumma tankar så ska jag; Observera, beskriva och delta. Efteråt så ska jag låta tankarna rinna av mig och gå vidare. Jag vet inte hur jag ska lyckas men jag kan alltid göra mitt bästa och försöka.