Mummy, why am I so ugly?

Här sitter jag ännu en gång, blåslagen i ansiktet återigen av det som vi kallar för ångest. När jag gick hemåt från tåget efter DBT-mötet så kände jag mig stark, jag log och skrattade åt mig själv för att sedan mötas av värme. Här hemma var mormor, morfar och min storebror på besök för att fira mamma så huset var fyllt av människor som jag älskar. Jag orkade och vågade vara social, jag njöt av varje sekund och tog in allas leende och skratt intill min hinna. Men nu är jag tillbaks med slaget i magen, vem kunde jag lura? Allt vände tillbaks på en sekund och nu möts jag av en äcklig vålnad i min spegelbild, den där vålnaden som egentligen bara är jag.

Hur beskriver man sitt självförakt i ord då det aldrig verkar räcka till för att beskriva sin avsky? Jag vet inte varför jag är tillbaks ner i mörkret just nu men för tillfället vill jag inget hellre än att lägga mig under mitt täcke och gömma mig från världen. Jag vill inte visa mig svag eller låta andra lida för min fulhet. Alla minnen från förr rivs upp igen och jag känner och hör hur alla skrattar åt mig när jag inte ser. Min kropp känns gigantisk och geléaktig fast samtidigt kantig. Det känns som att jag knappt kan komma på något annat att skriva eller ens att tänka på istället för hur äcklig jag är. Så nu spyr jag ännu en gång ut galla på min fördärvade blogg. Men tro mig, jag ska resa mig upp igen.