Mitt hjärta bankar 100 extra slag av nervositet, imorgon under gruppmötet på DBTn så ska jag ta ett enormt kliv. Ett kliv som jag har dragit ut på och ibland känt att jag aldrig kommer att kunna klara av att ta. Men jag måste ta det nu när tankarna väl finns, jag måste klara av det här på egen hand och bevisa att jag har en inre styrka och att modet finns inom mig. Detta kommer betyda att jag lämnar en enorm trygghet som jag är väldigt fäst vid, jag kommer att förlora ett ställe med ett enormt stöd som har hjälpt mig något så otroligt. Innan, under rasten eller efter mötet så ska jag prata med ledarna och berätta att jag ska sluta och att nästa möte blir min sista. Det kommer att ta emot att lämna den här underbara gruppen men om jag inte gör det nu så kommer jag nog aldrig att kunna sluta, såvida ingen tvingar mig till det. Jag är så fäst vid de andra kvinnorna i gruppen och även ledarna så det tar emot att lämna dem. Men nu har jag gått ett varv + en modul så jag känner att jag måste avsluta ett kapitel för att påbörja ett nytt. Jag önskar bara att jag inte förlorar kontakten helt med alla för vissa känns som vänner för mig, jag vill inte förlora tiden vi har haft tillsammans och glömmas bort.
Senare kommer det att diskuteras om hur vida jag vill fortsätta i DBT i huvudtaget eller inte, om inte så ska jag få remiss till någon sorts psykolog (beroende på vad som finns) i Åkersberga eftersom att de samarbetar med kommunen där jag bor direkt då. Jag ingår ju nu i LSS lagen, ska skaffa en handledare osv. så de anser att det vore det bästa för mig för att göra allt så simpelt som möjligt. Det mesta beror ju även på vad jag vill göra i framtiden, men just nu så tar vi en tag i sänder. Det kommer att blir sorgligt och svårt men samtidigt positivt, jag känner mer och mer att jag verkligen kommer framåt i mig själv. DBT har verkligen varit sjukt bra för mig och har även givit en stor förbättring på den sociala fobin så jag ångrar inte en enda sekund att jag gick på det. Det är ingen mirakelmedicin men man lär sig verkligen många bra färdigheter som behövs för att klara av vardagen. Att börja där var nog det smartaste som jag någonsin har gjort.
sv: tack! :3
Den är mer än grymt bra! 😀
Sv: Jo det lutar mot systemkameran! 😀
sv; tack!
[…] My heart is pounding, a new chapter is about to open in my life. | This is my struggle. […]
sv: hahah den är gryym. klockren film ju :3
Nej man behöver inte ha borderline! Har själv läst runt om det och pratat med min samtalsterapeut, det är gjort från början för de borderline men så är inte fallet längre. Jag tror att det viktigaste är helt enkelt att man har den eller en del av problematiken (som kan gälla för flera olika diagnoser) som de lär en om att hantera. Det är ju ändå rätt så brett och stämmer in på egentligen de flesta människor. Det ska tydligen även vara bra för t.ex. de med depression, ADHD, ätstörningar samt missbrukarproblematik har jag läst. De anledningarna som du skrev upp borde räcka enligt mig! Jag skulle bli sjukt förvånad om de nekade det då inte alla har borderline som går där.
Ursäkta om jag skrev lite rörigt, är helt slut i huvudet!
Är det bara personer med borderline som kan gå i DBT? För jag går i KBT just nu men min tid tar snart slut (blir 18) och jag tror att någon form av gruppterapi skulle kunna hjälpa mig med det sociala samt tycka om mig själv mer osv (känner mig inte 'klar' trots att tiden snart tar slut). När jag googlar så hittar jag nämligen bara info som säger att DBT är till för personer med borderline. Om du vet någonting om saken så är jag tacksam för svar!
fortsätt så tjejen !
btw: helvete vad fin du själv är !
tack för komentaren (:
sv: haha de e nog ändå bara jag som tänkte på de 😀
håller nog helst de utan för bloggen tills vidare :/ kanske skriver om de någon gång i framtiden.
sv: tack för tipsen! 😀
Var gärna med i min tävling! läs mer om tävlingen i bloggen. / MandDZ