Nackdelen med att vara ung:

Man måste stå upp för de äldre men man får själv aldrig sitta. Okej, aldrig är väl en rätt så stor överdrift men ibland känns det så. Jag vet inte hur många tusentals insändare jag har läst på Metro där andra klagar på oss ohyfsade ungdomar som tydligen aldrig ställer oss upp för äldre. För självklart är det alltid den yngre generationen det är fel på och troligtvis kommer jag att sitta och säga exakt samma sak så bitter som jag är. Det kanske finns en gnutta sanning i klagomålen också men jag tycker att det är viktigt att poängtera att det finns många med osynliga handikapp, sjukdomar och funktionsnedsättningar som kan göra det svårt för en att stå upp trots sin ålder. Idag när jag skulle åka hem och väntade vid busshållplatsen fick jag stå upp trots att jag knappt kunde av smärtan i fötterna. 10 minuter låter inte så farligt men idag var det olidligt och jag fick stå och trippa på den ena tån till den andra. Två tanter tog upp hela bänken. Inte för att det var ett par damer av den större storleken eller för att bänken var liten utan för att de helt enkelt inte kunde förmå sig att sätta sig närmare varandra när jag och en annan kom dit. Det var inte fören när deras resterade vänner kom dit som de erbjöd sig att flytta in, för de var ju också gamla tanter.

Alla tackade nej, för tro det eller ej, det finns äldre som inte är svaga och dör av att stå upp. Ja faktiskt, det är sant! Jag upplever liknande situationer ofta och känner mig rätt så provocerad. De behöver inte fråga mig om jag vill sitta eller ge mig deras sittplats, men när det faktiskt finns plats över så förstår jag inte varför de ska ta upp den. Är det då inte även den äldre generationen som är ohyfsade? Jag ville nästan gråta för att det gjorde så ont. Som sagt så har jag ju kronisk inflammation på både fötterna och är plattfot (om det nu påverkar en?) så jag får ont otroligt snabbt. Igår kunde jag inte ens laga middag utan att kvida av smärta och det tog inte ens en halvtimme. Dessutom stannar inte smärtan endast i fotsulan utan går upp i vaderna till knäna och sen upp i låren. Så jag hinner inte ens leva min vardag ståendes en timme utan att det känns som att jag har hårdtränat hela dagen utan skor. Men vem skulle tro mig om jag stod upp för mig själv och sa det på plats? Troligen ingen. När man är ung är man frisk, pigg och fri från vad allt ont betyder. Det är kanske dags för mänskligheten att öppna sina ögonen lite? Och gubbar och gummor, ta inte upp all plats och tro att det är okej för att ni har överskridit en viss ålder! Handikapplatserna är förresten inte reserverade för endast er. Gammal är inte lika med handikappad nödvändigtvis.