Jag behöver någon som kan gräva djupare

Det är 1,5 månad kvar på året och jag får bara uppenbarelse efter uppenbarelse. Från att ha haft ett sjukt stagnerat år där hela min utveckling tycktes gå helt baklänges. Till att jag känner mig starkare och klarare än nånsin.

Om det är något som har varit svårt för mig är det att ändra min tankebanor. Men helt plötsligt släppte något och det har orsakat en dominoeffekt inuti i mig. Ångesten över ja… allt, är som bortblåst. Så fort tankarna börjar spinna igen kan jag enkelt ifrågasätta dem och inse direkt att det inte finns någon anledning för mig att oroa mig.

Jag känner mig mer fri än vad jag har gjort på länge.

Ju mer jag psykoanalyserar och ifrågasätter mig själv så fort en negativ känsla börjar uppstå, desto klarare och friare känner jag mig. För en gångs skull klarar jag av att analysera mig själv utan att konstant döma mina tankar och känslor. Helt plötsligt känns det som verkade så stort förut så himla enkelt. En känsla dyker upp, jag frågar mig själv varför och vips så försvinner den.

Är det så här det känns att inte vara kontrollerad över sina tankar? Jag älskar verkligen den här känslan och jag älskar hur avslappnad jag har känt mig de senaste dagarna. För första gången på länge kan jag faktiskt sitta och titta på en serie utan att jag missar allt. Jag behöver inte sitta på mobilen och distrahera mig själv. Leta efter svar eller vänta på någon annans jävla bekräftelse på att jag faktiskt existerar.

Jag kan vara i mig själv med mig själv igen.

Jag förstår mig själv på ett annat sätt nu

Jag har börjat förstå varför det här året har känt så pass sunkigt som det har gjort. Det är lite synd att det har tagit så lång tid för mig att förstå vad det är som jag behöver och önskar. Men som jag tidigare har skrivit så kanske jag behövde falla rejält för att vakna upp på nytt.

Hela det här året har varit fyllt av ytligheter. Ytliga kontakter, ytliga diskussioner, ytliga relationer och ytliga fester. Tidigare har alltför mycket ytlighet bara tråkat ut mig. Men i år har ytligheten fyllt mig med en tomhet och en längtan som är så stor att det gör ont. En längtan efter en djuphet och att möta människor på en själslig nivå.

Det som fick mig att verkligen öppna upp ögonen för det var en vinkväll med en bästa vän som sedan blev en utekväll. Oftast när jag har kommit hem efter att ha varit ute och festat har jag känt mig tom och lite låg. Men den kvällen kände jag mig upprymd och lycklig. Så vad skilde den kvällen från de andra? Jo innan vi gick ut satt vi och pratade om riktigt tuffa saker. Det var tårar och det var om obekvämt. Något som verkligen låter som allt annat än upplyftande.

Men jag älskar innebörden av det hela. Av det faktum att vi kan sitta och öppna upp oss för varandra och blotta våra ärr som fortfarande är en del av oss. Att någon litar på mig så pass mycket och att jag kan ge den tilliten tillbaka. Kärleken som delas mellan två vänner som är både lika och olika på många sätt. Det är en fantastisk känsla och inte minst befriande. För när vi hade pratat klart var vi både taggade och hade en riktigt rolig kväll med alla andra.

Det var en stark påminnelse av att jag verkligen har en längtan att ha den kontakten med andra. För jag är inte så intresserad av ytligheter. Jag vill känna andras själar, kolla någon djupt in i ögonen och verkligen se hela personen för den hon eller han är. Jag vill se människan bakom masken och prata om det där djupa och obekväma som vi alla bär på.

Med det inser jag också att jag måste släppa på mina rädslor för att låta andra se mig. För hur mycket jag än önskar att någon kunde se mig för den jag är, är det något som sätter stopp. Jag gör det inte alltid medvetet, men jag börjar verkligen se min egna tendens till att stänga andra ute. Och om det är intimitet jag behöver är det något som jag måste förändra.

Så jag måste verkligen sluta vara en martyr och ta för givet att alla är ute efter att såra mig. Jag vill inte anta att alla är likadana, har baktankar och kommer att sticka en kniv i min rygg. Jag fattar ju själv att det inte är rättvist eller ens logiskt. Så jag försöker släppa allt nu. Alla mina fördomar och konspirationsteorier. Mina rädslor och osäkerheter.

Jag behöver verkligen någon som kan ställa mig mot väggen. Någon som inte är rädd för att gräva djupare och som inte låter mig komma undan. Jag brukar vara rätt duktig på att göra det mot andra så det kanske dags att någon gör det på mig.

Lämna ett svar