Någon super mig full om nätterna.

Den här dagen kan slänga sig i väggen med blåsten hack i hälarna. Trots att solen lyckligtvis har varit uppe och hälsat på oss idag så har kylan varit framme, om det nu inte bara är jag som är lite känslig och tramsig? Under de senaste timmarna som jag har spenderat på mitt rum har blåsten gaskat upp sig rejält. Nu är det riktigt kyligt och vädret har blivit typiskt svensk höst med blåst som tar ner varenda soptunna vid alla små villor.Vårt hus skriker. Eller det känns som det med tanke på hur högt det låter när vindarna kommer över vårt tak. Det är ibland lite läskigt att bo vid skogen. Man vet aldrig när ett träd håller på att falla över vägen, på någons tomt eller till och med hus. Mamma blev tvungen att medge att det vore lite dumt att plocka svamp idag, om du har otur faller ett träd rakt ner på dig.

Idag har jag känt mig helt avtrubbad och apatisk. Det enda som har hållit mig kvar i verkligheten är min onda kropp som har gnisslat och haft sig så fort jag har rört på mig. Trots det och huvudvärken gick jag till gymmet och tränade idag igen, men det var allt utom lätt. Jag vaknade med en konstig känsla av lullighet i huvudet som jag har skrivit om förut. Mitt huvud har dunkat och jag har raglat runt av yrhet och förvirring. Självklart kunde jag inte komma upp ur sängen fören vid 10.00 när jag hade ett DBT-möte kvart över. Inte heller mindes jag ens att jag skulle dit, duktigt. Men fick jag ångest, skuldkänslor eller panik? Nej, jag kände ingenting och känner knappt någonting nu heller. Tomhet. Nu är det bara att invänta vändningen som alltid kommer efter sådana här dagar. Humörsvängningar, ångest och ilska. Hur det blir vet jag inte än men något illa blir det, precis som vanligt. Det värsta är att jag försöker bry mig om det men kan fortfarande inte ens känna en gnutta oro eller änglsan. Apati, en äcklig känsla.