När ett kapitel avslutas

Jag vet inte exakt när eller hur det hände, men helt plötsligt insåg jag att äntligen hade släppt taget och börja gå vidare. Allt som har gjort så fruktansvärt ont under alldeles för lång tid är nästan helt bortblåst. Jag har gått från konstant förvirring till klarhet. Från en konstant tyngd på mina axlar till att känna mig lätt och kunna andas igen.

Jag tror att det började för 2 veckor sedan. Efter ett par glas vin berättade jag om mitt snedsteg för en av mina bästa vänner och hon lyckades säga exakt de orden jag behövde höra. Att jag inte var galen och att jag inte har förstört allting genom att vara mänsklig. Det var något i hur hon tittade mig rakt i ögonen som fick mig att vakna till. Jag vet ju det här egentligen, men av någon anledning behövde jag höra det från någon jag litar på till 100%.

Den helgen stötte jag på något som borde ha varit min största trigger. Till min förvåning kände jag knappt någonting alls. Inga tårar, ingen ångest, inget mer konstigt beteende från mitt håll. Jag kände mig så lugn att jag chockade mig själv och undrade vafan som hände. Ett par dagar senare kände jag att det kanske är dags att känna den sista kniven i ryggen och faktiskt våga se sanningen i vitögat. Jag kollade, jag såg det jag förväntade mig och för första gången på länge kunde jag acceptera det.

Visst det sved lite. Jag kan inte ljuga att det gör ont att jag känner mig sviken, men det gjorde inte alls så ont som jag trodde. Jag tänkte att det var för bra för att vara sant. Kan jag verkligen ha släppt taget? Har jag gått vidare? Dagarna som följde visade mig att jo, jag har faktiskt kommit över skiten.

Jag är äntligen fri.

Ett nytt kapitel med tomma blad

Det går inte att förklara hur skönt det känns att kunna säga att jag inte är längre fast i det förflutna. Jag har äntligen tagit mig loss ur den stagnerande energin som har haft järngrepp om mig i någon sjuk limbo av väntan. Nu är jag fri och kan skapa nya minnen obefläckade av den enormt negativa och dränerande energin som jag av någon idiotisk anledning lät omringa mig.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd. Jag är helt ärligt vettskrämd. Men samtidigt känner jag spänning, nyfikenhet och hopp. Jag har mått så bra dessa 2 veckor att jag börjar bli lite misstänksam. Är det lugnet före stormen? Är det ännu en ny livsläxa som universum skickar på mig?

Men jag försöker att sluta leva konstant i mitt huvud och inte överanalysera allt så jävla mycket. Det går kanske inte alltid så bra, men jag känner mig i alla fall inte lika pessimistisk över allt.

Ett nytt kapitel med helt tomma blad innebär en ny början. Ny ren energi, nya möjligheter och nya kontakter. Och ärligt talat känner jag mig så jävla redo trots min rädsla. Efter att ha skrattat mer än vad jag har gjort på väldigt länge känner jag mig mer säker på vad jag vill ha i livet. Även på vad jag absolut inte vill ha och vad jag inte längre kommer att tolerera.

Livet är för kort för att sitta fast i ett ångestträsk och ha tråkigt.

Så kom igen livet, visa mig vad du har att erbjuda!

Lämna ett svar