För varje steg jag tar blir jag smärtsamt påmind om mitt idiotiska val. Jag kan inte riktigt greppa hur jag kan ha låtit mig själv falla så långt. Jag har verkligen försökt att vända på den här nedåtgående spiralen jag har hamnat i.
Ändå står jag kvar här, ovetandes om vad jag ska ta mig till och hur jag ska rädda mig själv.
Efter att ha hållit inne alltför mycket alldeles för länge har något i mig gått sönder. Mitt naiva hopp som alltid finns i mitt bakhuvud trots konstanta besvikelser har till slut börjat tyna bort. Min naiva tro på andra sjunker i stadig takt och synen på mig själv är helt åt helvete.
Jag kan fortfarande använda förnuftet och tänka logiskt kring hela situationen. Men jag kan känna hur min känslomässiga sida, som länge har legat i dvala, kryper fram allt oftare och alltmer okontrollerat. När jag gjorde mitt snedsteg fanns det ingen logik alls. Det var bara jag och mina känslor. Alla de där känslor som jag har ignorerat och försökt att kväva. Flera år av instängd ilska och sorg sköljde över mig och jag kunde se mitt rätta jag för första gången på länge.
Mitt patetiska, värdelös och misslyckade jag.
Många ser mig som en otroligt stabil människa som är mer logisk än känslomässigt lagd. De flesta verkar tycker att jag har en ”IDGF”-attityd och helt enkelt inte tar så illa upp av saker och ting. Jag har aldrig känt igen mig i den beskrivningen. För jag minns den jag var förut och har alltid vetat att hon finns kvar inom mig.
Nu klöser hon sig ut konstant. Jag är sjukligt svartsjuk, blir paranoid, får konstanta ångestattacker och sitter och överanalyserar konspirationsteorier. Alla är ute efter att såra mig, alla är falska och ingen bryr sig. När hon tar sig ut översköljs jag av självömkan och sen ilska för att jag fortfarande kan vara så patetiskt. Jag hatar verkligen den här delen av mig och jag skäms något så fruktansvärt.
Jag är 30 år nu. Jag längtar ihjäl mig efter att starta familj, köpa hus, boa in mig och komma framåt med mitt liv. Jag kan inte låta det här hända mer och jag kan inte göra om mitt misstag. Samtidigt kommer den där rösten i mitt huvud och hon viskar allt jag inte vill höra på repeat.
Som tur är så den här sidan inte alltid aktiv och jag kan tänka mer klart igen. Så just nu försöker jag hålla mig ifrån situationer och människor som kan trigga mig. Jag har inte riktigt kommit på exakt vad jag behöver göra ännu, men jag tar en dag i sänder och försöka lyssna på min intuition.
Allt kommer att bli bra förr eller senare. Just nu suger livet lite extra hårt bara.