När man aldrig kan ge upp

Min efterlängtade semester är här och allt jag känner är massiv ångest. I alla fall just nu i denna stund. Jag försöker planera och få ihop allt jag borde göra, men mitt huvud kan inte sortera ut allt kaos som pågår därinne.

Så istället zonar jag ut, sitter och stirrar rakt ut i luften och får inte ihop något. Jag brukar ha rätt tydliga mål, men just nu vet jag inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag vill göra eller vad som ska hända. Jag vet bara att jag känner mig överväldigad, sliten och utmattad.

Jag har försökt att ge mig själv egentid och massor av självkärlek, men inget verkar räcka till. Jag kan inte tysta alla tankar som skriker samtidigt. Ibland under dagarna får jag luckor och jag känner mig lugn igen. Hoppet kommer tillbaks och jag ser mitt värde som person. Sen så raseras allt på nytt och jag fastnar i den fördömda spiralen som provocerar de värsta sidorna i mig.

Ena stunden är jag förbannad och vill skrika. Skrika ut allt jag har hållit inne och bli helt skoningslös mot de som jag känner har felat. Sen blir jag helt fördärvad och skyller allt på mig själv. Att allt är mitt fel och att det är för att jag aldrig kan göra rätt. Att allt händer för att jag inte förtjänar bättre. Efter det kommer delen av mig som vill skära av all kontakt med andra. Jag vill inte bry mig eller känna något, jag vill bara stänga av totalt.

Runt och runt vi går… I en oändlig cirkel som bryts under en kort tid av mitt fördömda hopp innan det börjar om igen.

För vad som än händer verkar aldrig mitt hopp dö. Därav låtvalet. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill ge upp. Vare sig det är på livet, mina mål, en situation, person eller mina galna och ouppnåeliga drömmar. Det spelar ingen roll hur många gånger än mina drömmar har krossats eller att mitt hjärta ha slitits itu. Jag fortsätter alltid att tro.

Det kanske låter som en konstig sak att vilja ändra på. Eller ja, jag inser själv hur sjukt det låter. Men rätt ofta finner jag mig själv önskandes om att jag kunde ge upp. Att jag bara kunde släppa taget och sluta tro. För saker och ting blir inte alltid bättre och människor förändras sällan.

Och det faktum att jag inte ger upp hoppet och slutar tro får mitt hjärta att krossas om och om igen. Av samma mönster, beteende, situationer och människor. Allt går runt och runt i en jävla cirkel jag inte kan komma ur.

För vad egentligen? Jag vet ju att det bara krossar mig själv så varför kan jag inte sluta? Varför kan jag inte stoppa min hyperaktiva hjärna från att spinna vidare? Jag är så jävla trött och less på det här. Jag orkar inte mer drama, falska förhoppningar, brutna löften och överdrivna förväntningar.

Varför kan inte allt bara vara… bra?

Lämna en kommentar