När man glömmer bort vad man tänkte skriva

Den där känslan du får när du har mycket att skriva och trycker på ”skapa nytt inlägg” för att sedan glömma bort allt. Nu står det helt tomt i huvudet. Vad var det jag ville skriva och berätta? Kanske att Holger på katthemmet börjar sakta men säkert våga gå ur sin bädd även fast att man befinner sig i rummet, eller kanske att det faktiskt går att klia Vilda på huvudet utan att hon bits. Inte för att det gör något då hon inte bara ser ut som en kattunge utan är även lika svag som en, dessutom verkar mina fingrar vara roligare än kattleksakerna så varför inte? Att få vara på katthemmet och se alla de små framsteg sötnosarna gör är otroligt givande. Jag mår alltid lite bättre av att vara där även fast städning inte riktigt är min grej. När man helt plötsligt ska göra något för varelser med fyra tassar och galet söta ögon så är det helt okej.

Var det något annat jag hade i tanke? Hmm… Jag är trött, jag har ont i kroppen och allt det där. Att klaga är ju min grej så det skulle inte förvåna mig om det jag ville skriva bestod av klagomål. Imorgon ska jag träffa en specialist inom ADHD problematik samt en ortoped så jag hoppas att något löser sig eller det åtminstone går framåt. Jag är trött på skitmediciner och att det ska göra så himla ont, men självklart kan det bli som vanligt att läkaren är inkompetent och att ortopeden inte hittar något för att min smärta påhittat av mitt psyke. Om så är fallet ska ni inte bli förvånade om ni ser Hulken springa omkring över land och hav. Då är det troligen bara jag som skriker ut lite innan jag ger upp helt och drar täcket över huvudet för gott. Nej men jag vill bara få ett slut på den här skiten eller i alla fall få mer bekräftelse på att det kan bli bättre och att det finns lösningar. Man kan inte leva på ett hopp som saknar just hopp. Jag behöver mer än så, mycket mer.