Jag är så trött på att befinna mig i det här förvirrande läget jag är i. Jag är trött på att sitta och undra och jag är trött på att känna mig fast. Det är som att jag har fastnat i limbo. I väntan på att förstå, att få svar och klarhet.
Efter mycket reflekterande har jag börjat förstå varför jag har känt som jag har gjort. När någon sårar mig eller gör mig orätt får jag alltid svårt att släppa taget av situationen tills jag får en ursäkt och förklaring. Jag lägger all makt hos andra och sitter och väntar på något som kanske aldrig kommer. Det får mig att frysa fast i ett vakuum av konstant väntan och undran.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad är det som händer? Varför händer det här? Vad är meningen med allt?
Det är inte förrän nu som jag faktiskt förstår varför jag fastnar och sen tar ut allt på mig själv. För hur arg eller besviken jag är på någon tar jag alltid ut 90% av ilskan på mig själv. Även de gånger jag står upp för mig själv och säger ifrån håller jag alltid tillbaka. För det spelar ingen roll vem som har gjort vad mot mig. Hur situationen än ser ut vänder jag det alltid mot mig själv i slutändan.
Min fråga om vad jag har gjort för att förtjäna det som har hänt blir istället; ”Jag får det jag förtjänar för jag är en värdelös och ovärdig människa”.
De senaste veckorna har jag diskuterat med mig själv och försökt förstå varför jag gör så. Logiskt sätt vet jag att jag inte är en hemsk och dålig människa. Och när någon har sårat mig vet jag att jag faktiskt inte har gjort något för att förtjäna att bli behandlad på ett dåligt sätt. Trots det, oberoende på vilken sorts relation det är, slutar det med att det är mitt fel. Det hände helt enkelt för att jag är så dålig och patetisk.
Jag har blickat tillbaks på alla mina gamla och nuvarande relationer och kan se mönstret så tydligt. Det blir samma sak med familjerelationer, vänskap och kärleksrelationer. Jag kan höja rösten, skälla ut och argumentera om hur det de gör inte är okej. Men sen i min ensamhet vänder jag allt inåt och straffar mig själv. Jag slänger ved på elden och vrider allt till min nackdel.
En tanke har varit att jag helt enkelt är långsint och inte riktigt kan förlåta andra helt och hållet. Att jag tillåter mig själv bli bitter och låter de negativa känslorna ligga under ytan och puttra. Men ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det inte är andra jag behöver förlåta.
Det är mig själv.
Efter många år i terapi trodde jag att jag hade gjort det, men jag inser nu att det finns fortfarande kvar delar av mig som fortfarande hatar mig själv. Jag har inte förlåtit mig själv helt och hållet för ett val som jag gjorde som barn. Ett val som jag egentligen behövde göra för min egna överlevnad, men som förändrade sättet jag såg på mig själv totalt.
Valet jag gjorde var det enda rätta. Trots det finns det en del av mig som inte står ut med att jag lät min ångest, depression och rädsla styra mig.
Kanske är det därför jag stannar för länge i relationer som dränerar mig. Och kanske är det därför jag lägger mig i andras liv, blir ”mammig” och känner ett driv till att lösa andras problem. Mitt undermedvetna vill helt enkelt göra det den inte var kapabel till tidigare.
Det känns som att pusselbitarna sakta hamnar på plats och jag ser saker och ting klarare. Jag behöver inte veta varför någon har gjort ett val. Jag behöver inte veta vad andra känner och tänker eller förstå varför det blev som det blev. Jag behöver inte sitta och vänta för att förstå.
Därför ska jag nu jobba på att eliminera det behovet.
En stor del av mig vill bygga ännu tjockare murar kring mitt hjärta. Bli kallare och dölja mitt riktiga jag ännu mer från alla. Jag vill skydda mig själv och sluta bry mig. Men idag bestämmer jag för att jag inte tänker göra så här längre. För att jag har även mitt i allt reflekterande insett att mina murar inte skyddar mig från att bli sårad. De håller bara ute glädje och kärlek. De gör mig ännu mer förvirrad när jag inte kan tolka mina egna känslor samtidigt som mina tankar rusar i 180.
Jag vill inte stänga av mig mer. Hur läskigt det än är och hur ont det kanske kommer att vara måste jag möta mina känslor nu. Till fullo utan restriktioner.
Mitt fokus för resten av år 2022 kommer att vara helt på mig själv. På att jobba med självkärlek, att förlåta mig själv, att inte behöva veta vad som ska hända, släppa kontrollen och leva i nuet. Jag kan inte straffa mig själv mer och använda andras beteenden som en validering på varför jag borde hata mig själv mer.
Det förflutna är det förflutna och det går inte att ändra på det. Det jag kan ändra på är det som pågår nu och jag kan inte låta något eller någon hålla mig tillbaka. Jag förtjänar bättre än det. Jag förtjänar bättre än det här.
Så jag välkomnar nu universum mysterium. Jag vet inte vad som ska hända och jag ska låta mig själv bli förälskad i spänningen. Jag vet inte varför saker och ting är som det är och kanske är det precis så det ska vara. Och i slutändan, vad spelar det för roll vad andra tycker och tänker om mig? Om de inte är menade till att finnas kvar i mitt liv måste jag vara okej med det. Det behöver trots allt inte betyda att det är något fel på mig.
Så jag släpper taget, kontrollen och allt övertänkande.
Saker och ting i mitt liv kommer att förändras totalt och jag är spänd på att upptäcka hur. Men tills dess tänker jag lära mig att njuta av vägen dit och inte fokusera på målet.