Not good enough for anything.

Sönderbiten, trasig och sliten mitt itu. Det är så jag känner mig just nu, full av hål. Igår rann vattnet i bägaren över och jag fylldes med panikångest och total förvirring. Min hjärna kollapsade av stress och jag frös till med ångesten bitandes i bröstet. Jag vet inte vad som hände riktigt. Det känns som att det har blivit för mycket för mig den senaste veckan och jag är för svag för att hantera det. Igår fyllde min farfar år så det var släktfest på Essingen, samtidigt hade mina gamla klasskompisar en grillning som jag också ville gå på. Men jag kunde inte gå på något och fylldes av skräck när jag kände hur mitt huvud höll på att explodera. Jag kunde inte tänka utan bröts sönder och föll ihop. Jag kunde ha gått på den ena åtminstone men mitt huvud tillät mig inte det. Tankarna om hur jag skulle göra var blanka och tomma, jag kunde inte få fram något och blev söndertuggad av stressen.

Jag fick kämpa hårt för att hålla de brännande tårarna innanför ögonlocken. Min själ och min kropp blev fylld med panik och jag kände hur jag föll in i depressionens dystra famn. Det skrämmer mig att min hjärna inte kan hantera information och sortera ut tankar, för hur ska jag då kunna klara av något? Samtidigt så känner jag mig inte bara dum och korkad utan känner mig även oduglig och som en svikare. Jag svek många från båda ställena och visade än en gång att jag inte är något att lita på. Huruvida de bryr så sig så mycket vet jag inte men jag känner mig lika dålig ändå. En värdelös och svag flicka som inte klarar av någonting… Nej just nu mår jag inte bra alls. Sedan jag började trappa ner två mediciner (slutar helt idag) känns det ännu värre så det är kanske det som försvårar det hela för mig, eller så vill jag bara ha något att skylla på. Helvete vad det gör ont, jag orkar inte med ångesten. Jag orkar inte må så här.