Nothing is as funny as it was before.

Jag saknar glädjen som fyllde ens blick med förväntan och ens kropp med nervkittlande fjärilar. Glädjen som man alltid såg fram emot och som nästan aldrig gjorde en besviken. Varje födelsedag, högtid och utflykt var ett äventyr. Man var för liten och upptagen för att märka till stressen runt omkring och alla krav som ställdes av de vuxna som tog tag i allt. Under en viss tid fick man allt på ett silverfat och man var för blind för att se det negativa som fanns i omgivningen. Man var kanske bortskämd, men man fick åtminstone känna äkta lycka under dessa speciella dagar. Nu är jag bara pessimistisk och ibland till och med lite otacksam. Jag skämtar ofta om hur jag känner som en gammal tant och syftar då på mina fysiska problem som oftast associeras med äldre. Men nu när jag tänker efter så känns även mitt tankesätt som en klassisk gammal och gnällig tant som man ofta ser på tv och film. Jag har blivit så bitter och klagar oavbrutet över hur orättvist och jobbigt allt är. Allting är felaktigt, inget blir rätt och jag nöjer mig inte med något.

Igår fyllde jag som sagt år och såklart var jag deppig och tråkig. Jag gav upp utan att ge dagen en chans och försökte inte ens se allt från den ljusa sidan istället för att älta. Men några lyste upp min dag faktiskt. Min pojkvän var vid min sida, min kusin och farmor ringde mig, Niklas och Leo ringde mig klockan fyra på natten och Filip tog sig tiden till att åka hem till mig efter jobbet och ge mig en fin korg med choklad. Egentligen ville Niklas och Leo gulligt nog bjuda oss på krogen också men Julian är tyvärr sjuk så det blev inte av. Det kändes bra att vissa visade att de bryr sig och det uppskattades verkligen. Det gjorde min dag mindre deprimerande.