Och där kom vändningen

Tro det eller ej, men sen sist jag skrev att det var dags för mig att dra mig i kragen har livet gjort en omvändning i 180. De senaste dagarna har jag känt mig stabilare och mer balanserad än vad jag har gjort på flera månader.

Från att känna mig totalt trasig på insidan känner jag mig faktiskt glad och hoppfull. Jag känner mig inte längre lika förvirrad och överväldigad av tankar som fördunklar sinnet. Jag börjar få allt mer klarhet i allt som har hänt och som händer. Varför jag har känt som jag har gjort och varför mina reaktioner har varit så kraftiga.

Istället för att ljuga om mina känslor för mig själv har jag sagt ut sanningen i min ensamhet. Bara så att jag inte längre kan försöka förtrycka dem. Jag vet vad jag känner, jag vet vad jag vill och jag vet vad jag är rädd för. Jag tänker inte längre försöka spela ner det och låtsas som att jag bara känner lite när jag i verkligheten känner så mycket mer.

I och med att jag omfamnar mina känslor, min smärta och alla mina farhågor skrämmer de mig inte lika mycket längre. De överväldigar inte mig inte och de styr mig inte. Jag känner en känsla av kontroll och jag kan äntligen börja känna igen mig själv igen. Det känns verkligen som att jag återigen har genomgått en metaforisk död och återuppstått på nytt, förhoppningsvis starkare och visare.

Jag har tidigare skrivit om mitt inre barn och att jag inte känner att så många verkligen känner mig längre. Och i allt det här blev det så tydligt att jag måste släppa ut henne nu. För hur ska jag kunna läka någon som jämnt är instängd och isolerad? På senaste tiden har jag verkligen varit rätt stel, tråkig och blaha. Och nu känner jag mig redo att börja riva murarna, öppna upp mig och låta den riktiga Ninni komma fram mer.

Det är tydligt att jag måste sluta ta allt på så dödligt allvar och ha kul mer. Jag har verkligen haft svårt för att leva i nuet, ha kul och bara njuta. Jag är jämnt så upptagen med att vara orolig och övertänka allt. Så nu känner jag mig redo för att känna något annat. Bryta min återhållsamhet och bara släppa taget.

Det lilla barnet i mig svälter och är omättligt hungrig på livet. Jag vill känna glädje, skratt som inte kan dämpas, villkorslös kärlek, spänning och nyfikenhet. Barnet i mig behöver en paus från allt allvar och vill äntligen få komma ut och bara andas. Jag känner mig redo för något helt annat nu och jag välkomnar in förändringar med öppna armar.

Jag orkar helt enkelt inte vara rädd längre och hålla mig själv tillbaks.

Såklart tänker jag inte gå helt loss och följa varenda impuls jag får. Jag vet att jag har en bra väg kvar att gå innan jag vet att jag 100% stabil igen. Men jag tar babysteg, testar vattnet och ser vad som händer.

Men nu i efterhand känns det verkligen som att jag var tvungen att ha den skitmånaden och tappa mig själv totalt. Jag behövde falla till botten, förlora allt självförtroende och självsabotera. För jag hade glömt bort vem jag är på riktigt. Jag hade glömt bort min styrka och allt jag har att erbjuda. Nu vet jag exakt vem jag är och jag hoppas att jag aldrig låter mig glömma det igen.

Lämna ett svar