Om mig - Ninni Undén

Mars är en riktig stressmånad

Mitt namn är Ninni Undén. Självutnämnd GEEK med en förkärlek till att vara kreativ och att leka med färger och form. Jag är även ett klagomonster som jämnt ser glaset som halvtomt. Om något är jobbigt kommer du att få höra om det och tro mig, jag tycker att det mesta är jobbigt. Jag kan vara rätt dryg och jobbig men tydligen kan jag komma undan med allt. Det säger i alla fall min älskade kusin som har stått ut med mig i snart 26 år. Jag vet inte riktigt hur jag kan ha vänner men något måste jag ju ändå göra rätt!

Jag är ett tvättäkta lejon med en man som bevisar det. Redan på BB var jag känd för hur mycket hår jag hade. Hela mitt liv har jag blivit överöst med komplimanger och de slutade inte ens när jag bestämde mig för att raka av hälften. Trots min undercut är håret mycket att hantera kan man lugnt säga. När jag var lite var jag fast besluten om att jag skulle fortsätta med mitt ”kändisskap”. Tyvärr kom verkligheten ikapp innan jag ens hann bli tonåring och istället blev jag en social fobiker som var rädd för allt och alla. Men vem vet? Kanske blir jag den där kaxiga tjejen med ett bra självförtroende igen. Jag hoppas i alla fall det!

Ålder: 25 år.
Bor: I Åkersberga med 2 katter.
Status: Upptagen med världens finaste Joacim.
Yrke: Webbdesigner/webbutvecklare på Shiki.

Var kommer smeknamnet "Ninjapuff" ifrån?

Smeknamnet Ninjapuff fick jag när jag var runt 6 år av en otroligt genialisk vän. Det är ett smeknamn som har fått många reaktioner och komplimanger. Allt som innehåller ”puff” är ju rätt gulligt, eller hur? Därför känns det inte mer än rätt att även min blogg heter Ninjapuff!

Tack Tuva-li, jag kommer alltid att minnas dig som min namngivare. ♥

Mina diagnoser

Jag lever med två neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, Aspergers syndrom och ADHD (Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet i kombination). Utöver det har jag dystymi och problem med selektivt ätande, men jag gör framsteg varje dag. Förr var jag även diagnostiserad med bulimi, paniksyndrom med agorafobi och social fobi. Den 29 November 2011 började jag på dagsjukvård på Mandometerkliniken för min bulimi och den 30 Januari 2013 blev jag friskskriven! Något som är värt att tilläggas är även att jag har varit fri från självskada i över 7 år nu och jag tänker aldrig vända tillbaks.

Dela gärna min blogg! ♥

Facebook
Twitter
Pinterest
Email

Vad den här bloggen handlar om

En av mina gamla och en aningens nördiga headers.

Den här bloggen är som en öppen dagbok där jag skriver om vad som händer i mitt liv. Om mina känslor, tankar och åsikter. Jag är en överanalytisk person som aldrig kan stänga av mitt spinnande huvud. Så här kan du förvänta dig kluvna och förvirrande monologer där jag desperat försöker få fram vad det är som snurrar där uppe i hjärnkontoret.

Jag behöver skriva av mig

Att vara kreativ och att skapa är vad som ger min själ näring. Utan skapandet känner jag mig tom och glädjelös. Jag är ingen Picasso och jag kan inte ta det mest enastående fotografier. Det spelar ingen roll. Så länge jag kan använda mig av min kreativitet ger det mig glädje. Jag kommer inte ihåg exakt när jag började blogga. På den här sidan kan man hitta så långt som till 2010 men jag bloggade även innan dess på Blogspace. För några år sedan var jag mer aktiv än vad jag är just nu. Jag älskade att skriva och få utlopp för alla mina känslor. Jag älskade också att göra min egna designer och få bloggen att verkligen kännas som min. Ibland har jag kanske spårat och ofta har resultatet kanske inte varit det bästa precis. Men det fick mig att utvecklas och jag lärde mig mycket av det. Det gav mig skaparglädje och tack vare det blev min vardag lite lättare att hantera.

Samhörigheten hjälpte mig

Förr skrev jag väldigt mycket om mina sjukdomar och all ångest jag kände. Jag kände mycket hat mot mig själv och bloggen fick bli en ventil så att jag kunde få ut min ilska och sorg på något annat sätt än att bara skada mig själv. Bloggen ledde till att jag fick kontakt till många likasinnade som gav sitt stöd och fick mig att känna mig mindre ensam. Andra kontaktade mig och berättade att de fann tröst och glädje i att läsa om min kamp. Även de kände sig mindre ensamma och flera skrev att de fick hopp om att saker och ting kunde förändras. Därför valde jag att under en lång tid skriva om min kamp mot bulimin och om hur det var att leva med en ständig ångest. Även om saker och ting gick åt helvete fick jag bara positiv respons och jag kände en stor samhörighet med mina läsare.

Just nu ligger bloggandet lite på latsidan

Nu för tiden är jag inte lika aktiv längre. Jag har ett jobb, ett hushåll att sköta och katter att ta hand om. Däremellan har min kreativitet kvävts av en stress som jag oturligt nog har lyckats bygga upp. Jag har börjat komma tillbaks till mitt forna jag igen men det är mycket som händer i mitt liv just nu. Jag hoppas att jag inom en snar framtiden kan komma över min skrivkramp och snart är igång igen!

Följ mig på mina andra sidor ♥