Once a failure, always a failure.

Jag känner mig förföljd av ångest och desperation. Det känns som att jag ständigt faller utan kraften att ta mig upp, ibland orkar jag inte ens lyfta på huvudet för att se mina egna möjligheter. Vetskapen om att jag kan räddas existerar men oftast är jag för blind av orkeslöshet för att se det och jag fortsätter att rasa ner. Jag orkar inte anstränga mig tillräckligt mycket för att förändra mina tankebanor och komma ut ur det nedvärderande mönstret. Dörrarna runt omkring mig blir allt fler men jag är för rädd för att gå in och ge något en ärlig chans. Tankarna om hur jag kommer att misslyckas är för starka och jag ger upp innan jag ens försöker. Jag känner mig inte värdig en chans som kan förändra min framtid för jag vet hur värdelös och ovärdig jag egentligen är. Samtidigt som jag faller ner åker självföraktet i snabb takt högre upp, hatet och skammen växer för var dag som går och jag kan inte få stopp på det. Min spegelbild ger mig en klump i halsen och ångesten är olidlig så fort jag ställer mig på vågen som alltid ropar mitt namn. Till och med min personlighet är hemsk, i alla fall inte tillräckligt bra, och fler och fler lämnar mig nu när de insett hur oduglig jag är.

Jag känner mig så otroligt misslyckad.

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Mel

    Att känna sig misslyckad behöver nödvändigtvis inte vara detsamma som att VARA misslyckad. De flesta känner nog sig odugliga ibland, men om man tar till vara på de små stunderna av positivt tänkande så kommer kanske fler. Så tror iallafall jag!

Lämna ett svar