Osammanhängande och förvirrande kvällstankar

  • Inläggskategori:Livets ångest
  • Kommentarer på inlägget:3 kommentarer
  • Lästid:3 minuters läsning

Nostalgisk musik dundrar från högtalarna medan jag sjunger med i min ensamhet. Atreyu, Underoath, Saetia, Alesana och flera andra band som jag har glömt bort den senaste tiden men som förr fanns med mig dagarna in och ut. Vissa låtar mer sorgsna än andra som fick vara ett substitut för min bristande förmåga att tala ut om mina känslor under tonåren och som jag ännu kan relatera till. Låtar som väcker minnen, känslor och som får mig att tänka mer på alla mina tankar som far runt för snabbt för att jag ska kunna förstå dem. Känner jag mig sjukligt deprimerad eller bara rent utav jävligt uttråkad? Ärligt talat vet jag inte och båda känns nästan lika illa. Jag håller på att trappar ner på mina mediciner på eget bevåg pga. biverkningar, jag fyller år om 8 dagar och har åldersnoja samtidigt som att jag försöker att leva med att bara vara lilla jag.

Känslor och tankar spinner fram och tillbaks i huvudet där jag har lyckats fastna i mitt egna spindelväv. Jag är rastlös, frustrerad, äventyrslysten, vill bara ligga och sova bort hela dagarna, är arg, glad, utmattad, allt och ingenting. Tom. Fylld. Jag vet inte. Jag vill mycket, någonting, men jag vet inte vad. Något måste hända. Någon måste reagera, göra något och hjälpa mig att ta mig ur nätet. Jag vill våga berätta ansikte mot ansikte istället för att skriva i text att jag också har behov. Ingen vet hur mycket jag har ignorerat min egna vilja för att göra andra glada för ingen inser någonsin hur mycket jag har ansträngt mig utan att ens riktigt förstå varför. Eller jo, den där rädslan för att såra och göra fel. Jag berättar små brödsmulor då och då men ingen får aldrig riktigt se hela bilden för ingen lyckas någonsin ställa de rätta frågorna och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.

Låter det lite förvirrande för er? Det gör det i alla fall för mig. Jag har egentligen mycket inom mig som längtar efter att komma ur men en spärr verkar sitta i vägen utan att jag vet varför. Stolthet? Nej jag vet inte. Det enda jag vet är att jag är trött på att stressa ihjäl mig för andras skull. Jag orkar inte vara rädd för att alla ska bli arga och ledsna för ett litet fel jag kanske jag råkar göra. Under alldeles för många år har jag tagit om andra och försökt tillgodose deras behov som om det vore min plikt när det egentligen var jag som behövde få bli ompysslad. För det mesta vill jag vara självständig men just idag önskar att någon tog hand om mig. Det värsta är att det inte finns någon som jag känner mig så trygg med.

Detta inlägg har 3 kommentarer

  1. aliengirl- life with autism and art

    Detsamma gäller för mig, jag är trött på att stressa för andras skull. 🙂

  2. Alisha

    Det är läskigt hur mycket jag känner igen mig i det du har skrivit. Nästan varenda mening passar in på mig och jag tycker det är hemskt att du mår så 🙁

    Förresten, jag tänkte ge dig en födelsedagspresent, men jag har inte din adress och den kommer komma lite senare till dig 😮

Lämna ett svar