Utan dalar finns inga toppar

av

1 April kändes verkligen som ett enda stort aprilskämt. Det började bra med en överraskningsfest och middag på krogen för en kompis som fyllde 30 år. Sen såg jag något som triggade igång min ångest likt en eld i hela kroppen. Jag trodde att kvällen skulle vara helt förstörd, men istället för tårar gick jag hem som ett enda stort frågetecken.

Hela kvällen och natten var en stor blandning av vänskapskärlek, ångest, glädje, sorg, ovanligt mycket uppvaktning, dans och uppmärksamhet. När alkoholen hade hunnit kicka in lite för bra om man säger så dök en person upp. Jag trodde att en konversation med denna person skulle ge mig lite mer klarhet, men istället fylldes jag med ännu fler frågetecken. Saker som kom fram var både sårande, smickrande och extremt förvånande. Så när jag väl bestämde mig för att dra mig hemåt gick jag med rynkade ögonbryn och en förbryllad min. Jag kunde liksom inte smälta in all information jag hade fått och så mycket saker gick emot varandra.

Det som jag trodde skulle ge mig lite klarhet gjorde mig mer förvirrad än någonsin och känner mig fortfarande lite mindfuckad. Samtidigt var det på sätt och vis lite ögonöppnande. Jag kanske alltid kommer att få gå ovisshet och jag måste acceptera det nu. Jag har sagt det förr men nu måste jag verkligen göra det på riktigt.

Jag vart så arg att jag inte kunde hålla inne alla ord som trillade ur min mun. Vad jag en gång i tiden inte ville prata om har jag pratat om för mycket nu. Så nu känns det fan som att det får vara nog.

Det räcker.

Jag har skrivit flera gånger att jag måste släppa taget nu. Ibland har jag till och med lyckats göra det, men sen av någon jävla anledning plockar jag upp det igen.

Jag plockar upp det. Vrider och vänder. Dra sönder allt i små bitar och försöker lägga ihop det igen som ett pussel. Jag analyserar, övertänker och ältar.

Men jag orkar inte älta mer. Personen jag hade snacket med var redigt dragen så jag kan inte riktigt lita på allt som sas. Men jag kan borde lyssna rådet att inse att det inte har med mig att göra. Att det inte är fel på mig. Tyvärr vill den där lilla självdestruktiva sidan i mig vill inte riktigt lyssna.

Snart har 2 veckor gått sen dess och det är inlägget har, som många andra, skrivits på olika dagar. Även om jag inte har fått någon mer klarhet så har jag ändå insett något. Och det är att jag måste börja lära mig att vara okej med ovissheten.

Hur många läxor behöver universum slänga på mig innan jag inser att jag måste släppa mitt behov av att veta allt? Jag vill liksom veta hur boken slutar innan jag ens har börjat läsa den. Är inte charmen med livet att allt är ett enda stort mysterium som väntar på att upptäckas?

Mina rädslor för allt som kanske är, kanske har hänt och kanske kan hända har stoppat mig tillräckligt nu. Jag är less på alla dessa fängelser och kedjor som jag ständigt bygger upp och kedjar fast mig i.

Jag vill bara vara fri.

Och då måste jag sluta hoppa mellan att leva i det förflutna, i framtiden och i olika ”verkligheter” som är byggda ur illusioner. Jag måste lära mig att fokusera på idag och ingen annat. Inte vad som har hänt eller som kan hända, utan bara vad som sker just nu.

Under tiden som har gått har jag verkligen kämpat med det, men ärligt talat har det känts lite lättare. Ju mer jag har lyckats utgå från dagen desto lättare har jag känt mig. Jag har mycket kvar att jobba med, men återigen har jag ömsat av mig ännu ett lager gammalt skinn.

Varje litet utbrott, varje tår och varje hugg i hjärtat tar mig ett steg närmre mig själv. Skuggarbetet jag håller på med är minst sagt obekvämt och jobbigt, men jag börjar äntligen känna mig alltmer hemma. Ju mer smärta jag låter mig känna desto mer fylls jag av glädje och kärlek. Först skrämde det mig att topparna och dalarna blev allt kraftigare, men nu inser jag vad det verkligen innebär.

Jag lär mig att känna igen. Fullt ut och på riktigt.

En konstant känsla av otillräcklighet

av

Man vet att man har ett stort öppet sår när man bryter ihop mitt ute på krogen för att en vän tackar en och säger att man gjorde allt rätt.

Jag trodde att jag hade kommit över den där konstanta känslan av att aldrig kunna göra någonting rätt, men jag hade så fel. När hon sa ”jag vet att du inte känner att du är tillräcklig” brast något i mig. På något sätt var det så otroligt helande. Jag grät inte av sorg, jag grät för att någon såg och visste vad som åt upp mig från insidan.

För ett tag sedan hände något som var otroligt läskigt. Exakt vad som hände vill jag inte skriva om då det inte är min historia att berätta. Allt jag kan säga är att det var en sån situation då jag behövde släppa all rädsla och bara agera. Jag hade inte råd att få panik. Jag behövde skydda min väns integritet så gott jag kunde och samtidigt se till att hon var okej.

Jag var själv inte helt nykter och jag har aldrig varit bra på att agera när jag får panik. Tvärtom så brukar jag frysa fast och vara totalt obenägen till att göra någonting alls. Men som tur var så tog någonting i mig över och ignorerade paniken jag kände inombords.

Men som alltid kom de där gnagande känslorna upp efteråt. Ambulansen kom och hon klarade sig. Man kan tycka att man då kan gå vidare och pusta ut. Istället så började tankarna att snurra igen och jag kunde inte sluta tänka på allt jag kunde ha gjort bättre. Känslan av att aldrig vara eller göra tillräckligt tog över totalt. Hon har tackat mig många gånger om, men av någon anledning är det svårt för mig att ta emot det.

I samma sekund som mina tårar började rinna medan jag var fastklamrad i hennes famn insåg jag exakt varför jag bröt ihop. Detta är bara ännu ett sår från barndomen som fortfarande öppnas upp och blöder ibland.

Vissa sår läker aldrig helt

Det känns helt sjukt att något som hände för 20 år sedan fortfarande har ett sånt starkt fäste om mig. Jag tror hela tiden att jag har läkt mina sår och gått vidare, men sen blir jag triggad och helt plötsligt känner jag mig så liten igen.

Jag har fått tillbaks och läkt förlorade relationer, pratat om det med så många olika kuratorer, sjuksystrar och läkare. Mängden timmar som har gått till att älta och förstå det förflutna känns helt sjuk och ingen orkar ens försöka läsa min journal längre. Jag har kommit över rädslor, fått tillbaka mycket som hade gått förlorat och förlåtit det som hände. Tårarna jag har fällt skulle säkert kunna fylla flera pooler vid det här laget och jag kan nu förstå allting från en vuxen synvinkel.

Trots det så slås jag om och om igen av den här starka känslan av att vara så jävla trasig. Jag tror hela tiden att jag är över det, men sen slår något slint och jag är helt plötsligt inte vuxen längre. Jag är den där lilla flickan som känner sig så fruktansvärt otillräcklig. Jag går från 30 till 10 på bara ett par sekunder och blir överväldigad av de där rösterna som är alldeles för bekanta. Som ett mantra ekar det i repeat på huvudet och jag kan inte längre andas.

Varför räcker jag aldrig till? Jag är aldrig bra nog. Jag är så jävla misslyckad och betydelselös. Varför finns jag ens? Jag kan inte göra någonting rätt. Allt jag gör blir alltid så fel. Han förtjänade att leva mer. Kommer jag någonsin att duga? Nej jag kommer aldrig att vara tillräcklig. Jag kommer alltid vara den där fula, korkade, meningslösa människan jag alltid har varit. Jag är född till att vara otillräcklig.

Det är så frustrerande för jag har verkligen lagt mycket ner tid på att läka mitt inre barn. Jag har jobbat med just min självkänsla och mitt självförtroende kontinuerligt i flera år nu. Men så fort jag tror att jag är klar blir jag bevisad motsatsen.

Och visst, vissa saker kanske aldrig försvinner helt. Det ligger ju problematik kvar som är ännu aktuell idag. Jag har försökt att acceptera det och inse att det inte spelar någon roll vad jag säger eller gör. Vissa kan man inte rädda hur mycket man än vill. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte krossade mitt hjärta, för det gör det om och om igen.

Varför räcker jag inte till?

Jag vet att mycket jag oroar mig över inte har med mig att göra och jag vet att bördan inte ligger på mig. Ändå kan jag inte skaka av den här känslan helt och hållet. Speciellt inte nu när sjukdom och omständigheter faktiskt kan leda till döden. Hur dramatiskt det än låter så är det tyvärr så det är. Och här ska jag sitta och vara helt okej med det… Hur fan ska jag kunna vara det?

Det känns omöjligt att inte känna mig helt jävla hjälplös. Ibland vill jag bara stänga av helt. Klippa av alla förbindelser till mitt hjärta och slippa bli översköljd av rädsla och sorg. Men hur ofta jag än kvider att jag inte orkar mer och vill ge upp så gör jag aldrig det.

Och den här gången har jag bestämt mig.

Hur jävla ont det än gör att känna, att bry sig och att älska ska jag fortsätta. Mer än så, jag ska öppna upp mitt hjärta mer och mer för varje vägg som bryts ned. Det jag har insett mitt i den här långa jobbiga perioden som har varit och är, är att glädje inte existerar utan sorg. I alla fall inte för mig.

Om jag vill känna allt det där positiva måste jag omfamna mitt mörker. Hur jävla ont det gör eller hur jävla obekvämt det än är. Jag kan helt enkelt inte sluta och ge upp nu.

Är det okej om jag bryter ihop totalt?

av

Vore det okej ifall jag bröt ihop totalt? Om jag faller så långt att jag inte längre kan resa mig upp. Skulle jag kunna släppa kontrollen och låta all sorg skölja över mig om så bara för en vecka? Exponera varenda del av mig, släppa alla hemligheter och vara totalt sårbar. Skulle du fånga mig då? Skulle du vara där för mig och vara styrkan som jag inte längre har?

För jag är så fruktansvärt trött på att alltid behöva vara stark. Hur mycket skit jag än går igenom står jag alltid där ensam med allt ansvar. När jag inte ens orkar ta hand om mig själv måste jag ta hand om andra och det verkar aldrig ta slut. Inte ens nu när jag har varit sjuk har jag kunnat bara vara och andas. För att det finns ingen som plockar upp efter mig. Det finns ingen annan som ser till att saker händer. Kaoset växer bara och som alltid är det upp till mig att lösa det.

De senaste åren har jag varit inneboende hos andra, men ändå känner jag mig så jävla ensam. För hjälpen är nästan obefintlig. Inte ens på jobbet har jag råd att ligga efter. Om inte jag löser min skit kommer ingen annan att göra det heller.

Så hur dåligt jag än mår och hur trött jag än är måste jag fortsätta. Och jag vet vad det håller på att leda till, men jag skjuter upp det konstant. Jag kan verkligen inte bryta ihop och släppa allt. Jag kan inte släppa ansvaret och bara vara, inte ens för en sketen jävla vecka.

Jag kan känna hur ilskan byggs upp inom mig och jag kan inte stoppa det. För vad jag än säger ändras aldrig något. Så jag biter ihop så gott det går, blir så jävla otrevligt passivt aggressiv och slår i alla skåp och lådor. Ännu en gång klarar jag inte av att uttrycka mig själv och låter istället explosionerna gå av en efter en.

Jag är bara så jävla trött

Jag är så utmattad av att aldrig kunna slappna av. Och jag är så trött på att alltid känna att jag gör allt utan att få något tillbaka. En stor del av mig älskar att hjälpa till och ta hand om andra, men det är inte kul när det inte uppskattas eller någonsin återges. Men om jag bara slutar är det ändå jag som får stå där och städa upp allt. Jag behöver alltid ta initiativet och jag måste alltid lösa alla problem som uppstår.

Jag hatar att erkänna det men jag orkar inte vara min egna riddare på vit häst längre. Orken att bära upp mig själv och alla andra börjar tvina bort en faslig fart. Tro det eller ej, men jag behöver också en trygghet. Ibland behöver jag inget annat än en trygg famn och någon som låter mig falla för att sedan hjälpa mig att plocka upp spillrorna.

Snälla ge mig åtminstone en vecka. En vecka då jag inte behöver göra något. En vecka där någon annan löser allt åt mig och låter mig för en gångs skull vara svag och hjälplös. Kan jag inte få bara en vecka där jag kan ge min fulla tillit till någon annan och få andas ut?

Jag har glömt bort hur det känns.

I’m exhausted from always bein’ on when all I wanna do is turn off

av

Jag önskar att det fanns en avstängningsknapp i hjärnan så att jag kunde få slippa allt övertänkande. Vissa dagar slipper jag skiten så att jag kan få känna mig glad och positiv. Andra dagar, som denna, går tankarna på högvarv och får mig att känna så otroligt svag.

Jag är så himla trött på hur samma tankar spinner om och om igen som en jävla karusell som aldrig tar slut. Dagar blir till veckor och veckor blir till månader. Hur länge ska jag behöva gå runt och älta samma skit egentligen? Hur jag än vrider och vänder på det kommer det aldrig att ge mig någon klarhet. Ingenting kommer att förändras och mina känslor kommer inte att bli mindre sårade.

Det som har hänt har hänt och precis som när jag var yngre måste jag acceptera att jag inte alltid kan få avslut. Så varför känner jag att jag behöver det så desperat? Hur jag än försöker bli det exakt samma sak som tidigare. Jag biter ihop och stänger av tills att jag bryter ihop och inte lyckas hålla känslorna i styr. Mina murar rämnas och där ligger jag själv, totalt exponerad.

Då tar negativiteten så lätt över och tankarna börjar spinna allt snabbare. Vad gjorde jag för fel? Vad är det för fel på mig? Vad gjorde jag för att förtjäna det här? För hur situationen än såg ut så kommer jag alltid lyckas vrida det till att det är mig det är fel på. För jag kan bara göra fel och jag förtjänar inget bättre. Jag föddes värdelös och kommer att dö värdelös. Därför är det så lätt för människor att behandla mig som en trasdocka. Leka med mig när de har lust och sen slänga bort mig som om jag vore totalt betydelselös.

Jag vet inte varför men det är så jävla lätt för mig att dra det hela alldeles för långt. Det är som om något i mig måste dra ner mig i mörkret och tvinga mig möta mina största farhågor.

Jag önskar att jag kunde få avslut så att jag kan släppa olika saker från det förflutna. Men precis som när jag var liten så hade jag aldrig modet att stå upp för mig själv och vara öppen med att jag behövde det. Och precis som förr så måste jag acceptera att jag kanske aldrig kommer att få det. Jag vet att jag måste kunna ge mig själv avslut, men jag vet inte hur.

Kanske just för att den där självdestruktiva sidan av mig inte riktigt har dött ut ännu. Hon utnyttjar dessa tillfällen alltför väl. Så när jag tittar mig själv i spegeln nu ser jag inte den person jag annars ser. Jag börjar istället att se bilden av mig själv som jag tvingade fram under så många år. Mitt självförtroende dippar och all skavanker blir smärtsamt tydliga.

Detta mörker är ljust jämfört med förr

Trots det glädjer jag mig åt det faktum att jag är så mycket bättre idag. För hur dramatisk jag än låter just nu är det ingenting mot hur det har varit. Så det är ändå en tröst när livet börjar kännas mörkt igen. För detta mörker är otroligt ljust jämfört med förr.

Den medvetenheten räcker dock inte för att stilla den inre sorgen. Mina tankar slutar inte att spinna och mitt överanalyserande av varenda lilla detalj dränerar mig totalt. Jag hatar verkligen när jag känner så här. Jag är så fruktansvärt trött på att känna mig som en martyr. Det sista jag vill är att tycka synd om mig själv, men här sitter jag och våndas i min egna självömkan.

Allt jag vill är att bli befriad och jag hatar att erkänna det, men jag är inte den som kan befria mig. Makten ligger i någon annans händer och det skrämmer mig. För om livet har lärt mig något är det just det faktum att jag inte kan lita på att andra räddar mig. För hur ofta jag än försöker vara öppen för det slutar det alltid på samma sätt. Jag blir kvarlämnad i mörkret och får dra upp mig själv.

Hur ofta jag än kämpar mig tillbaks till ljuset så lämnar dessa livsläxor ärr på kroppen. På ett sätt blir jag starkare, men på ett annat svagare. För trots jag har lyckats komma upp igen ligger det fortfarande delar av min själ kvar i det dunkla mörkret. Jag blir alltmer självständig, men mina tillitsproblem blir allt större. Jag växer som person, men förlorar mitt inre barns oskuldsfullhet.

Från en dag till en annan

Behöver jag verkligen få svar så pass mycket? Är jag verkligen fastbunden när jag inte får någon klarhet? Jag började skriva det här inlägget i måndags innan jag sen blev för upptagen med annat. Nu idag har jag en lite mer positiv attityd och känner mig mest fascinerad över hur mina tankar fungerar ibland.

Jag skriver som om att många har lekt med mig och slängt bort mig, men ärligt talat så stämmer det inte. Så varför känner jag det så starkt ibland? Varifrån kommer dessa tankar och känslor? Har det verkligen att göra med hur andra har behandlat mig eller är det något som jag har skapat själv ur tomma intet?

Jag förstår inte riktigt heller min besatt med att få klarhet och behovet att förstå allting. Vilken information behöver jag för att komma vidare? Kommer det verkligen att få mig bättre? Varför stoppar det mig i huvud taget?

Ibland undrar jag ifall jag undermedvetet sätter krokben för mig själv. Att jag helt enkelt är för rädd för att släppa taget och gå vidare. Men jag förstår inte riktigt varför. Jag är trött på att vänta och jag är urless på att befinna mig en stagnerad energi.

Så vad väntar jag på egentligen?

I´m not broken like you and you´re not broken like me

av

Jag ser hur mörkret sväljer dig alltmer för varje dag som går. Dina tårar tar aldrig slut och varje dag går samma låt på repeat. Jag får höra alltför många gånger att jag är den enda som kan rädda dig, men hur mycket jag än försöker är jag inte stark nog.

Jag ser hur du sakta drunknar och hur mycket jag än försöker dra upp dig stannar du kvar. Ju mer jag drar desto längre dras jag ned i ditt mörker. All min energi äts upp och din smärta blir även min. Nu är jag fast i mitt egna mörka hav, men du är aldrig där för att försöka dra upp mig. Istället vänder du ryggen till och håller dig kvar i ditt egna mörker.

Sedan händer samma sak igen och igen. Olika människor, olika situationer men samma känsla av total hopplöshet. Jag försöker rädda andra som vänder ryggen till och låtsas som att de inte ser smärtan de åsamkar. Jag ger allt jag kan även när jag inte har något kvar att ge. Trots det är det ingen som försöker dra upp mig från mitt mörker. Jag får alltid försöka dra upp mig själv.

Tystnaden ekar och att ni knappt klarar av att möta min blick är nog det som gör mest ont. Jag vet att ni inte har kapaciteten att göra mer, men ni kunde åtminstone ha försökt. Ni kunde ha sträckt ut er hand, men istället vände ni er bort och lät mig falla helt ensam.

Era vackra och kärleksfulla ord känns så meningslösa när jag sitter och gråter i min ensamhet. Var var ni egentligen när jag behövde er som mest? Satt ni och väntade ännu en gång på att jag skulle komma och lösa allt? Jag förstår inte hur jag hamnade här.

Är det min förbannelse att försöka laga andra medan jag är så jävla trasig själv? Allt jag någonsin behövde var en utsträckt hand.

”But I’m tired and I’m hurt, and I always try to put you first
But you see I’m not worth it to you, so why are you worth it to me?
Broken, broken, broken, you know that I’ve always been
Broken, broken, broken, you know that I’ve always been”

För varje vecka som har gått har jag fyllts med nya tankar, perspektiv, frågor och även svar. Man skulle kunna tro att allt det här reflekterande över det förflutna håller mig tillbaks, men det är faktiskt helt tvärtom. Ju mer jag gräver desto längre fram kommer jag samtidigt som jag kan släppa taget.

Jag processar om allt på rätt sätt, mentaliserar och ser saker och ting ur ett annat perspektiv. Det blir allt lättare rannsaka mig själv ur mindre dömande ögon och kunna visa mig själv empati.

Visst känner jag som jag skrev sist ibland. Att jag inte passar in, att jag är konstig och helt ensam. Vissa dagar känner jag mig ovärdig och värdelös. Andra dagar känner jag mig totalt ostoppbar. Det som skiljer på förr och nu är att jag inte ser alla mina tankar och känslor som en absolut sanning. Jag är mer medveten om mitt destruktiva tankemönster och låter inte det ta över totalt.

Fast självklart, jag måste medge att det är jävligt svårt i vissa stunder. Men transformationer har väl aldrig varit känt för att vara enkelt… Samtidigt är det lite spännande. Det känns som att jag är i en rätt lång fas där vad som helst kan hända. Som alltid har jag noll tålamod och jag vill att allt ska hända på en gång, men jag försöker sakta ner och ta en i sak i taget.

Det är en stor utrensningsprocess där jag släpper gamla känslor, materiella ting, människor och ohjälpsamma beteenden. Det är inte alltid så lätt och ibland plockar jag tillbaks det jag har släppt, men jag kommer trots det alltid lite längre fram. Att ta 2 steg fram och 1 steg bak kanske tar tid, men det innebär ändå att man aldrig står stilla.

Mitt i all utrensningsarbete har jag verkligen jobbat hårt på att öppna upp mig mer och visa mig sårbar. Ibland känns det skitfånigt, men jag har så jävla fina vänner som verkligen hejar på mig och uppmuntrar mig att fortsätta. Jag förväntar mig alltid att någon ska säga att jag korkad eller konstig, men om och om igen möts jag endast av kärlek.

Tack vare mina vänner och all kärlek de har gett mig har jag insett hur mycket jag faktiskt letar efter fel på mig själv. Ibland är jag nästan helt besatt av att hitta något som bevisar min ovärdighet som människa. Jag liksom förväntar mig att alla dömer mig och snackar bakom min rygg. Jag har faktiskt inte insett just hur pass mycket jag har gjort det. Eftersom att jag har jämfört mig med mitt egna förflutna så har jag tänkt att jag har rätt bra självförtroende. Men det här bevisar ju snarare att jag har en hel del kvar att arbeta med.

Jag har också börjar lära mig mer om vad och vilka som ger mig energi. Ibland är till exempel den bästa terapin att sitta på Discord och sjunga till låtar på Youtube med en av sina bästa vänner. En annan gång är det att pimpla daiquiris och snacka om allt mellan himmel och jord. Vissa helger behöver jag vila i sängen framför filmer, andra helger behöver jag komma ut och skratta med vänner.

Jag måste bara bli bättre på att lyssna på min kropp och inte fortsätta att pressa mig själv vid fel tillfälle. Det är just det här med att hitta den perfekta balansen som är svårt. Men tro mig, jag kommer att hitta den!