Det känns hela tiden som att jag är så nära mållinjen. Jag springer i snabb takt och kommer så nära att jag nästan kan röra den, men så fort min utsträckta hand närmar sig slungas jag bakåt.
Den senaste tiden verkar det som att mitt grubblande leder konstant till nya insikter. Det känns hela tiden som att jag håller på att komma till grunden av all min ångest och rädsla. Men så fort jag kommer dit finner jag ännu fler byggstenar. Jag gräver i djupet av min brunn som innehåller allt som är jag och försöker möta allt som gömmer sig i mörkret.
Men jag lyckas aldrig komma till botten. Jag finner bara fler byggstenar eller mer jord att gräva i. Trots det är jag tacksam för mitt konstanta grävande har i alla fall inte varit helt förgäves. Jag har äntligen lyckats luckra upp tankar, skamkänslor och så mycket sorg som jag inte har kunnat känna mig vid tidigare.
Jag har inte gjort ett medvetet val att trycka ner dem, men jag har aldrig kunnat erkänna dem för varken andra eller mig själv tidigare. Att mina känslor var så mycket djupare än vad jag någonsin har kunnat tro förvånade mig verkligen. Och att helt plötsligt kunna erkänna dem har varit en otroligt renande process.
Misstro mig inte, det har varit sjukt tuff period. Att låta mig känna och erkänna tankar som jag har förnekat så länge har gjort otroligt ont. Ibland har det också fått mig att bara känna ännu mer ånger och skam. Ändå vill jag inte sluta gräva. För det är så jävla tydligt att det här är det bästa jag kan göra för mig själv.
Det känns som att jag dag för dag lyckas ömsa flera lager skinn. Jag släpper alltmer taget om gamla sårade känslor och finner det enklare att acceptera vad som har hänt. Alla bördor som har legat tungt på mina axlar har börjat lätta och jag känner mig inte lika arg längre.
Jag har en bra bit kvar att gå, men jag är så tacksam för att livet känns ljusare för varje vecka som går. Det kanske inte ser ut som det när jag skriver flera dramatiska inlägg, men det är mest en terapiform som får mig att kunna pusta ut.
Jag vet att jag ibland skriver emot mig själv eller upprepar samma sak om och om igen. Jag kan skriva om en ”ny upptäckt” bara för att skriva om nästan samma sak 1 månad senare. Men jag antar att det helt enkelt är så min hjärna processar saker och ting.
Så jag fortsätter att gräva så gott jag kan oavsett vad jag tvingas möta. Brunnen kanske är djup, men förr eller senare kommer jag att komma till slutet. Tills dess ska jag försöka att njuta och uppskatta vägen dit så gott jag kan. För hur ont det än gör i mitt hjärta när jag tvingas möta alla minnen känner jag hur det sakta stärker upp mig.
Att arbeta och förstå sitt egna mörker är inte en behaglig upplevelse precis. Men det som kommer efteråt är däremot otroligt vackert. Jag har kanske inte fått se det slutgiltiga resultatet ännu, men vägen dit känns otroligt renande. Och varje gång jag har lyckats möta och acceptera en känsla är det som att skönheten i livet blir allt tydligare.
Emellanåt kommer jag att glömma bort allt det positiva. Det kommer att komma stunder då jag inte känner att jag orkar mer och vill ge upp. Men då har jag alla mina inlägg kvar som en påminnelse om att aldrig ge upp.
Inte minst har jag mina vänner och familj som konstant fyller mitt liv med kärlek. De har stått med öppna armar genom verkligen allt. Även under de perioder då jag inte har klarat av att öppna upp mig och dragit mig undan.
De har aldrig krävt något tillbaka och de har aldrig hållit mina dippar emot mig. Så när världen känns som en kall och mörk plats tänker jag på dem. För deras villkorslösa kärlek ger mig styrkan att fortsätta även när jag inte längre orkar. Ord kommer aldrig någonsin kunna förklara min tacksamhet och den kärlek som jag känner för dem.
Imorgon är det en ny vecka med nya möjligheter. Jag ser fram emot en solig vecka fylld med nya insikter och aha-upplevelser. Jag är spänd på att få se vad jag hittar under all jord.
”Det finns mycket att lära i ovissheten och i det som du inte vet.”
Det är ett råd som jag fick för ett tag sedan och som verkligen har legat kvar i baktankarna och tuggat. Ur det har insikter kommit en efter en. I all ovisshet har alla mina rädslor blivit extremt tydliga och jag har insett nu hur pass mycket de påverkar mig på ett undermedvetet plan.
Att försöka acceptera allt jag inte vet och kanske aldrig får veta har varit extremt svårt. Men nu när jag har reflekterat mycket över det så har jag även insett hur mycket självsaboterande beteende jag faktiskt har. Det är inget extremt, men det är mycket små och lite dolda detaljer som håller andra på avstånd. Även fast jag har velat ha närhet har jag istället hållit konstant en viss nivå av avskildhet. Jag har sett dessa tendenser ibland, men nu har det blivit tydligare att jag har gjort det mer än vad jag har insett. Dessutom helt omedvetet.
I mina försök att acceptera ovissheten har det också fått mig att inse att mitt ”kontrollbehov” härstammar ur inget annat än rädsla. Att göra upp olika scenarios i mitt huvud när jag inte vet vad som händer eller har hänt ger mig en falsk trygghet. Att leta efter svar får mig att tro att ingen kan dra mattan från under mig. För då är jag liksom förberedd på att få ännu en kniv in i ryggen. Då känns det inte som att det kommer att göra lika ont.
Allt det här tänkandet har fått mig att inse hur mycket mina rädslor faktiskt har styrt mig. Speciellt förra året, men tyvärr även det här. Mina rädslor blev så stora att jag slutade lita på mig själv helt och hållet. Nästan alla mina val baserades på vad jag trodde att jag borde göra. Jag blev så jävla rädd och kände mig tvungen att skydda mig själv, men istället så gjorde jag allt värre.
Jag antar att göra val som inte var genuina eller kändes rätt i hjärtat fick mig att känna mig som en lögnare. Samtidigt var jag så fixerad över vad jag ”måste” göra att jag inte kunde inse hur pass fel det kändes. Det skulle kanske inte förändra hur saker och ting spelades ut, men jag skulle i alla fall känna mig mer sann mot mig själv. Inte minst så skulle jag inte ha blivit så förvirrad av allt och ja… mig själv.
Till en viss del har jag förstått det här. Samtidigt så har jag inte riktigt förstått djupet av det eller insett förrän nu hur mycket jag fortfarande gör det. Jag har liksom alltid vetat om att jag är rädd, men inte att jag är så här pass rädd. Jag skriver om och om igen om att jag vill släppa taget, men samtidigt vill inte en del av mig göra det. En del av mig vill inte förlåta och gå vidare för det innebär rum för ännu mer smärta.
Och så kan man ju inte leva sitt liv…
Så den här månaden kommer mitt fokus ligga på kärlek, förlåtelse och acceptans. Dessa 3 ord kanske är något som jag längtar efter, men samtidigt skrämmer det livet ur mig. För ur det kommer det så mycket mer och jag vet inte vad jag kan förvänta mig.
Visst kan livet bli helt underbart, men det kan också svinga mig tillbaks till mina mörkaste dagar. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Samtidigt finns det en person som jag har extremt svårt för att förlåta och jag vet inte hur jag ska komma över det. Den personen är ingen annan än mig själv. Det kommer väl inte som någon överraskning att jag fortfarande inte, efter ca 18 år, kan förlåta mig själv.
Jag vet bloggen, jag vet. Vi har gjort den här grejen säkert tusen gånger nu. Det verkar som att varje gång jag tror att jag har läkt helt och hållet blir jag bevisad motsatsen. Något triggar mig och jag känner mig ännu en gång som världens hemskaste människa. Det spelar ingen roll att jag logiskt sett vet att jag inte kan beskylla mig själv för det som hände. Känslomässigt sett kan jag inte riktigt acceptera det, vilket jag verkligen måste lära mig att göra nu.
Så den här månaden handlar inte bara om kärlek, förlåtelse och acceptans för andra. Främst handlar det om mig själv. Samtidigt måste jag vara helt brutalt ärligt mot mig själv. För det är så jävla mycket av mina rädslor som härstammar från de svåraste åren i mitt liv. Och att det fortfarande påverkar mig så starkt är ett rätt stort bevis på att jag inte har tillåtit mig att processa allt fullt ut.
Det börjar bli dags att verkligen se all skam, sorg, ilska och ånger i vitögat. Med kärlek, förlåtelse och acceptans för jag kan verkligen inte fortsätta att vara så fruktansvärt hård mot mig själv.
Men ja jag ska bli bättre på att förlåta andra också och intala mig själv att ilska inte skyddar mig på något sätt. Ibland är det bara lättare att vara arg än att verkligen känna fullt ut hur sårad man faktiskt är.
När man hittar den perfekta låten som beskriver ens inre dialog så jävla väl. ❤ Över 30 år har gått nu, räcker inte det?
”(You’ll never evolve) I know I can change (We are not enough) We are not the same (You don’t have the heart) You don’t have the strength (You don’t have the will) You don’t have the faith (You’ll never be loved, you’ll never be safe) (Might as well give up) Not running away (You don’t have the guts) You’re the one afraid (I’m the one in charge) I’m taking the— (No) I’m taking the Reins”
Jag står framför spegeln helt naken och exponerad. I ljuset döljs ingenting och jag kan se varenda liten skavank på min kropp. Jag synar mig själv från topp till tå och låter alla minnen strömma mot mig med tårar i ögonen.
I ljusets sken blir det så smärtsamt tydligt vad jag har utsett min kropp för genom åren. Även om ärren bleknar mer för varje år som går finns de fortfarande spår kvar. Spår som för evigt kommer att påminna mig om alla krig som jag utförde mot mig själv.
När jag står och stirrar på mig själv helt utan skydd eller smickrande ljus börjar verkligheten sjunka in. Det är enkelt att förminska allting när man jämför sig själv med andra. För det finns alltid någon med större ärr, fler blåmärken, synligare revben eller en sjukare historia. Men när man tar bort alla andra och endast ser sig själv helt utan jämförelser blir spegelbilden helt annorlunda.
Jag har ju lovat mig själv att jobba med att hela mitt inre barn. Så när jag står där och stirrar på min nakna spegelbild ser jag mitt yngre jag ståendes bredvid mig. Trots att jag vet att barnet står där endast i min fantasi var det jag såg helt fasansfullt.
För när jag tittar på henne ser jag allt som jag har utsätt henne för igenom åren.
Jag ser ett blåmärkt barn som är sönderskuren på vänstra sidan av kroppen. Helt plötsligt slås jag av bilder på hur jag sparkar henne när hon ligger och gråter i fosterställning. För varje lite snedsteg hon tar sliter jag upp henne och skär i henne som bestraffning. Jag tillåter inte henne att äta på flera dagar medan jag tvingar henne att träna flera timmar på gymmet. Sen drar jag henne till toaletten och trycker ner mina fingrar i hennes hals.
Jag tvingar henne att dricka flera liter saltvatten, hemgjorda kryddshots och laxeringsmedel. För min sjuka hjärna kan inte ens koppla att laxeringsmedel inte gör så särskilt mycket när man inte har ätit något…
Alla timmar hon spenderar på gymmet räcker inte till så jag tvingar henne att göra 100 situps till… och 100 till och 100 till. Jag sätter allt hårdare regler och till slut får hon inte åka buss längre, hon måste gå. Om det inte går att promenera någonstans får hon inte sitta ner. Hon måste stå upp hur svimfärdig hon än blir. Allt för att bränna några ynka kalorier till.
Även när hon klarar av att vara på gymmet i 3 timmar och sen gå på promenad över 1 timme utan någon mat blir jag nöjd. Hennes kropp äcklar mig och jag står inte ut med att se på den. Hennes fula kropp och ännu fulare ansikte får mig att gråta.
När tillfället fås viskar jag om hur smutsig hon är. Bara för att se henne sitta och duscha i skållhett vatten medan hon försöker skrubba bort varenda beröring. Jag tillät fel människor komma nära henne och när hon kände sig utnyttjad sa jag att det var rätt åt henne.
Jag hånler medan jag stirrar in i hennes ögon och frågar; ”Trodde du på riktigt att någon skulle kunna bry sig om dig? Du förtjänar inte att bli älskad. Du förstör för alla genom att bara existera”.
Jag stänger in henne på hennes rum och fortsätter att viska så att hon ligger vaken hela nätterna. Jag påminner henne om allt hon har sagt och gjort som bevisar hur konstig och korkad hon verkligen är. Jag fyller henne med så mycket ångest att hon isolerar sig i perioder så att hon förlorar hennes vänner. Men det räcker inte så jag viskar mer tills att hon knappt kan säga några ord till hennes egna familj.
Alla mina bestraffningar känns aldrig tillräckliga. Jag måste få henne att inse hur oduglig, värdelös och ful hon är. Så jag spenderar flera timmar om dagen med att tvinga henne att ställa sig framför spegeln. Där drar jag i allt jag kan dra i så att hon verkligen inser hur tjock hon är. Jag stirrar rakt in i hennes ögon och skriker om och om igen hur misslyckad hon är. Att ingen någonsin kommer att älska henne och att hon inte förtjänar att finnas.
Jag kan se hur den lilla flickan dör alltmer på insidan och det gör så jävla ont. Ändå kan jag inte sluta. ”Du skulle aldrig ens ha levt, varför finns du fortfarande?”. Jag vill sluta misshandla henne men jag kan inte.
För en större del av mig vill inte sluta.
Så jag fortsätter att håna henne medan jag påminner om varenda ett av hennes misslyckande. Och för att strö lite mer salt i såren skriver jag lappar som hennes framtida jag kan läsa. För hon får aldrig någonsin glömma hur mycket jag hatar henne. Hon får aldrig glömma hur ful, grotesk, patetisk, värdelös, misslyckad och oälskad hon är.
När ens fantasi samtidigt är ens verklighet
Allt jag ser i min spegelbild är bara i min fantasi. Samtidigt så är det hur min verklighet var i flera år, jag kunde bara inte se det på det här sättet.
När man väljer att ta bort alla jämförelser och bara ser på hur man själv har behandlat sitt egna inre barn är det rätt ögonöppnande. Det var aldrig någon annan som misshandlade mig eller berättade om hur värdelös och patetisk jag var.
Det var bara jag.
Visst har det skett saker utom min kontroll som förstörde mig på flera sätt. Och ja, barn har inte alltid varit så snälla och jag har fått flera glåpord slängda på mig från andra sidan skolgården. Människor jag har valt att lita på har krossat mig totalt. Men om sanningen ska fram så var det jag som valde hur jag reagerade på det. Jag gjorde ett medvetet val att vrida om allt så att det blev ett bevis på att allt jag gör och säger är fel.
Jag skapade mitt egna monster och min egna torterare ut ur tomma intet. Allt började tidigt, långt innan mitt liv raserades. Så det finns ingen klar anledning till varför jag blev som jag blev. Även när jag var bara ett litet barn och kände att jag levde ett perfekt liv bubblade självhatet ibland fram om nätterna. Jag slog, rev och drog mig själv i håret medan jag intalade mig själv att jag inte förtjänade att leva.
Var de tankarna kommer ifrån kan jag själv inte förstå, men jag antar att vi alla föds med vissa demoner. Jag hade egentligen aldrig någon anledning till att få dem, men jag närde varje demon med allt jag hade. I alla jag mötte letade jag efter tecken som visade att alla mina farhågor var berättigade.
Så allt någon sa eller gjorde mot mig som var sårande slukade jag med hull och hår. ”Där ser du, jag sa ju att du inte kan lita på någon. Ingen tycker om dig eller vill ha dig här”.
Åren har gått och jag misshandlar inte mig själv på det här sättet längre. Men trots att jag har blivit äldre, visare och mycket stabilare måste jag fortfarande slåss mot mitt egna mörker. Jag kan se det mesta ur en mer förnuftig synvinkel, men något i mig försöker alltid trigga igång mina värsta sidor.
Och jag måste ständigt påminna mig själv om att mina fantasier inte är verkliga.
Istället för att springa ifrån mina demoner väljer jag att omfamna dem nu
I flera år har jag försökt att springa ifrån mina demoner. När det inte har funkat har jag gjort allt jag kan för att kväva dem. Ju mer jag har ignorerat och försökt kväva dem har jag samtidigt kvävt en stor del av min personlighet.
Tyvärr tog det många år innan jag insåg att mitt mörker inte bestod endast av hat och ilska. Det är därifrån alla mina känslor bottnar. Så ju längre bort jag springer desto mindre känner jag i huvud taget. Som jag har skrivit flera gånger tidigare så har det fått mig att tappa huvudet lite. För jag kan inte riktigt koppla exakt vad det är som jag känner och varför.
Så jag har valt att inte springa längre.
”Walk the dark path, sleep with angels, call the past for help Touch me with your love and reveal to me my true name”
Förr i tiden brukade jag alltid se en skuggversion av mig själv som hånade varje steg jag tog. Nu är jag äntligen redo att se verkligheten för vad den är. Jag kan inte personifiera allt jag hatar med mig själv, splittra upp mig i olika personligheter och låtsas som att det inte är jag.
Det är bara jag och det har alltid bara varit jag.
Ju mer jag har sprungit ifrån alla känslor desto mer har jag tappat allt som jag tyckte om med mig själv. För det är just mitt mörker som gjorde mig så kärleksfull och omtänksam. Visst var jag naiv men min kärlek var alltid villkorslös och det är en egenskap som är rätt vacker ändå. Det är ur mitt mörker all min kreativitet kommer ifrån. Det är det som gör mig till den hopplösa romantikern jag en gång var.
Utan mitt mörker skriver jag inte dikter längre. Jag har svårare för att skapa djupa relationer och jag håller andra på ännu större avstånd. Allt driv som finns i mig har minskat drastiskt och jag har svårt för att verkligen njuta på riktigt. Jag säger att jag gör det, men oftast säger jag det för att sen bara känna en stor tomhet.
Inte minst gör det mig mer förvirrad över mina reaktioner och tankar.
Jag kanske kände alla negativa känslor extremt starkt, men det gjorde jag även med de positiva. Jag hade en låga som brann våldsamt medan regnet piskade ner på min nedslagna kropp. Jag var intensiv och passionerad. Jag var kreativ och fylld av idéer. Ville jag ha något eller någon så kämpade jag för det helhjärtat. Idag har jag inte kraften att göra det på samma sätt.
Så jag tar mitt inre barn i handen och ber om förlåtelse. Jag slänger mina armar runt skuggversionen av mig själv och släpper inte taget. Jag lappar ihop mina splittrade personligheter och slutar låtsas vara någon jag inte är.
Det börjar bli dags att introducera om Ninni på nytt igen. En Ninni som inte längre är splittrad i olika personligheter som lever i ett oändligt krig med varandra. Utan varandra är vi ihåliga och det är dags att bli hel igen.
Snart ska ni få se vem jag verkligen är.
Jag måste bara hitta ut från mitt mentala fängelse som jag har byggt upp genom åren. Det fanns en tid då jag inte ville bli bättre för att jag inte kände att jag förtjänade det. Så fängelset är fullt av vallgravar och fällor. Men hur många gånger jag än faller tänker jag inte ge upp.
Över 30 år har gått nu. Är det inte dags att bli helt fri?
1 April kändes verkligen som ett enda stort aprilskämt. Det började bra med en överraskningsfest och middag på krogen för en kompis som fyllde 30 år. Sen såg jag något som triggade igång min ångest likt en eld i hela kroppen. Jag trodde att kvällen skulle vara helt förstörd, men istället för tårar gick jag hem som ett enda stort frågetecken.
Hela kvällen och natten var en stor blandning av vänskapskärlek, ångest, glädje, sorg, ovanligt mycket uppvaktning, dans och uppmärksamhet. När alkoholen hade hunnit kicka in lite för bra om man säger så dök en person upp. Jag trodde att en konversation med denna person skulle ge mig lite mer klarhet, men istället fylldes jag med ännu fler frågetecken. Saker som kom fram var både sårande, smickrande och extremt förvånande. Så när jag väl bestämde mig för att dra mig hemåt gick jag med rynkade ögonbryn och en förbryllad min. Jag kunde liksom inte smälta in all information jag hade fått och så mycket saker gick emot varandra.
Det som jag trodde skulle ge mig lite klarhet gjorde mig mer förvirrad än någonsin och känner mig fortfarande lite mindfuckad. Samtidigt var det på sätt och vis lite ögonöppnande. Jag kanske alltid kommer att få gå ovisshet och jag måste acceptera det nu. Jag har sagt det förr men nu måste jag verkligen göra det på riktigt.
Jag vart så arg att jag inte kunde hålla inne alla ord som trillade ur min mun. Vad jag en gång i tiden inte ville prata om har jag pratat om för mycket nu. Så nu känns det fan som att det får vara nog.
Det räcker.
Jag har skrivit flera gånger att jag måste släppa taget nu. Ibland har jag till och med lyckats göra det, men sen av någon jävla anledning plockar jag upp det igen.
Jag plockar upp det. Vrider och vänder. Dra sönder allt i små bitar och försöker lägga ihop det igen som ett pussel. Jag analyserar, övertänker och ältar.
Men jag orkar inte älta mer. Personen jag hade snacket med var redigt dragen så jag kan inte riktigt lita på allt som sas. Men jag kan borde lyssna rådet att inse att det inte har med mig att göra. Att det inte är fel på mig. Tyvärr vill den där lilla självdestruktiva sidan i mig vill inte riktigt lyssna.
Snart har 2 veckor gått sen dess och det är inlägget har, som många andra, skrivits på olika dagar. Även om jag inte har fått någon mer klarhet så har jag ändå insett något. Och det är att jag måste börja lära mig att vara okej med ovissheten.
Hur många läxor behöver universum slänga på mig innan jag inser att jag måste släppa mitt behov av att veta allt? Jag vill liksom veta hur boken slutar innan jag ens har börjat läsa den. Är inte charmen med livet att allt är ett enda stort mysterium som väntar på att upptäckas?
Mina rädslor för allt som kanske är, kanske har hänt och kanske kan hända har stoppat mig tillräckligt nu. Jag är less på alla dessa fängelser och kedjor som jag ständigt bygger upp och kedjar fast mig i.
Jag vill bara vara fri.
Och då måste jag sluta hoppa mellan att leva i det förflutna, i framtiden och i olika ”verkligheter” som är byggda ur illusioner. Jag måste lära mig att fokusera på idag och ingen annat. Inte vad som har hänt eller som kan hända, utan bara vad som sker just nu.
Under tiden som har gått har jag verkligen kämpat med det, men ärligt talat har det känts lite lättare. Ju mer jag har lyckats utgå från dagen desto lättare har jag känt mig. Jag har mycket kvar att jobba med, men återigen har jag ömsat av mig ännu ett lager gammalt skinn.
Varje litet utbrott, varje tår och varje hugg i hjärtat tar mig ett steg närmre mig själv. Skuggarbetet jag håller på med är minst sagt obekvämt och jobbigt, men jag börjar äntligen känna mig alltmer hemma. Ju mer smärta jag låter mig känna desto mer fylls jag av glädje och kärlek. Först skrämde det mig att topparna och dalarna blev allt kraftigare, men nu inser jag vad det verkligen innebär.
Jag lär mig att känna igen. Fullt ut och på riktigt.
Man vet att man har ett stort öppet sår när man bryter ihop mitt ute på krogen för att en vän tackar en och säger att man gjorde allt rätt.
Jag trodde att jag hade kommit över den där konstanta känslan av att aldrig kunna göra någonting rätt, men jag hade så fel. När hon sa ”jag vet att du inte känner att du är tillräcklig” brast något i mig. På något sätt var det så otroligt helande. Jag grät inte av sorg, jag grät för att någon såg och visste vad som åt upp mig från insidan.
För ett tag sedan hände något som var otroligt läskigt. Exakt vad som hände vill jag inte skriva om då det inte är min historia att berätta. Allt jag kan säga är att det var en sån situation då jag behövde släppa all rädsla och bara agera. Jag hade inte råd att få panik. Jag behövde skydda min väns integritet så gott jag kunde och samtidigt se till att hon var okej.
Jag var själv inte helt nykter och jag har aldrig varit bra på att agera när jag får panik. Tvärtom så brukar jag frysa fast och vara totalt obenägen till att göra någonting alls. Men som tur var så tog någonting i mig över och ignorerade paniken jag kände inombords.
Men som alltid kom de där gnagande känslorna upp efteråt. Ambulansen kom och hon klarade sig. Man kan tycka att man då kan gå vidare och pusta ut. Istället så började tankarna att snurra igen och jag kunde inte sluta tänka på allt jag kunde ha gjort bättre. Känslan av att aldrig vara eller göra tillräckligt tog över totalt. Hon har tackat mig många gånger om, men av någon anledning är det svårt för mig att ta emot det.
I samma sekund som mina tårar började rinna medan jag var fastklamrad i hennes famn insåg jag exakt varför jag bröt ihop. Detta är bara ännu ett sår från barndomen som fortfarande öppnas upp och blöder ibland.
Vissa sår läker aldrig helt
Det känns helt sjukt att något som hände för 20 år sedan fortfarande har ett sånt starkt fäste om mig. Jag tror hela tiden att jag har läkt mina sår och gått vidare, men sen blir jag triggad och helt plötsligt känner jag mig så liten igen.
Jag har fått tillbaks och läkt förlorade relationer, pratat om det med så många olika kuratorer, sjuksystrar och läkare. Mängden timmar som har gått till att älta och förstå det förflutna känns helt sjuk och ingen orkar ens försöka läsa min journal längre. Jag har kommit över rädslor, fått tillbaka mycket som hade gått förlorat och förlåtit det som hände. Tårarna jag har fällt skulle säkert kunna fylla flera pooler vid det här laget och jag kan nu förstå allting från en vuxen synvinkel.
Trots det så slås jag om och om igen av den här starka känslan av att vara så jävla trasig. Jag tror hela tiden att jag är över det, men sen slår något slint och jag är helt plötsligt inte vuxen längre. Jag är den där lilla flickan som känner sig så fruktansvärt otillräcklig. Jag går från 30 till 10 på bara ett par sekunder och blir överväldigad av de där rösterna som är alldeles för bekanta. Som ett mantra ekar det i repeat på huvudet och jag kan inte längre andas.
Varför räcker jag aldrig till? Jag är aldrig bra nog. Jag är så jävla misslyckad och betydelselös. Varför finns jag ens? Jag kan inte göra någonting rätt. Allt jag gör blir alltid så fel. Han förtjänade att leva mer. Kommer jag någonsin att duga? Nej jag kommer aldrig att vara tillräcklig. Jag kommer alltid vara den där fula, korkade, meningslösa människan jag alltid har varit.Jag är född till att vara otillräcklig.
Det är så frustrerande för jag har verkligen lagt mycket ner tid på att läka mitt inre barn. Jag har jobbat med just min självkänsla och mitt självförtroende kontinuerligt i flera år nu. Men så fort jag tror att jag är klar blir jag bevisad motsatsen.
Och visst, vissa saker kanske aldrig försvinner helt. Det ligger ju problematik kvar som är ännu aktuell idag. Jag har försökt att acceptera det och inse att det inte spelar någon roll vad jag säger eller gör. Vissa kan man inte rädda hur mycket man än vill. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte krossade mitt hjärta, för det gör det om och om igen.
Varför räcker jag inte till?
Jag vet att mycket jag oroar mig över inte har med mig att göra och jag vet att bördan inte ligger på mig. Ändå kan jag inte skaka av den här känslan helt och hållet. Speciellt inte nu när sjukdom och omständigheter faktiskt kan leda till döden. Hur dramatiskt det än låter så är det tyvärr så det är. Och här ska jag sitta och vara helt okej med det… Hur fan ska jag kunna vara det?
Det känns omöjligt att inte känna mig helt jävla hjälplös. Ibland vill jag bara stänga av helt. Klippa av alla förbindelser till mitt hjärta och slippa bli översköljd av rädsla och sorg. Men hur ofta jag än kvider att jag inte orkar mer och vill ge upp så gör jag aldrig det.
Och den här gången har jag bestämt mig.
Hur jävla ont det än gör att känna, att bry sig och att älska ska jag fortsätta. Mer än så, jag ska öppna upp mitt hjärta mer och mer för varje vägg som bryts ned. Det jag har insett mitt i den här långa jobbiga perioden som har varit och är, är att glädje inte existerar utan sorg. I alla fall inte för mig.
Om jag vill känna allt det där positiva måste jag omfamna mitt mörker. Hur jävla ont det gör eller hur jävla obekvämt det än är. Jag kan helt enkelt inte sluta och ge upp nu.