I’m exhausted from always bein’ on when all I wanna do is turn off

Jag önskar att det fanns en avstängningsknapp i hjärnan så att jag kunde få slippa allt övertänkande. Vissa dagar slipper jag skiten så att jag kan få känna mig glad och positiv. Andra dagar, som denna, går tankarna på högvarv och får mig att känna så otroligt svag.

Jag är så himla trött på hur samma tankar spinner om och om igen som en jävla karusell som aldrig tar slut. Dagar blir till veckor och veckor blir till månader. Hur länge ska jag behöva gå runt och älta samma skit egentligen? Hur jag än vrider och vänder på det kommer det aldrig att ge mig någon klarhet. Ingenting kommer att förändras och mina känslor kommer inte att bli mindre sårade.

Det som har hänt har hänt och precis som när jag var yngre måste jag acceptera att jag inte alltid kan få avslut. Så varför känner jag att jag behöver det så desperat? Hur jag än försöker bli det exakt samma sak som tidigare. Jag biter ihop och stänger av tills att jag bryter ihop och inte lyckas hålla känslorna i styr. Mina murar rämnas och där ligger jag själv, totalt exponerad.

Då tar negativiteten så lätt över och tankarna börjar spinna allt snabbare. Vad gjorde jag för fel? Vad är det för fel på mig? Vad gjorde jag för att förtjäna det här? För hur situationen än såg ut så kommer jag alltid lyckas vrida det till att det är mig det är fel på. För jag kan bara göra fel och jag förtjänar inget bättre. Jag föddes värdelös och kommer att dö värdelös. Därför är det så lätt för människor att behandla mig som en trasdocka. Leka med mig när de har lust och sen slänga bort mig som om jag vore totalt betydelselös.

Jag vet inte varför men det är så jävla lätt för mig att dra det hela alldeles för långt. Det är som om något i mig måste dra ner mig i mörkret och tvinga mig möta mina största farhågor.

Jag önskar att jag kunde få avslut så att jag kan släppa olika saker från det förflutna. Men precis som när jag var liten så hade jag aldrig modet att stå upp för mig själv och vara öppen med att jag behövde det. Och precis som förr så måste jag acceptera att jag kanske aldrig kommer att få det. Jag vet att jag måste kunna ge mig själv avslut, men jag vet inte hur.

Kanske just för att den där självdestruktiva sidan av mig inte riktigt har dött ut ännu. Hon utnyttjar dessa tillfällen alltför väl. Så när jag tittar mig själv i spegeln nu ser jag inte den person jag annars ser. Jag börjar istället att se bilden av mig själv som jag tvingade fram under så många år. Mitt självförtroende dippar och all skavanker blir smärtsamt tydliga.

Detta mörker är ljust jämfört med förr

Trots det glädjer jag mig åt det faktum att jag är så mycket bättre idag. För hur dramatisk jag än låter just nu är det ingenting mot hur det har varit. Så det är ändå en tröst när livet börjar kännas mörkt igen. För detta mörker är otroligt ljust jämfört med förr.

Den medvetenheten räcker dock inte för att stilla den inre sorgen. Mina tankar slutar inte att spinna och mitt överanalyserande av varenda lilla detalj dränerar mig totalt. Jag hatar verkligen när jag känner så här. Jag är så fruktansvärt trött på att känna mig som en martyr. Det sista jag vill är att tycka synd om mig själv, men här sitter jag och våndas i min egna självömkan.

Allt jag vill är att bli befriad och jag hatar att erkänna det, men jag är inte den som kan befria mig. Makten ligger i någon annans händer och det skrämmer mig. För om livet har lärt mig något är det just det faktum att jag inte kan lita på att andra räddar mig. För hur ofta jag än försöker vara öppen för det slutar det alltid på samma sätt. Jag blir kvarlämnad i mörkret och får dra upp mig själv.

Hur ofta jag än kämpar mig tillbaks till ljuset så lämnar dessa livsläxor ärr på kroppen. På ett sätt blir jag starkare, men på ett annat svagare. För trots jag har lyckats komma upp igen ligger det fortfarande delar av min själ kvar i det dunkla mörkret. Jag blir alltmer självständig, men mina tillitsproblem blir allt större. Jag växer som person, men förlorar mitt inre barns oskuldsfullhet.

Från en dag till en annan

Behöver jag verkligen få svar så pass mycket? Är jag verkligen fastbunden när jag inte får någon klarhet? Jag började skriva det här inlägget i måndags innan jag sen blev för upptagen med annat. Nu idag har jag en lite mer positiv attityd och känner mig mest fascinerad över hur mina tankar fungerar ibland.

Jag skriver som om att många har lekt med mig och slängt bort mig, men ärligt talat så stämmer det inte. Så varför känner jag det så starkt ibland? Varifrån kommer dessa tankar och känslor? Har det verkligen att göra med hur andra har behandlat mig eller är det något som jag har skapat själv ur tomma intet?

Jag förstår inte riktigt heller min besatt med att få klarhet och behovet att förstå allting. Vilken information behöver jag för att komma vidare? Kommer det verkligen att få mig bättre? Varför stoppar det mig i huvud taget?

Ibland undrar jag ifall jag undermedvetet sätter krokben för mig själv. Att jag helt enkelt är för rädd för att släppa taget och gå vidare. Men jag förstår inte riktigt varför. Jag är trött på att vänta och jag är urless på att befinna mig en stagnerad energi.

Så vad väntar jag på egentligen?

I´m not broken like you and you´re not broken like me

Jag ser hur mörkret sväljer dig alltmer för varje dag som går. Dina tårar tar aldrig slut och varje dag går samma låt på repeat. Jag får höra alltför många gånger att jag är den enda som kan rädda dig, men hur mycket jag än försöker är jag inte stark nog.

Jag ser hur du sakta drunknar och hur mycket jag än försöker dra upp dig stannar du kvar. Ju mer jag drar desto längre dras jag ned i ditt mörker. All min energi äts upp och din smärta blir även min. Nu är jag fast i mitt egna mörka hav, men du är aldrig där för att försöka dra upp mig. Istället vänder du ryggen till och håller dig kvar i ditt egna mörker.

Sedan händer samma sak igen och igen. Olika människor, olika situationer men samma känsla av total hopplöshet. Jag försöker rädda andra som vänder ryggen till och låtsas som att de inte ser smärtan de åsamkar. Jag ger allt jag kan även när jag inte har något kvar att ge. Trots det är det ingen som försöker dra upp mig från mitt mörker. Jag får alltid försöka dra upp mig själv.

Tystnaden ekar och att ni knappt klarar av att möta min blick är nog det som gör mest ont. Jag vet att ni inte har kapaciteten att göra mer, men ni kunde åtminstone ha försökt. Ni kunde ha sträckt ut er hand, men istället vände ni er bort och lät mig falla helt ensam.

Era vackra och kärleksfulla ord känns så meningslösa när jag sitter och gråter i min ensamhet. Var var ni egentligen när jag behövde er som mest? Satt ni och väntade ännu en gång på att jag skulle komma och lösa allt? Jag förstår inte hur jag hamnade här.

Är det min förbannelse att försöka laga andra medan jag är så jävla trasig själv? Allt jag någonsin behövde var en utsträckt hand.

But I’m tired and I’m hurt, and I always try to put you first
But you see I’m not worth it to you, so why are you worth it to me?
Broken, broken, broken, you know that I’ve always been
Broken, broken, broken, you know that I’ve always been


För varje vecka som har gått har jag fyllts med nya tankar, perspektiv, frågor och även svar. Man skulle kunna tro att allt det här reflekterande över det förflutna håller mig tillbaks, men det är faktiskt helt tvärtom. Ju mer jag gräver desto längre fram kommer jag samtidigt som jag kan släppa taget.

Jag processar om allt på rätt sätt, mentaliserar och ser saker och ting ur ett annat perspektiv. Det blir allt lättare rannsaka mig själv ur mindre dömande ögon och kunna visa mig själv empati.

Visst känner jag som jag skrev sist ibland. Att jag inte passar in, att jag är konstig och helt ensam. Vissa dagar känner jag mig ovärdig och värdelös. Andra dagar känner jag mig totalt ostoppbar. Det som skiljer på förr och nu är att jag inte ser alla mina tankar och känslor som en absolut sanning. Jag är mer medveten om mitt destruktiva tankemönster och låter inte det ta över totalt.

Fast självklart, jag måste medge att det är jävligt svårt i vissa stunder. Men transformationer har väl aldrig varit känt för att vara enkelt… Samtidigt är det lite spännande. Det känns som att jag är i en rätt lång fas där vad som helst kan hända. Som alltid har jag noll tålamod och jag vill att allt ska hända på en gång, men jag försöker sakta ner och ta en i sak i taget.

Det är en stor utrensningsprocess där jag släpper gamla känslor, materiella ting, människor och ohjälpsamma beteenden. Det är inte alltid så lätt och ibland plockar jag tillbaks det jag har släppt, men jag kommer trots det alltid lite längre fram. Att ta 2 steg fram och 1 steg bak kanske tar tid, men det innebär ändå att man aldrig står stilla.

Mitt i all utrensningsarbete har jag verkligen jobbat hårt på att öppna upp mig mer och visa mig sårbar. Ibland känns det skitfånigt, men jag har så jävla fina vänner som verkligen hejar på mig och uppmuntrar mig att fortsätta. Jag förväntar mig alltid att någon ska säga att jag korkad eller konstig, men om och om igen möts jag endast av kärlek.

Tack vare mina vänner och all kärlek de har gett mig har jag insett hur mycket jag faktiskt letar efter fel på mig själv. Ibland är jag nästan helt besatt av att hitta något som bevisar min ovärdighet som människa. Jag liksom förväntar mig att alla dömer mig och snackar bakom min rygg. Jag har faktiskt inte insett just hur pass mycket jag har gjort det. Eftersom att jag har jämfört mig med mitt egna förflutna så har jag tänkt att jag har rätt bra självförtroende. Men det här bevisar ju snarare att jag har en hel del kvar att arbeta med.

Jag har också börjar lära mig mer om vad och vilka som ger mig energi. Ibland är till exempel den bästa terapin att sitta på Discord och sjunga till låtar på Youtube med en av sina bästa vänner. En annan gång är det att pimpla daiquiris och snacka om allt mellan himmel och jord. Vissa helger behöver jag vila i sängen framför filmer, andra helger behöver jag komma ut och skratta med vänner.

Jag måste bara bli bättre på att lyssna på min kropp och inte fortsätta att pressa mig själv vid fel tillfälle. Det är just det här med att hitta den perfekta balansen som är svårt. Men tro mig, jag kommer att hitta den!

I don´t belong

”Över 19 år har gått och jag ännu knappt lärt mig någonting om alla dessa sociala regler som trots sin osynlighet existerar. Det får mig att ständigt känna mig fängslad av tunga kedjor som aldrig låter mig få gå fri. Barndomen fylldes snabbt med behovet att analysera, att bevittna, memorera och lära in hur man ska vara och bete sig runt andra människor.

Det har inte gått en endaste dag utan att jag har suttit och tänkt på hur jag borde vara och på alla fel och misstag som jag har gjort under årens gång. Jag försöker lära mig och förstå hur ni andra människor fungerar och tänker men knappt något verkar lyckas sjunka in. Alla sociala regler och signaler känns som ett ändlöst och omöjligt spel som jag alltid förlorar.

Jag har alltid gjort allt i min makt för att känna att jag passar in någonstans men jag känner mig alltid som en alien från en annan planet. Det känns som att jag inte hör hit.

Så fort jag börjar lära mig i en umgängeskrets om vilka regler som gäller så verkar det alltid helt plötsligt förändras när det kommer till en annan miljö. Det som är okej för någon annan att göra är inte alltid okej för mig att göra, vissa saker får sägas ibland för vid en annan tidpunkt vara helt förbjudna.

Jag ser hur andras ögon himlar, hur deras munnar suckar och hur de ofta struntar i att svara när man äntligen vågar prata. Men jag förstår aldrig vad jag gör för fel för jag kan aldrig sätta fingret på vad det är som ni egentligen vill och förväntar er. Antingen är jag för tråkig eller för intensiv, säger för lite eller för mycket. Vad är okej egentligen?”


Detta skrev jag samma år som jag fyllde 20 år, alltså 10 år sedan. Mycket har hänt sedan dess och mina hjärnspöken har inte samma kraft längre som de hade då. Men i skrivandes stund känns den här texten ändå väldigt aktuell. För just nu känner jag mig verkligen som en alien.

Jag känner inte att jag hör hemma någonstans eller att jag passar in.

Den här känslan är inte alltid så här intensiv, ofta är den till och med helt borta. Jag har ju trots allt gjort rejäla framsteg sen mitt liv bestod av konstant social ångest och periodvis ren social fobi. Men då och då händer något som triggar fram mina gamla känslor. Mer än ofta kan jag dock inte riktigt sätta fingret på vad det är som triggar mig.

Den här känslan blev rätt överväldigande efter att jag festade förra helgen. Tyvärr så kunde jag inte skaka av mig den helt så det har legat och gnagt i mig hela veckan nu. Det är inte så att någon faktiskt har sagt att jag har betett mig felaktigt eller konstigt. Men nästan direkt när jag började festa kände jag mig bara så malplacerad.

Mitt överanalytiska tänkande kickade in och jag kunde inte sluta att tänka på allt som var fel med mig. Jag dömde varje ord jag sa och kände mig bara så… konstig. Alla andra verkade vara så naturliga med varandra och ha så himla kul. Och jag kände mig som den där konstiga personen som satt ensam i hörnet.

Det lustiga med det är att jag faktiskt inte satt ensam i ett hörn. Jag pratade med andra, dansade och hade mellan all ångest ändå kul. Så jag inser såklart att mina hjärnspöken försöker hoppa på allt de kan, även det som aldrig hände.

Trots det kan jag inte skaka av mig känslan av att vara så annorlunda och missförstådd.

Ärligt talat så tänkte jag mycket på det här förra året också. Det har verkligen känts som att vad jag än gör eller säger så blir det fel.

Jag vet till exempel inte hur många gånger någon har trott att jag har flörtat när jag bara har försökt vara mig själv. Vilket gör mig sjukt frustrerad för det känns liksom som att jag gör något fel. Och när jag väl gillar någon ens lite verkar det där flörtandet försvinna rätt snabbt. Då blir allt jag säger och skriver bara ännu konstigare… Det är pinsamt många gånger som jag har skickat en meddelande bara för att skrika ut ”VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!”.

Lite konstig kan vara charmigt, men det känns som att jag kommer över den gränsen rätt fort. Och ännu en gång är det ingen som har sagt det, men jag känner det och det gör mig galen.

Helt ärligt så känner jag samma sak bara när jag håller på lära känna någon som en kompis. Så fort jag bryr mig om utkomsten, om ens bara lite, får jag panik. Sen tänker jag att jag ska vara den jag är och skriver eller pratar utan att tänka innan.

Det får jag ofta ångra bittert efteråt när mina tankar bombarderar mig.

Jag vet inte om jag inbillar mig för att jag har så svårt för att tro att någon genuint gillar mig. Att mina rädslor får mig att tänka så här för att skydda mig mot att få en jävligt jobbig överraskning i slutändan. Eller om det faktiskt är så. Jag kanske är sjukt konstig, jobbig, tråkig och för mycket.

Tidigare har jag skrivit om hur jag börjar känna mig redo att visa mitt riktiga jag fullt ut. Att jag är redo att släppa ut mitt inre barn och riva alla mina murar. Idag vill jag allt annat än det. Jag vill tvinga in mig själv allt djupare. Jag vill sätta upp fler murar och hämma min personlighet så mycket jag kan.

Jag vill låsa in mig själv och aldrig gå ut igen. Radera alla mina sociala medier, flytta till Norrland och bli en eremit som lever under en sten. Bokstavligt talat.

Men som tur är så inser jag att bara för att jag känner mig triggad, behöver jag inte agera på känslorna. Ibland är det bara att konstatera att så här känner jag och det får vara okej just nu. Så nej jag kommer inte att radera mig från internet och låsa in mig.

Men jag får kanske ta och acceptera att jag inte är eller kommer att bli en riktig festtjej. Nu har jag ändå gett det många chanser och merparten av gångerna har jag bara känt mig tom efteråt. Jag är en jävla soffpotatis som är mest bekväm hemma framför en bra film. Fredags/lördagsmys i sängen med 9 kuddar, en extra kroppskudde, massa godsaker, 6 värmeljus och eventuellt ett extra doftljus med en film i 4K är fan livet.

Och missförstå mig inte. Jag mår faktiskt bättre som jag skrev i inlägget före detta. Ibland tar det negativa känslorna lite extra stor plats bara.

Ju mer ilska som kommer ur mig, desto mer glädje känner jag

Ända sen Oktober känns det som jag har blivit förnyad för varje vecka som har gått. Jag tittar på mig själv i spegeln flera gånger om och känner ibland knappt igen mig själv. Inte för att jag tror att mitt utseende har ändrats så särskilt drastiskt, utan för att min syn på mig själv är helt annorlunda. Och den fortsätter att ändras hela tiden.

För ett tag sedan var jag lite orolig att den här personliga utvecklingen som pågår i mig bara är en liten fas. Att jag en dag vaknar upp och är tillbaks på ruta ett och känner mig som en vandrande martyr. Nu känner jag mig helt säker på att jag aldrig kommer att hamna där igen. Kommer jag att fall igen? Absolut. Kommer det att betyda att alla mina framsteg är bortblåsta? Absolut inte.

Att jag hade en stor breakdown förra året satte verkligen min tro på mig själv i gungning. Jag började få panik och kände att jag hade återgått till den svaga och sjuka personen jag brukade vara. Det fick mig att ifrågasätta verkligen allt. Var den stabila grunden jag hade arbetat upp under så många år helt ihålig och instabil? Hade jag lurat i mig själv att jag var starkare än vad jag egentligen var?

Men nu kan jag se allt för vad det verkligen var. Min grund var inte instabil, jag var inte galen eller sjuk och jag var långt ifrån svag. Jag var bara fullständigt mänsklig.

Jag tror att jag var så rädd för att känna mig hjälplös igen att jag istället valde att bli för självständig. Jag intalade mig själv att jag inte behövde någon, att jag klarade allt själv och jag var en samlad person. Jag ville inte att någon skulle se mig tappa fattningen eller gråta så jag bet ihop och svalde allt så länge jag kunde. Jag har alltid varit den som förespråkar öppenhet så jag vet inte hur jag hamnade där riktigt.

Förr när jag var yngre och bloggade helt öppet om min mentala hälsa fick jag otroligt mycket stöd från människor som inte ens kände mig. Och vetskapen om att många som hade liknande problem blev inspirerade och mådde bättre av mitt skrivande drev mig till att kämpa ännu mer. Så hur hamnade jag här? Varför blev jag helt plötsligt så rädd för att visa min sårbarhet? Det var ju just sårbarheten som gjorde mig så jävla stark.

Det var ingen som sa att jag var en inspiration eller som var imponerad av min styrka för att jag aldrig föll. Jag fick lovord för att jag bröt ihop, skrev om det, reste mig upp och fortsatte att kämpa. Det var min styrka och jag var otroligt stolt över det.

Som tur är så fick jag lite mer självinsikt och insåg att jag hade utvecklat ett stort problem med intimitet och att visa sårbarhet. Jag tror att flera olika erfarenheter blandat med mina rädslor fick mig att sätta upp väggar på ett undermedvetet plan. Samtidigt satte jag upp andra väggar fullt medvetet, vilket till slut blev en epic mindfuck för mig.

”Unblocking the Heart’s Well of Emotions”

Förra året var en konstigt blandning av ”jag känner ingenting” och ”oh shit, jag känner alldeles för mycket”. Jag var liksom aldrig likgiltig och apatiskt, men samtidigt hade jag svårt att känna och förstå vad jag kände i hjärtat. Positiva känslor har sen flera år varit lite… avdomnade så att säga så jag googlade runt på hur man lär sig att känna från hjärtat igen.

”Om dörren till hjärtat är stängd förblir dessa djupa känslor fast i hjärtat, oförmögna att komma fram.

Som visas i diagrammet finns det en ”källa av känslor” under dörren, och känslorna i den är staplade i en viss ordning uppifrån och ner: ilska, sorg, glädje och njutning.

Det är viktigt att notera att de känslor som vanligen betraktas som negativa – ilska och sorg – är högst upp i stapeln, medan de som ses som positiva – glädje och njutning – ligger nedanför.

https://www.nippon.com/en/features/c05003/

Jag kom över artikeln som jag länkar här över och tyckte att det lät så otroligt logiskt och simpelt. Så vad har lilla jag gjort sedan dess? Jo jag har skapat ett dokument som jag skriver i lite då och då. Där har jag börjat skriva ner om mina rädslor och texter till människor som jag är eller har varit arg på.

Jag skriver ibland som om att jag skulle skicka ett brev och ibland så skriver jag som om vi stod i samma rum och förde en diskussion. Jag använder även deras namn ofta för att verkligen få ut på vem och varför jag är arg.

När jag började skriva första gången satt jag och nästan kokade av ilska, men efter ett tag så förvandlades det till tårar. Inte långt efter det så kände jag en sån enorm frid inom mig.

Det var inte så längesen jag skrev om hur arg jag var, men nu känns det helt annorlunda. Och ju mer fridfull jag känner mig, desto gladare blir jag. Så den här bilden kändes sjukt spot on! Och ärligt talat är jag förvånad över hur bra jag har mått senaste tiden. Jag känner mig verkligen som en helt annan person.

Tidigare i veckan fick jag höra något som verkligen var provocerande för mig. Så direkt sa jag att jag hade svårt att hantera det och verbaliserade hur det fick mig att må. Jag var totalt inställd på att det skulle förstöra hela min vecka. Sen gick det några minuter bara och jag kände ingenting. Jag kände bara total frid.

Det känns som att jag har återfått min makt över mitt liv och verkligen gått vidare. Det är en sån underbar och befriande känsla. Jag liksom orkar inte längre bry mig om människor som inte förtjänar min energi och nu känns det som att jag kan börja släppa dem helt och hållet.

Och jag jobbar mig bakåt i tiden för att en gång för alla göra mig av med allt som kan användas emot mig. Jag brukar inte aktivt gå runt och vara förtvivlad över det förflutna längre som förr i tiden. Det jag dock har en tendens att göra är att ta fram det när jag redan ligger ner för att använda det som bränsle till elden. Och nu känner jag verkligen att det får fanimej vara slut med det.

Jag har inte längre rum för drama i mitt liv, bara frid.

Jag kan inte ens andas rätt

Jag kan känna hur deras dömande blickar bränner i ryggen på mig. Deras hånande skratt ekar inne i mitt huvud medan jag känner mig iakttagen för varje liten rörelse jag gör. Jag måste hålla andan. Inte ens något så självklart som att andas kan jag göra rätt. Jag hör min nervösa andning över allt annat och ser hur alla stirrar på mig. Allt jag gör och säger är fel. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker. I slutändan får jag inget annat än rullande ögon, hånskratt och narr.

Andningen blir allt tyngre och högljudd. Jag är utstirrad och känner hur de brännande blickarna tänder en eld inne i mitt bröst. Hjärtat slår allt snabbare och ångest växer med en faslig fart. Jag biter i läppen och trycker mina naglar så hårt jag kan i mina händer.

Jag kan inte göra något rätt.

Jag kan inte ens göra något så simpelt som att stiga på en buss. Chauffören hälsar och jag försöker kvida ut ett svagt hej. Alla stirrar på mig, alla stirrar alltid på mig. Jag kan inte ens säga hej utan att göra bort mig totalt. Jag trycker in naglarna ännu hårdare och försöker kväva andningen som hörs över hela bussen. Jag vet vad alla tänker och tycker.

Där sitter hon. Den patetiska, fula, värdelös och fega varelsen som aldrig kommer att passa in. Där sitter hon. Tjejen som inte ens kan andas rätt.


Det är en rätt konstig känsla att kolla bakåt i tiden ibland. Speciellt när jag minns de tider då livet var som värst. Jag kan inte riktigt förstå hur jag helt plötsligt blev totalt besatt av min andning. Det gick så långt att jag till och med började tycka att det var obehagligt att känna mig själv andas.

Hur är det ens möjligt? Hur kunde det mest basala och självklara bli en sån fruktansvärd sak? Det känns också så skevt att jag på riktigt trodde att alla stirrade på mig vart jag än gick. Varför skulle någon bry sig om hur jag säger hej eller hur jag andas? Jag tror inte att människor brydde sig ens om min existens.

Logik existerade verkligen inte i mitt huvud under många år. Så idag är jag otroligt tacksam över var jag är idag. Mitt liv består inte längre av konstant ångest, självhat och rädsla. Inte ens under mina svåraste dippar har jag någonsin gått tillbaks till den fruktansvärda fasen i mitt liv.

Så jag försöker hålla den här tacksamheten konstant i bakhuvudet medan jag möter mina nuvarande demoner. Den här gången utan skyddshandskar eller rustning.

För ärligt talat. Om jag kunde klara mig ur allting från tonåren kan jag fan klara vad som helst. Och nu är jag redo att möta alla mina känslor fullt ut.