Ibland är det nästan läskigt hur rätt ens intuition kan vara. Jag har haft onda aningar ofta om vad som händer eller har hänt… Men oftast så försöker jag vifta bort tankar och intalar mig själv bara hur fånig jag egentligen är. Sedan kommer smällen i ansiktet (ännu en gång) och det visar sig att det man befarade var sant. Igår fick jag reda på allt och fick en förklaring på vad som hade hänt och varför det blev som det blev. Jag är arg, upprörd och orolig. Jag är arg på mig själv som nästan visste det, men istället för att åka dit och ta reda på sanningen så intalade jag bara mig själv att jag överdrev. Det finns en människa som jag så gärna vill slå ner just nu, men jag ska vara ”the greater man” och kontrollera mina impulser och känslor. Men jag kan inte acceptera att något så hemskt händer en sån underbar människa.
Veckan har varit ganska bra ändå om man jämför med förra och förr-förra veckan. Jag känner mig piggare än vanligt och lite mer munter, jag har lite lättare för att prata med människor och känner mig inte lika trasig. Snart bär det av till praktiken som jag börjar förakta, efter det så ska jag träna för fjärde gången och förhoppningsvis så lyckas jag skärpa mig och äta något. Jag har inte ätit någonting sedan i söndags, jag har inte kunnat förmå mig att göra det. Kroppsångesten skriker och jag känner inte att jag förtjänar mat. Jag vet att jag måste sluta med det här… det är inte glamoröst precis att svälta, hetsa och spy. Men monstret skriker och har sig, jag är för svag just nu för att säga emot. Jag är vidrig.
Det var inte så här det var menat,
jag trodde aldrig att jag skulle växa upp till att bli så här.
