En gång i tiden så var jag rätt söt…

av

Copyright @ Ninni Undén || En gång i tiden så var jag rätt söt...

Detta är en bild på mig och mamma där jag knappt är ett år gammal. Jag föddes med ganska mycket hår och det dröjde inte så många månader innan jag kunde ha en liten mini-toffs. Mamma har varit modell i yngre ålder och när jag och Max var små så fick vi vara med lite. Vi var modeller till flera olika sorters stickbeskrivningar och hade stickade fina tröjor på oss. Innan dess, när jag var så liten som jag var på bilden, så fick jag t.ex. vara med på bild till en väldigt vacker dikt i tidningen. Dikten var rätt depressiv men fortfarande vacker, den har jag inramad någonstans så jag ska nog ta och leta upp den.

Inte kunde väl någon ana hur vidrig jag skulle växa upp till att bli.
Just nu är jag inne i en djup svacka och självhatet bara växer.
Jag vill vara vacker och speciell.
Inte grå, tråkig och ful.

Jag vill förändra mitt utseende drastiskt.

Monstret skriker, hånar och skäller ut mig

av

Blicken riktas ner mot marken där fötterna står stelt fast, jag rullar spänt med fingrarna och håller kvar gråten i halsen. Varför ska det vara så svårt att förklara? Jag frågar mig själv det och stressar igenom alla mina tankar i väntan på att bli avbruten. Jag ber till mig själv att öppna munnen och säga något, nej jag skriker inombords. Vad ska jag säga? Hur ska jag förklara?  Jag kan inte tänka… kan inte, kan inte, kan inte!

”Du tycker att det är ganska jobbigt att prata om det här, eller hur?” – Äntligen så säger min psykolog något och mina farande tankar lugnar ner sig, tystnaden försvinner och jag svarar med ett tyst ”mm”.  Efter ett tag så lyckas jag att försöka förklara bakgrunden till mina komplex och all självförakt som jag har inom mig. Jag berättar om hur jag började att såra mig själv med flit under min tid på dagis och hur det sedan blev värre ju äldre jag blev. Jag vågar inte se henne i ögonen utan håller min blick nere på marken och önskar att jag kunde sluta skämmas så mycket.

Det har blivit som tvångstankar att trycka ner mig själv.
Monstret skriker, hånar och skäller ut mig.
Den inre rösten är för stark för mig.

Denna veckas läxa från DBTn är att inte döma mig själv och att leva här och nu, inte bakåt i det förflutna eller i framtiden. Om jag får en massa dumma tankar så ska jag; Observera, beskriva och delta. Efteråt så ska jag låta tankarna rinna av mig och gå vidare. Jag vet inte hur jag ska lyckas men jag kan alltid göra mitt bästa och försöka.

Vad jag gör när jag känner mig nere:

av
  • Tränar och eventuellt badar bastu efteråt.
  • Tar en extra lång dusch.
  • Skrubbar kroppen och tvålar in mig noga.
  • Rakar benen, under armarna osv.
  • Rakar min undercut, när den är lång så känner jag mig skabbig.
  • Använder en epilator till benen som en ”extra” rakning.
  • Smörjer in hela kroppen med en mjukgörande kräm.
  • Tvättar ansiktet noga och tar efteråt på mig en ansiktskräm.
  • Fönar och plattar håret.
  • Tar en stor kopp te och kanske någonting till!

Detta fick mig att må i alla fall lite bättre idag. Jag mår bättre psykiskt när min kropp känns fräsch och len. Det kanske beror på att min hygien blir värdelös när jag mår för dåligt, tyvärr… Sedan så brukar jag känna mig lite bättre av att ha ett städat rum och nytvättade sängkläder. Det må vara små saker men det distraherar en lite för stunden och det är bra för själen!

Har du några bra tips på hur man kan göra för att pigga upp sig själv?
Dela gärna med dig och skriv en kommentar!

I´m tired of feeling like this

av

Nu är jag hemma från träningen och det värker redan i kroppen, jag känner mig så svag och svimfärdig av att bara ens ställa mig upp. Tyvärr så mår jag fortfarande skit och idag på utvecklingssamtalet i skolan så höll jag på att gråta ett flertal gånger. Egentligen så var det inget som var sådär jättefel, men jag kände mig ändå så pressad och sönderstressad. Sedan så öste mamma på om mina svårigheter för min mentor så jag kände mig otroligt blottad och sårbar. ”Ninni kan inte vara i skolan då och då för hon går i terapi och det kommer hon säkert att göra i flera år!”

Jag vet inte varför men det känns som att jag har fallit ner i mörkret, det gör ont och jag orkar inte må som jag gör. Snart är det i alla fall helg och jag längtar, jag vill bort härifrån och andas ut.

Jag orkar inte med mig själv

av

Idag mår jag verkligen inte bra, känslorna svänger snabbt fram och tillbaka mellan att vara död och misslyckad. Ena sekunden så känner jag mig tom och andra sekunden så känner jag mig ångestfylld. Jag är antingen apatisk eller ett nervvrak. Lamictal verkar inte alls fungera, mina känslor och humörsvängningar är lika jobbiga som innan jag började ta det här stämningsbalanserande preparatet. Sedan så har min läkare skrivit ut alldeles för lite så jag har bara två tabletter kvar, det är rätt illa då jag tar tre stycken varje kväll.

Jag orkar inte med mig själv, min trötthet får mig att vilja slänga mig ner på marken och gråta. Jag börjar tappa hoppet för att någonsin få kunna känna mig pigg, det ända jag kan hoppas på är om det skulle visas sig att jag har ADD. Det är den enda förklaringen som min läkare kan komma på just nu, men troligen så kommer det att dröja månader innan jag kommer fram ur kön och får en utredning. Det är inte ens 100% säkert att jag har det, men annars så vet jag inte vad det kan vara som gör mig så otroligt trött och ofokuserad. Jag har tänkt på t.ex. kroniskt trötthetssyndrom men det verkar vara snäppet värre när det gäller trötthet.

Självhatet drar ner mig så brutalt, jag känner mig äcklig och groteskt.
Som ett vandrande tjockt monster som söker uppmärksamhet och bekräftelse 24/7.
Jag tycker inte  om mig någonstans, varken mitt yttre eller inre.
Jag vill slita sönder mig själv i stycken.