I´m tired of feeling like this

av

Nu är jag hemma från träningen och det värker redan i kroppen, jag känner mig så svag och svimfärdig av att bara ens ställa mig upp. Tyvärr så mår jag fortfarande skit och idag på utvecklingssamtalet i skolan så höll jag på att gråta ett flertal gånger. Egentligen så var det inget som var sådär jättefel, men jag kände mig ändå så pressad och sönderstressad. Sedan så öste mamma på om mina svårigheter för min mentor så jag kände mig otroligt blottad och sårbar. ”Ninni kan inte vara i skolan då och då för hon går i terapi och det kommer hon säkert att göra i flera år!”

Jag vet inte varför men det känns som att jag har fallit ner i mörkret, det gör ont och jag orkar inte må som jag gör. Snart är det i alla fall helg och jag längtar, jag vill bort härifrån och andas ut.

Jag orkar inte med mig själv

av

Idag mår jag verkligen inte bra, känslorna svänger snabbt fram och tillbaka mellan att vara död och misslyckad. Ena sekunden så känner jag mig tom och andra sekunden så känner jag mig ångestfylld. Jag är antingen apatisk eller ett nervvrak. Lamictal verkar inte alls fungera, mina känslor och humörsvängningar är lika jobbiga som innan jag började ta det här stämningsbalanserande preparatet. Sedan så har min läkare skrivit ut alldeles för lite så jag har bara två tabletter kvar, det är rätt illa då jag tar tre stycken varje kväll.

Jag orkar inte med mig själv, min trötthet får mig att vilja slänga mig ner på marken och gråta. Jag börjar tappa hoppet för att någonsin få kunna känna mig pigg, det ända jag kan hoppas på är om det skulle visas sig att jag har ADD. Det är den enda förklaringen som min läkare kan komma på just nu, men troligen så kommer det att dröja månader innan jag kommer fram ur kön och får en utredning. Det är inte ens 100% säkert att jag har det, men annars så vet jag inte vad det kan vara som gör mig så otroligt trött och ofokuserad. Jag har tänkt på t.ex. kroniskt trötthetssyndrom men det verkar vara snäppet värre när det gäller trötthet.

Självhatet drar ner mig så brutalt, jag känner mig äcklig och groteskt.
Som ett vandrande tjockt monster som söker uppmärksamhet och bekräftelse 24/7.
Jag tycker inte  om mig någonstans, varken mitt yttre eller inre.
Jag vill slita sönder mig själv i stycken.

Kroniskt trött, ska det alltid kännas så här?

av

Att vara så här trött år ut och år in tär verkligen på mig. Jag orkar knappt någonting och somnar stup i kvarten så fort jag är uttråkad eller behöver lyssna på t.ex. ett föredrag. Jag kämpar verkligen för att hålla ögonen öppna men det är så mycket svårare än vad det låter. Igår somnade jag tre gånger under dagen och idag så somnade jag på DBT-mötet, vilket var pinsamt då det hade kommit tre nya deltagare. Det som fick mig att vakna upp var att en av ledarna tog sin hand på min axel och frågade mig hur det var. Jag fick som en liten mini-panikattack och vaknade lyckligtvis upp och somnade inte om efter det. Jag skämdes dock som ett as.

Idag har jag tagit 7st 100mg koffeintabletter men jag känner mig fortfarande död. Jag har prövat att ta fler + att dricka kaffe men det fungerar inte heller, inget verkar fungera. Ändå så måste jag ta sömntabletter för att somna när jag väl ska sova, hur går det till?

Jag lyckades i alla fall stå emot två olika impulser idag då jag har övat från DBTn att ”göra tvärtom känslan/impulsen”. Den första impulsen var att skita i praktiken och istället åka hem och sova, den andra var att köpa godis mm. för att hetsa. Jag lyckades stå emot båda, gick på praktiken, tränade och köpte ingenting alls! Så jag tycker att jag har varit lite duktig idag i alla fall.