Kroniskt trött, ska det alltid kännas så här?

av

Att vara så här trött år ut och år in tär verkligen på mig. Jag orkar knappt någonting och somnar stup i kvarten så fort jag är uttråkad eller behöver lyssna på t.ex. ett föredrag. Jag kämpar verkligen för att hålla ögonen öppna men det är så mycket svårare än vad det låter. Igår somnade jag tre gånger under dagen och idag så somnade jag på DBT-mötet, vilket var pinsamt då det hade kommit tre nya deltagare. Det som fick mig att vakna upp var att en av ledarna tog sin hand på min axel och frågade mig hur det var. Jag fick som en liten mini-panikattack och vaknade lyckligtvis upp och somnade inte om efter det. Jag skämdes dock som ett as.

Idag har jag tagit 7st 100mg koffeintabletter men jag känner mig fortfarande död. Jag har prövat att ta fler + att dricka kaffe men det fungerar inte heller, inget verkar fungera. Ändå så måste jag ta sömntabletter för att somna när jag väl ska sova, hur går det till?

Jag lyckades i alla fall stå emot två olika impulser idag då jag har övat från DBTn att ”göra tvärtom känslan/impulsen”. Den första impulsen var att skita i praktiken och istället åka hem och sova, den andra var att köpa godis mm. för att hetsa. Jag lyckades stå emot båda, gick på praktiken, tränade och köpte ingenting alls! Så jag tycker att jag har varit lite duktig idag i alla fall.

Komplex och ångest.

av

Jag vill göra något drastiskt och förändra hela mig på bara några få dagar, ändra mitt utseende och allt som är jag. Visst vore livet lättare om man hade ett trollspö? Att med bara en viftning få en ny färg på håret och vilka kläder man än önskar sig. Tänk att få kunna förminska eller förstora vilken kroppsdel som helst på bara några få sekunder, livet vore så mycket lättare då. Fast troligen så skulle man ändå bli lika besviken som innan man viftade med trollspöt, för visst tröttnar man väldigt lätt och snabbt på sig själv. Ens utseende skulle bli ännu mindre intressant och troligen så skulle det bli många stora grupper där alla ser likadana ut. Vad är meningen då? Även om man skulle fortsätta att ändra på sig själv flera tusen gånger om så skulle det nog ändå bli svårt att vara nöjd. Man skulle nog tappa bort sig själv bland all falsk fasad och sluta upp lika besviken som innan.

Minns ni programmet som brukade gå förut på femman, Extreme Makeover? Jag kollade alltid på det med fascination och önskade så otroligt mycket att det var jag som fick alla dessa operationer och förändringar, det önskar jag fortfarande. Jag skriver detta med skam i kroppen, för egentligen så tycker jag inte att det är en bra lösning på ens problem och inte heller tycker jag att någon ska känna att den behöver detta. Jag har en liten logik inom mig som skriker hur dumt det egentligen är, men ändå så suktar jag efter en snabb och smärtsam förändring som gör en enorm skillnad. Kanske längtar jag efter den där plastiga och falska fasaden så att ingen kan se den person som jag egentligen är? Eller så är jag sorgligt nog sjukligt ytlig och fixerad vid kroppen, det konstiga är ju då att det bara gäller mig och ingen annan.

Jag tycker att det finns många överviktiga och mulliga personer som är otroligt fina och som passar i sin vikt. Det finns de med sneda tänder och kanske en och en annan glugg, då kan jag tycka att det är rätt charmigt. Egentligen så spelar det ingen roll alls för mig om hur andra ser ut, jag ser något fint i princip alla. Det som jag tycker är konstigt är att jag inte kan få se ut på ett sätt, medan nästan alla andra passar i det enligt mig. När jag är normalviktig så känner jag mig fet, när någon annan med samma längd och vikt som mig så anser jag att den är smal. Samma sak gäller med alla kroppsdelar, stora som små. Näsan, munnen, ögonen.. ja allt! Vart tog logiken väg där? Jag antar att ångest verkligen är en del av livet, tyvärr så känns det oftast som att livet är byggt på det.

Jag vill vara fri från ideal och komplex.