Jag måste medge en sak.
Att behöva flytta in hos min storebror har satt lite krokben för mitt självförtroende. Speciellt eftersom att månaderna går och det har gått väl över ett år nu. Egentligen är min situation inte så ovanlig eller konstig heller för den delen. Men det är lite svårt att svälja det när man är van vid att vara självständig och vara den som tar hand om någon annan.
Sen så kommer alla andra tankar som sköljer över den ibland. Speciellt när numret 30 började närma sig och nu när jag är förbi den stora dagen blir ålderskrisen lite värre. Jag är så långt ifrån att bilda familj som man kan vara. Jag har ingen egen bostad och har inte riktigt lönen jag känner jag att jag borde ha vid den här åldern.
När jag jämför mig med andra så känns det alltid som att jag ligger så mycket efter.
Så för att hålla mig i den här positiva andan som är i just nu tänkte jag skriva ett inlägg om hur jävla långt jag egentligen har kommit.
Som alla vet ska man ju aldrig jämföra sig själv med andra utan endast med sig själv. Och när jag ser tillbaka på mitt liv så känns det faktiskt som att jag har åstadkommit något.
Jag trodde att jag aldrig skulle bli något alls
Så, var börjar jag?
Vi kan väl börja med mitt passionerade självhat och år som spenderades framför spegeln gråtandes. Jag brukade dra i alla kroppsdelar som jag ville skära av allt fett på och hade långa konversationer om vilken misslyckad, patetiskt och ful person jag var. Jag har även nu i vuxen ålder hittat gamla brev och meddelanden som jag skrev till mig själv om hur mycket jag hatade mig själv.
Att gå runt så i 20 år skapar en sjukt stark vana som tog mig många år att komma över. Men tro det eller ej, jag kom faktiskt över det. Nu säger jag att jag är bäst varje gång jag ser mig i spegeln istället. Jag kanske inte alltid känner att jag faktiskt är bäst, men jag älskar mig själv ändå.
Sen har vi min ätstörning som varade i flera år och i flera olika former. Jag var beroende av att svälta, träna, hetsäta, spy och slösa pengar på bantningspreparat. Jag gick på dagsjukvård, utmanade mig själv om och om igen, åt på våg och fick inte ett enda återfall sen dagen jag bestämde mig för att ta emot hjälp. Jag blev friskskriven 2013 och trots många frestelser har jag klarat av att fortsätta vara frisk.
I samma veva började jag utmana min selektiva ätstörning. Även om jag kanske inte är riktigt lika bra som de flesta andra så kan jag ändå äta hyfsat normalt idag.
En annan stor sak är att jag kom över ett självskadebeteende. Jag skar mig själv i flera år, men för 13 år sedan bestämde jag mig för att jag hade fått nog. På dessa 13 år har jag bara fått ett återfall. Först hatade jag mig själv för det och kände mig så misslyckad. Men i verkligheten är det inte så jävla vanligt att man lyckas sluta bara så där. Så att jag bara har fallit tillbaks en gång på hela 13 år är faktiskt jävligt bra.
Inte heller trodde jag att jag någonsin skulle kunna jobba. När min sociala fobi var som värst trodde jag inte ens att jag skulle klara mig själv, handla som en normal person eller kunna behålla vänner. Men nu är jag här. Jag jobbar, är självständig och har många vänner.
Om vi backar tillbaks ännu längre så brukade jag bli utskrattad och mobbad för min blyghet. Jag hatade mig själv för att de kunde göra vad som helst för att jag inte vågade göra eller säga något tillbaka.
Idag skulle jag stå upp för mig själv och den där lilla flickan jag var utan problem. Det är till och med flera som säger att de är rädda för att göra mig arg idag. Lite dramatiskt kanske, men det är ett rätt bra bevis på att jag har förändrats.
Och vem trodde att jag skulle jobba med webbdesign, webbutveckling och seo? Jag har ingen utbildning och jag orkar inte sitta och läsa på om hur man gör. Ändå löste jag det och har byggt mer hemsidor än vad jag ens har koll på. Jag kan till och med sitta och rensa bland php-koder och lägga in nya funktioner när jag från början lika gärna kunde ha försökt läsa japanska.
Jag kan bara fortsätta skriva på sak efter sak och det känns rätt otroligt ändå. Allt som jag aldrig kunde tro att jag skulle klara av gör jag.
Fan, jag kom till och med in i den svåra matte-klassen fast jag hatar matte och sen knappt räknande något. Och när en utredning sa att jag saknade kroppsspråk och hade robotisk mimik så fixade jag det.
INGEN skulle kunna tro det om mig idag.
Och när de sa att jag hade bristande logiskt tänkande löste jag det också. Ett par år senare och jag började tänka till och med lite för logiskt ibland. Varför? För att av någon anledning drivs jag av att människor inte tror att jag kan göra något. Jag drivs tyvärr inte av mitt egna negativa inställning men jag lyckas ändå ta mig ur det till slut också.
De som utredde mig sa också att jag aldrig någonsin skulle kunna bli en rörmokare… Det kanske är min nya karriär ändå?
Jag är långt ifrån perfekt men jag duger som jag är
Jag är verkligen långt ifrån perfekt. Jag har många ärr och ett stort bagage som jag släpar med mig varthän jag går. Men om det är något som jag älskar med mig själv är det min förmåga att alltid kravla mig framåt. Jag kanske faller ofta, men varje gång vågar jag ställa mig upp igen.
Alltför ofta glömmer jag bort det och jag glömmer även bort att allt skulle kunna vara så mycket värre. Bara Fibromyalgidignosen i sig skulle kunna räcka för att hålla mig långtidssjukskriven och hemmasittande. Men som allt annat låter jag inte det ta över mitt liv. Jag jobbar, jag tränar, jag utvecklas och jag går framåt.
Så kanske är jag inte så misslyckad ändå.
Mina framsteg är kanske inte så mycket för världen men för mig är det allt. För mig är det grunden till styrkan jag har som fortsätter att pusha mig framåt när det känns som att hela mitt liv rasar ihop. Hur illa det än känns ibland är det aldrig så illa som det en gång var. Alltså har jag det värsta över och bakom mig.
Dessutom har jag faktiskt hyrt 2 egna lägenheter tidigare och även gjort sambolivet. Så det kanske är okej för mig att svälja min stolthet lite mer och bara vara tacksam för allt jag har. Jag har trots allt ett tak över mitt huvud, en familj som älskar mig även när jag var svår att älska, vänner som aldrig sviker, en katt som driver mig till vansinne men älskar mig villkorslöst, mer saker än vad jag behöver och ett jobb där jag känner mig behövd.
Tänk, ibland behöver man skriva ner lite mer än 1000 ord för att inse hur bra man har det.