Mina fingrar smeker tangenterna med iver för att skriva ut alla olika känslor och tankar som befinner sig inom mig. Men jag är ordlös och nästan förlamad, orden räcker aldrig till och kan inte beskriva ens i närheten hur verkligheten egentligen är. Hur förklarar man en diffus och förvirrande känsla som ligger i ens bröst som ett moln ligger uppe i himlen? Det finns där men man kan aldrig ta i det, handen glider bara igenom och molnet som verkade så klart försvinner bort i horisonten där du inte längre kan se det. Allt jag vet är jag att vill förändras drastiskt, direkt och extremt. Perfektion, vare sig det existerar eller inte så vill jag nå det trots den stora omöjligheten. Jag vill smaka på det och känna hur det känns att vara fulländad och helt felfri. Jag vill nå det onåbara.
sv: tusen tack! (:
sv: Ja, de tror jag nog. Bilderna kommer bli kanon 😀 vänta så ska du se.
haha, tack 🙂 men de gick jätte dåligt! men de är kul att spela =)
– Okej! Jo det är du ju rätt i, Tycker också melodifestivalen var bättre förr 🙂
Sv: tack så mycket, uppskattar alltid dina kommentarer för jag avundas sättet du kan skriva ut dina känslor så bra, det blir alltid rätt. Som denna text, älskar den!
En av de finaste texterna. Någonsin.