Trött. Utmattad. Sliten. Orkeslös. Panik. Nämen vänta, vad hände nu? Absolut ingenting. Mitt liv har fortsatt att bli bättre och bättre, jag stormtrivs i min lägenhet och jag tror faktiskt att jag börjar lära mig att slappna av lite. Ändock säger mina huvudmonster något helt annat. För de ser inte det goda i livet utan sitter bara där och gnager i nervtrådarna hela dagarna och stressar upp mig. Jag har kommit underfund med att det som håller mig kvar i ångesten är alla dessa krav. Krav från mig själv, min familj, mina vänner, min omgivning och hela samhället. Jag är livrädd för att ha krav på mig. För jag känner aldrig att jag kan uppnå ett endaste krav som sätts, hur enkelt det än är. Dessutom tar jag allt som krav vare sig det verkligen är det eller inte.
Hur gör man då när ett kravlöst liv inte existerar? Det vore en omöjlighet och dessutom rätt så orättvist då jag själv både medvetet och omedvetet ställer krav på andra. Ett enkel svar vore självklart att inte bry sig eller att jag borde kanske sluta ta allt på ett så stort allvar, men det är lättare sagt än gjort. Istället för att radera problemet helt får jag göra det lilla jag kan och förminska det så gott som möjligt även fast det också är rätt så knepigt. Speciellt när till och med välmenande frågor kan kännas som krav.
Medvetenhet och erkännande är väl ändå ett par bra första steg? Bara det faktum att jag har skrivit lite kort om det får mig att må lite bättre. Att få det ur sig är väl ett tredje litet men ändock viktigt steg att ta. Nu när det är ute och inte kleggar igen i systemet ska jag nog lägga mig i min sköna och kravlösa säng och få lite väl behövd sömn. Natti natti! ♥
SV: Ja visst är han! 😀 En riktig liten going!
SV: Tror att det är värre än vad det ser ut just nu 😛 Jo det var riktigt härligt att spendera tid med nära vänner och sola o bada 🙂
Ibland mår man bättre av att skriva av sig 🙂
kram