Prestationsångest, en av ångestens många ansikten

Ja rubriken säger väl det mesta, ångest har många ansikten och en av dem är prestationsångesten. Den kunde jag självfallet inte undvika idag då jag var och fotade på Josefin Glenmarks bröllop. Visserligen fanns det en proffsfotograf där men jag vill ändå kunna göra ett bra jobb. Som alltid så kom ett av de andra ansikten och knackade på axeln, den sociala fobin som gjorde det otroligt svårt för mig att våga gå fram och fota närbilder. Men jag lyckades att faktiskt svara när andra pratade med mig även fast mina svar lät lite smått… efterblivna?

Innan så stressade jag sönder mig själv och jag både skrek och fällde tårar, slängde runt saker och var på gränsen till att hyperventilera. Mitt hår är något som har stört mig otroligt mycket på sista tiden, det kändes gammalt och tråkigt medan mitt löshår hade förstörts. Så jag köpte nytt och nya färgburkar, experimenterade och misslyckades som vanligt. Det blev inte alls snyggt och färgerna på håret och löshåret blev inte alls likt. Antingen var den andra för mörk så att jag tvättade ur lite färg, men då blev det tvärtom osv.

Mitt utseende är viktigt för mig även fast att jag vet att det blir fel hur jag än gör, därför fick jag panik och ville bara skita i allt. Fånigt va? Jag var så upprörd så att jag knappt kunde sminka mig och såklart så råkade jag mitt i all stress riva upp sömmar i långstrumporna. Jag gav lite smått upp och gick till Jossans bröllop även fast att jag såg lite trashig och ovårdad ut. Jag vet inte hur jag ska göra nu, jag vill riva av min hud, mitt ansikte och skära bort all otillräcklighet. Det är inte bara för mitt misslyckande idag utan för alla gånger som jag gör mina ”fula tabbar”. Jag hatar mitt hår, min kropp, mitt ansikte och allt som hör till. Jag vill inte leva med hat…

Färgen får ni reda på när jag lyckas få en bild, om det inte blir allt för fult.