It’s been a couple of rough days. Jag har mått så jävla dåligt i flera dagar nu. Min hjärna har gått på högvarv och jag har känt mig så otroligt ledsen. Jag förstår inte hur jag fortfarande kan vara så osäker på mig själv efter alla dessa år. Jag tänker alldeles för mycket för mitt egna bästa. Jag vet om det och är fullt medveten om att jag överanalyserar allting men ändå fortsätter jag att må dåligt över allt överdrivet påhitt som poppar upp i mitt huvud. En del av mig vägrar verkligen att sluta upp med att leta fram det negativa i allt. Jag kan aldrig se glaset halvfullt, bara halvtomt. Som alltid. Varför kan jag inte låta mig själv vara lycklig? Så fort saker och ting känns bra börjar en del av mig göra sitt bästa för att jag ska bli ledsen igen. Det har blivit som en besatthet. Ett beroende som jag aldrig någonsin ville ha.
Jag gör verkligen allt så onödigt komplicerat. Jag slutar aldrig att läsa mellan raderna även fast jag borde veta vid det här laget att det oftast inte finns något mer att tyda. Det minsta lilla kan kännas som en stor katastrof. Och när det blir fler småsaker på en gång, alltså en massa katastrofer, säckar jag ihop totalt. Jocke har varit så himla fin och överöst mig med pussar och kärlek. Och jag har nästan stretat emot när han har fått mig att börja le igen. Bara för att jag har fastnat i någon jävla dum fix idé och har bestämt mig för att bara deppa. Dumma mig. Men idag började det släppa trots att det har varit en skitdag. Min pojkvän är alldeles för fin och hans vackra leende smittar.