Självömkan, självömkan och ännu mer självömkan

Tröttheten härjar som en äcklig obotlig sjukdom, mitt huvud känns som en enda sörja och livslusten är inte precis på topp. Det spelar ingen roll hur bra jag än äter för ändå känns livet som ett ändlöst blodsockerfall, även fast jag inte ens har det. Jag känner mig yr, frusen, borta, svag, får synstörningar, känner mig svimfärdig och blahablaha ”det är så synd om mig”. Men mellan 14.00 – 15.00 blir det värre och så fortsätter det tills att jag har lyckats somna. Ja jag har fått en biologisk klocka som vet när jag ska börja må ännu sämre. Vad är det för jävla stil? Därför måste jag göra det mesta så tidigt som möjligt och undviker att träffa folk på kvällen, det funkar helt enkelt inte. Det som känns mest tragiskt är att mitt mående börjar falla mer och mer tidigt under dagen, vilket får mig att fungera sämre än vad jag redan gör. Om det inte är något fysiskt fel på mig, vad är det då? Jag vet att mina diagnoser påverkar mig men det har verkligen gått för långt och jag förstår inte hur de skulle kunna orsaka allt det här. Jag kommer kanske aldrig att vara den gladaste människan som finns men va fan, det som jag upplever fysiskt gör mig mer självmordsbenägen än det psykiska. Nej nu överdriver jag lite kanske och inget kommer att hända men det är bara så galet frustrerande när man vill så mycket men är kapabel till så lite. Jag har så ont varenda jävla dag, jag har haft huvudvärk varenda dag så länge jag kan minnas, min hunger är enorm, jag mår illa nästan hela tiden, hjärtklappningarna har blivit värre, jag har svårt att andas osv. i all oändlighet Kan man få ett pris av att vara bäst på att klaga?

Nästa vecka ska jag få träffa en ny läkare i Danderyd då min ordinarie inte kan ta ställning till hur jag ska medicineras. Jag ska få träffa en kvinna som har varit överläkare, varit med i tv, tilltalats som expert och som har arbetet med patienter som har ADHD i över 11 år. Bara det får det henne att framstå som fantastisk men mina erfarenheter har lärt mig att inte tro för mycket. Jag hoppas på ett mirakel samtidigt som att jag är livrädd att hon ska säga som det andra, att inget kommer att funka  i alla fall. Mediciner är kanske inte lösningen på allt men förhoppningsvis kan det hjälpa till mot något. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till tbh. Jag behöver komma bort från mig själv.