Sjukgymnastik och emotionellt läkande

Aj, aj, aj! Mina fötter och ben gör så fruktansvärt ont. Kan inte den här skiten sluta snart? Var hos min sjukgymnast idag, gjorde en kroppskännedomsträning och pratade lite känslor. Hon sa att hon tror att jag har stängt av mina känslor sedan länge sedan och får ut dem genom att känna smärta istället. Att mina så kallade känslor endast är logiskt tänkande och inget som jag faktiskt känner. Det förvånade mig lite för det var precis det som jag försökte förklara för min sjuksyster utan att kunna finna rätt ord. Inte ens nu kan jag riktigt förklara hur jag menar. Men hon förstod och hon visste. Dock så går vi varsamt framåt.

Om två veckor ska jag testa akupunktur för första gången, spännande! Hon har också noterat att jag ser piggare och gladare ut än för ett halvt år sedan då vi började träffas, vilket känns ganska bra. Jag vill liksom inte bli sedd som den där trasiga och slitna flickan. Men vi ska ändå inte gå för snabbt fram för när jag väl börjar lära mig att känna mer på riktigt så kan det bli riktigt jobbigt och det är jag inte redo för ännu. Jag gråter och skriker men är inte helt känslomässigt engagerad som man ska vara. Om ingen förstår vad jag riktigt menar är det helt okej, för jag är inte helt säker på att jag själv gör det. Hur som helst siktar vi på att jag ska kunna känna riktig glädje och sådana positiva känslor men om det ska ske måste jag även våga känna de negativa.

Tanken på det är lite läskig. Det är som när man ger för mycket uppmärksamhet åt just den där kroppsdelen som gör så förbaskat ont. Det blir värre. Smärtan blir mer intensiv och man kan inte sluta tänka på hur ont det gör. Samtidigt så tänker jag på att om jag ändå vågar uppmärksamma det som gör ont, kan jag inte då uppmärksamma det som inte gör det?