Sjukling

För ovanlighetens skull har jag blivit sjuk. Jag kan inte minnas senast jag var sjuk så det var väl på tiden, haha. Jag vet inte om det är en förkylning, halsinfektion eller något annat virus men halsen har gjort ont sen i måndags. Jag var tvungen att ta ledigt från katthemmet i tisdags då jag höll på att svimma så fort jag reste mig och spenderade en lång tid naken på golvet för att svalka min överhettade kropp. Jag verkar inte ha någon feber eller så men det har långsamt spridit sig till öronen så att jag knappt hör något längre. Andningen har blivit lite tyngre och jag får bröstsmärtor så fort jag anstränger mig. Jag vet att det bara har gått ett par dar men det känns som en evighet, jag har en sån grym träningsabstinens att jag blir tokig…

Annars känns livet rätt bra just nu. Mitt självförtroende har vuxit lite så att jag nästan blir mallig ibland. Andra har börjat märka och bekräfta att jag har blivit smalare och fått mer muskler. Min platta rygg som jag har hatat så länge börjar faktiskt få former, till och med mamma blev lite chockad när jag stolt visade upp ryggen under vattengympan och skrek ”TITTA”! Att se alla dessa förändringar ske utan att svälta eller undvika kolhydrater är underbart och precis vad de sjuka ätstörningsspökena behöver förstå. Tankarna kommer troligen alltid att finnas kvar men ju mer tiden går desto mer ska jag kväva dem.

Samtidigt känner jag mig mer tillfreds med det förflutna och med mig själv. Jag har börjat lyckas släppa gammal skit som jag har klamrat mig fast vid i så många år och släppt allt det där hatet som fanns till ingen nytta alls. Och jag har börjat finna min egna lycka helt själv. Kärlek brukar vara det som får mig att känna en gnutta lycka, vilket efter ett tag inte känns så äkta. Men nu står jag här ensam och helt okär, men kan ändå bygga upp dessa känslor som jag har varit utan så länge. Det är en fantastisk bekräftelse att kunna känna att jag inte behöver räddas. Jag kan rädda mig själv. Jag vet inte vad det var som satte min hjärna på reboot men jag njuter av det och tar tillvara på varenda liten sak som kan hjälpa mig att fortsätta att bygga på det

Det kanske visst finns ett ljus i slutet av den mörka tunneln. Stick dystymin och alla jävla depressioner. Jag gör slut nu.