Skinande sol, moment 22 och förnekelse

Det har varit ett helt fantastiskt väder hela veckan med skinande sol och sommarvärme. Grönskan har puffat upp på nolltid och överallt kan man se humlor, bin och fjärilar. Fåglarna kvittrar sina vackra helande sånger morgon, dag och kväll och inger en med ett underbart lugn. Naturen blir bara mer vacker för varje dag som går och min favoritsäsong har verkligen fått sig en rivstart. Jag borde ha all energi i världen nu och få tillräckligt med glädje från ljuset och värmen för att orka hålla de negativa tankarna i lite mer schack än vanligt. Men min ork är helt bortblåst och jag känner så himla ynklig och svag.

Kroppen värker hela tiden, jag känner mig totalt utmattad och när jag råkar sänka garden lite tränger sig tankarna på i en väldans fart. Så fort jag blir på lite dåligt humör är det som om någon pressar in en hop av olika tankar så att jag helt från ingenstans börjar grubbla över 100 saker till. Gamla gräl, gnabb, oroligheter och funderingar känns lika aktuella som när de kom från första början. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker använda mitt förnuft, känslorna är detsamma. Det gör min spänningsproblematik i skuldrorna och axlarna olidlig och såklart kommer spänningshuvudvärken som på beställning. Min rygg och ischiasnerv har sagt ifrån lite extra mycket den här veckan så jag har inte fått kunna gå ut på mina promenader som jag hade tänkt. Självklart så måste ju mina problem i fötter och knän bli värre som en dominoeffekt…

Jag har fastnat lite i ett moment 22. Mina fysiska problem orsakas till en viss del av mitt mående och det blir definitivt sämre av min pessimistiska attityd. Samtidigt blir jag mer negativ, ledsen och trött när jag ständigt har så ont och begränsas i min vardag. Jag mår inte bara dåligt just nu dock, tvärtom så har jag väldigt mycket livsglädje och mina drömmar börjar bli mer klara. Det känns lite som om lyckliga Ninni slåss mot ”jag ska hata hela världen och allt” – Ninni. Ingen har vunnit ännu, vi bara brottas och byter humör stup i kvarten. På en dag har jag varit uppe och nere otaliga gånger.

Min morfars bortgång har inte sjunkit in till fullo ännu. Det har gått över 2 veckor och en stor del av mig är fortfarande i förnekelse. Så fort jag börjar tänka på det och låter tårarna rinna skriker jag bara nej, nej, nej inne i mitt huvud och intalar mig själv att det inte har hänt. Mitt förnuft vet att han är borta men jag kan inte släppa taget. Jag är inte redo.