Skrivet den femte oktober 2010 12:39 – ett inlägg värt att lägga upp igen.

Ångesten gnager i bröstet och täpper till lufthålen, det blir svårare att andas och i vissa stunder hoppas jag att jag kvävs på fläcken. Jag är bitter, arg och frustrerad på nästan alla men mest på mig själv. Allt och alla är så falska och jag spottar på mänskilgheten samtidigt som jag spottar på mig själv, för även jag är väldigt falsk. Jag är som de flesta andra och har även jag en mask som döljer hur det egentligen är, jag ler och fnittrar men fortsätter att rasa innombords. Jag hatar mig själv för att jag är så otroligt självisk och bara sviker alla om och om igen. Ibland så önskar jag att alla bara kunde se mig som den jag är, ett vidrigt monster, och bara lämna mig själv för att ruttna bort. Jag finns knappt aldrig där när mina vänner behöver mig, jag kommer inte ofta till andra för att fira dem och jag träffar knappt någon alls utanför skolan. Det finns de som fortfarande vill träffa mig och jag blir lika förvånad varje gång, men jag blir så arg och ledsen på att jag knappt aldrig bara kan säga ja. Visst har jag inte så mycket tid alls just nu men det största problemet är egentligen mina rädslor, den sociala fobin har inte riktigt än släppt sina klor om mig och just nu sitter jag fast i ett hårt grepp.

Jag förtjänar inte kärlek, vänskap eller ens någons respekt. Alla borde bara vara besvikna och arga på mig för allt jag gör och inte gör för dem. Jag är en svikare som klagar för ingenting och blir sönderstressad för det minsta lilla. Håret faller ner mer än vanligt och jag vet att det inte bara är för att det är sönderblekt utan för all inre stress, stressfinnar har även tagit sin plats på huden för att visa omvärlden hur det egentligen står till när jag försöker komma med ursäkter. Det svåraste med att dölja mitt mående är att det inte sällan visar sig i fysiska symptom precis som det gäller de flesta andra. Att ens städa halva mitt rum är en bedrift för mig, min ork har inte kommit tillbaks och det kommer den nog inte att göra på länge. Dagarna flyter på och jag undrar samma sak varje dag… När kommer alla att inse vilken svag och feg person jag är och ge upp? När kommer de att inse att jag inte är älskvärd eller värd den tid som de vill ge mig?

Something I have to add: Men älskade ni… Ni har stannat kvar vid min sida och stöttat mig så länge på min väg i livet. Trots att jag har varit frånvarande, dryg och egocentrisk så har ni valt att finnas kvar i mitt liv och älskat mig för den jag är. Det är äkta vänskap. Ni alla är guld värda och det hoppas jag att ni vet. Utan er vore jag inget, inte ens bortslängt skräp som flyger vilse med vinden. Ni vet nog vilka ni är. Jag älskar er.