En dag för så många år sedan förlorade jag dig.
Ur tomma intet rycktes du bort från mig och med det en stor del av mitt hjärta. Jag sörjde din död i flera år och grät dagligen av smärtan från att förlora dig. Jag saknade dig så fruktansvärt mycket att det ofta kändes som att jag inte ens kunde andas.
Jag sörjde dig så länge, trots att du levde och lever än idag.
I’m so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
’Cause your presence still lingers here and it won’t leave me alone
These wounds won’t seem to heal, this pain is just too real
There’s just too much that time cannot erase
Det var som om du hade förvandlats till en helt annan person. Jag visste inte längre vem du var och allt jag hade känt till tidigare var borta. Jag kände inte igen ditt sätt att prata, ditt beteende eller din lukt längre. Det kändes som att någon krossade min spegel och med det gick min syn på dig och hela livet i tusen bitar.
Jag försökte verkligen hitta tillbaks till dig, men ju mer tiden gick desto längre ifrån mig kom du. Till slut förvandlades all min oro och ångest till ren skräck. För mig var du en främling och för första gången i mitt liv kände jag mig totalt otrygg.
Om jag inte ens kunde lita på dig, om inte ens din kärlek för mig var tillräcklig… Hur skulle jag kunna lita på någon? Hur skulle jag någonsin kunna känna att jag räcker till? Varför var jag aldrig värd att kämpa för?
Mitt huvud kunde inte processa allt som hände. Det var inte en, två eller tre saker som förändrades. Det var allt på en gång utan någon som helst förvarning. Men det som gjorde allt ännu värre var bevisen som konstant hade funnits framför mig. Jag hade bara varit förblindad av vad som kändes som en påhittad verklighet.
Vissa perioder kändes det som att jag aldrig kunde sluta gråta. Andra perioder stängde jag av totalt, stirrade ut i tomma intet och kunde knappt svara på tal. Ibland hatade jag dig för hur du fick mig att känna. Antingen gjorde allt så fruktansvärt ont eller så kände jag ingenting annat än en enorm tomhet.
Jag var desperat efter din kärlek, men när du gav den kunde jag inte känna eller ta emot den. För att du var inte du längre. Du var någon annan.
När du försvann förlorade jag all min trygghet och tillit. Det kändes som att jag vaknade upp från en underbar dröm för att vakna upp till en mardröm. Jag hade egentligen ingen anledning till att vara rädd, men det faktum att jag inte kunde känna igen dig längre gjorde mig livrädd.
Hur sätter man ord på sina djupaste sår?
Hur ska jag kunna sätta ord på min största skam och sorg i livet? Jag har verkligen grävt för att kunna komma i kontakt med mina djupaste känslor. Jag har lyssnat på musik som väcker svåra minnen och försökt känna det jag kände då.
Men hur jag än försöker vrida och vända på det är det svårt att både förstå och förklara allt som jag har känt. Som tur är har hela processen ändå gett mig lite mer klarhet. Det har blivit tydligt genom det här att jag än idag bär på bördan.
En börda som aldrig borde ha varit min att bära.
Jag kan tänka hur logiskt som helst om det hela, men det förändrar inte mina känslor. Jag skyller allt som hände efter den där dagen på mig själv. Jag tror hela tiden att jag har förlåtit mig själv och släppt taget, men uppenbarligen är det här sår som tar otroligt lång tid att läka.
En del av mig hatar mig själv fortfarande. Jag kan inte släppa skammen över varje hemsk tanke jag hade när jag inte stod ut. Jag kan inte sluta höra att jag är den enda som kan rädda dig. Jag kan inte glömma hur det var att se dig gå isär om och om igen.
Framför allt kan jag inte släppa skulden för hur jag övergav dig precis som alla andra. Alla dina tårar kommer att för evigt fast fastetsade i mitt huvud. Likväl kommer jag aldrig sluta ångra mitt svek. Att lämna dig var det svåraste jag någonsin har gjort.
Mest av allt kan jag aldrig sluta sakna dig. För saker och ting kommer aldrig någonsin bli som det en gång var. Inte heller borde jag önska att få tillbaka det.
Allt var trots allt inget annat än en falsk fasad.
Och jag vet att vi aldrig någonsin kan få tillbaka alla åren vi förlorade. Vad vi än gör kan vi aldrig någonsin reparera det. Men varje dag önskar jag att jag fick kraften att åtminstone försöka. I alla andra relationer verkar jag alltid försöka för länge, men med dig kan jag inte. Såret är så jävla djupt att jag aldrig lyckas ta mig förbi den där spärren.
Jag önskar att jag kunde berätta hur mycket jag faktiskt älskar dig. Jag önskar att jag kunde gottgöra all smärta jag har utsatt dig för. Men på sätt och vis känns det fortfarande som att jag är bakbunden och har silvertejp över munnen. Det bara går inte.
Samtidigt vet jag att du är exakt lika bakbunden som jag. Vi båda lider av ånger och smärtsamma minnen av olika anledningar. Vi båda fortsätter att kämpa för att släppa taget om det förflutna bara för att falla tillbaka i självömkan. Vi är martyrer av våra egna val och av omständigheter som ingen av oss förtjänade.
Min största rädsla i livet är just det faktum att du lämnar denna jord oläkt och olycklig. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska leva med det. Så jag fortsätter och ber om och om igen. Jag önskar tusen gånger om.
Och jag hatar mig själv för att jag inte klarar av att göra mer.