Someday I´ll be the strong one.

Det må vara grått och tråkigt ute men ändå så kändes det skönt att få promenera till skolan med fågelsång i bakgrunden. Man kan verkligen känna i luften att det är vår och det känns så mysigt att få höra en massa fåglar kvittra igen. Asfalten är ren från både snö och grus, snön är i princip helt borta i huvud taget och trots det molniga vädret så fryser man inte ihjäl. Jag hoppas på att solen kommer tillbaks så att man förhoppningsvis blir lite piggare och gladare. Efter skolan så ska jag in till läkaren för att väga mig och kolla mitt blodtryck för att se om allt är som det ska med Concertan. Jag hoppas att det ser bra ut så att jag får höja dosen, än så länge har jag inte känt något mer än att jag inte har somnat hela tiden i skolan eller på bussen. Men tröttheten består och koncentrationen är lika dålig som innan, vilket kanske inte är så konstigt då jag har den lägsta dosen.

Det ska bli skönt att få byta läkare, nästan vecka blir den sista gången då jag har henne. Tyvärr så är det samtidigt lite oroande, jag är rädd för att den nya läkaren ska vara ännu sämre och att jag ska känna mig otrygg återigen. Trots min blyghet så har jag bestämt mig nu för att jag måste kräva att få byta om jag nu känner så istället för att bara acceptera läget. Jag kan inte låta någon bedöma mig när jag knappt klarar av att berätta något för den, då blir det ju bara helt fel. Så jag ska försöka lova mig själv det här nu, jag ska klaga och säga emot om det blir fel den här gången. Jag måste! Men man vet ju aldrig, kanske det blir någon som är jättebra och som förstår mig. Jag får inte skriva fan i pannan innan den framtida läkaren får en chans.