Stress, stress och ännu mer stress. Det är väl den bästa beskrivningen på hur det har varit under min frånvaro från bloggen och alldeles för många månader innan också.
Det har varit för mycket möten, omställningar, saker som ligger löst i luften och väntan som snart kommer att ge mig magsår. Jag har fastnat otroligt djupt i den onda cirkeln av stress och oro. Det har fått min hjärna att falla som dominobrickor och jag har blivit alltmer nervig och fått värre katastroftankar igen. Jag kan verkligen inte slappna av och det tär så fruktansvärt mycket på mig. Jag vill bara kunna andas och pusta ut men jag kan inte.
Det känns som att någon ständigt har ett stadigt grepp om min strupe. Att andas känns fruktansvärt svårt, jag mår illa av oro och min ork att kämpa sviktar alldeles för mycket. Jag behöver bli klar med allt, veta till 100% att allt kommer att lösa sig och vara fri från krav för ett tag. Jag liksom skjuter upp mitt liv ständigt och har alltid något som måste fixas innan jag kan börja njuta av livet. Jag vet att livet inte fungerar så men ändå kan jag inte sluta. Bristningsgränsen känns inte så långt borta just nu.
Mitt minne är som bortblåst
Minne har mitt i allt kaos bestämt sig för att ta semester och jag har blivit virrigare än någonsin. Jag glömmer bort att ta tag i viktiga saker som jag inte kan skjuta upp för länge och blir såklart ännu mer stressad av rädslan att glömma bort allt helt. Min förvirring påverkar även mitt jobb då jag helt plötsligt kan stirra på skärmen och inte komma ihåg vad jag ska göra eller hur jag ska göra.
Ibland kan jag se svaret i mitt huvud i en millisekund för att se hur det flyter bort och jag glömmer direkt vad det var som jag såg. Jag vet att det kanske låter lite vrickat men jag ser verkligen allt i små filmer där inne. På senaste året har det inte varit en enda klar bild utan snarare flera tiotal i små format som flyter undan med trådar hängandes i dem. Jag kan se hur jag desperat försöker dra tillbaks det rätta svaret men trådarna är för långt borta. Jag kan se halva videos här och där men jag får inte ihop hela bilden.
Jag har blivit sambo med min älskling
Det positiva som har hänt mig och som jag har gjort lite ”cliff hangers” på tidigare i bloggen är att jag och Jocke har blivit sambos. Flytten har varit en ABNORM bov i dramat men samtidigt mår jag så mycket bättre i hans lägenhet. Det är så tyst och lugnt och jag har ingen granne som är uppe på nätterna och låter. Jocke har dessutom varit underbar och har ställt upp mycket för att lindra min stress. Så jag är jätteglad för att jag vågade ta steget och flytta in hos honom, men jag mår sjukt dåligt för allt det som inte är riktigt helt klart ännu. Det är så mycket som tar tid med provboende, andrahandsuthyrning och yada yada. JAG ORKAR VERKLIGEN INTE.
Jag behöver ett break från beslut, alla måsten och livet.
Kram <3