Svält och näringsbrist: Nu förstår jag vikten av att äta

Alla har vi hört om hur dåligt och skadligt det är men jag är nog knappast den enda som har suttit och förnekat att det har påverkat mig. ”Du blir trött Ninni och det gör din koncentration sämre” – Nej då jag mår lika bra/dåligt vare sig jag äter eller inte svarade jag alltid. Jag är alltid trött och mår alltid dåligt så att äta kommer knappast att göra någon skillnad. När jag svalt som mest rörde jag mig även som mest, jag la på mer tyngd och motstånd för varje gång och ville bevisa hur maten inte kunde påverka mig. Det jag inte visste var att jag gick på en viljestyrka som nästan kändes som adrenalin. Blev jag verkligen starkare och fick bättre kondition trots att jag bröt ner mig själv och vägrade ge kroppen energi? Nej knappast, det var ren inbillning och en tankekraft som tillsammans var mycket starkare än musklerna. Nu förstår jag vad de menar och vet vilken skillnad det är mellan att äta och att svälta. Självklart visste mitt förnuft redan det men förnuftet vägrade jag för det mesta att lyssna på.

Nu sitter jag här igen och kan knappt få i mig något och så har det varit i flera veckor. Det är inte ätstörningen som talar, jag har blivit tillräckligt stark för att ignorera den och stänga av när den får för sig en massa idéer. I nuläget är det min kropp som vägrar få i sig näring hur mycket jag än försöker. Jag som var hungerflickan, hon som saknar mättnadskänslor, sitter här och har svårt med både hunger och aptit. Jag mår illa efter första tuggan och petar i maten tills att inte längre orkar försöka. Det är otroligt frustrerande för jag vet hur lättpåverkad jag är och hur det här kan trigga mig. Samtidigt märker jag hur det påverkar både mitt sinne och min kropp. Jag mår riktigt dåligt, blir ännu tröttare än vad jag redan är, kan inte tänka, kan inte skriva eller göra något alls!

Efter dessa stycken har jag ändå lyckats få i mig lite Gott & blandat och känner mig lite mer klar i knoppen. Det känns konstigt att säga det här men jag har faktiskt varit tvungen att tvinga i mig själv chips och godis för det enorma suget har försvunnit (det är lite lättare att få i mig godis och sånt än mat just nu). Jag kan ha en chipspåse framför mig utan att tappa kontrollen och kan känna mig nöjd efter bara några nävar. Min kropp börjar bli frisk! Det blir så självklart för mig när jag skriver i denna stund och reflektera över mitt ätbeteende. Mina signaler börjar normaliseras och jag kan se skillnaden mellan de dagar då jag äter dåligt och de dagar jag äter bättre. Förhoppningsvis är jag bara inne i en fas just nu så att jag kan äta bättre snart igen. Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle kunna få en normal relation med mat eftersom att allt startade innan jag ens kunde prata, men nu är jag säker på att jag kommer att klara det här! Maten är inte längre min fiende och det är jag jävligt glad för.