Att leva med ätstörningar

Ibland vaknar de där dumma tankarna till liv igen. Om sanningen ska fram finns de egentligen där hela tiden men för det mesta förnekar jag dess existens. För det gör så jävla ont att se mig själv i spegeln och höra alla hånfulla meningar som ekar i mitt huvud. Jag vill inte och låtsas att de inte finns. Men när jag slarvar med maten vissa veckor som denna blir jag för svag för att hålla muren mellan dem och mig uppe. Jag har inte ätit frukost den här veckan eftersom att min aptit har varit otroligt dålig och helt plötsligt får det mig att minnas hur lätt det är. Hur lätt det egentligen är att inte äta på flera dagar.

Det är sjukt hur man kan romantisera en sjukdom så totalt som man gör. Man vet hur vidrigt det är att leva med en ätstörning men ändå faller man så lätt tillbaks och nästan längtar efter det. Det känns som att jag har slutat med droger och har abstinensbesvär. Trots det tänker jag faktiskt inte ge upp. Jag har varit frisk i snart 9 månader och tänker fortsätta med det! Det som håller mig kvar på rätt bana är att tänka på allt som jag inte saknar med att vara sjuk.

Jag saknar inte alla lögner, att göra mina nära och kära oroliga, det ständiga illamåendet, att väga mig stup i kvarten, att räkna kalorier, att överträna, den fördömda vågen, smaken och lukten av spyan, allt manipulerande, yrseln, att alltid frysa, att inte få äta, att hetsäta, att spy, smärtan i halsen, förnekelsen, att få skavsår av att bara sitta, ångesten, att jag kände att min största bedrift var att jag hade ett bmi under 17, att just vikten var hela min värld, svagheten, att håret slutade att växa och föll mest av, blekheten….

Listan skulle kunna fortsätta i all oändlighet så jag vet att jag har gjort rätt val och det är jag stolt över.

Spara

Håravfall, blåmärken, skavsår, ständig yrsel och en helvetisk ångest var min vardag. Jag mådde inte bra och föll djupare in i mörkret samtidigt som en del av mig ville falla ännu mer. Det kändes som att jag behövde en extra knuff varje dag så att jag lättare skulle kunna nå mitt mål. Jag ville höra hur fet och äcklig jag var för att kunna få motivation till att anstränga mig ännu mer tills att jag inte längre fanns kvar. Samtidigt var jag rädd och skräckslagen för att den dagen skulle komma. Alla blickar jag fick gav mig en sån ångest att jag önskade att jag inte längre fanns. I början kände jag mig stolt när jag klarade delmål efter delmål, men efter ett tag så försvann stoltheten och siffrorna kunde inte längre glädja mig. Jag var tjock, misslyckad och svag i mina ögon.

Självhatet växte och jag kände mig större ju smalare jag blev. Lögnerna blev allt fler och större. Jag manipulerade alla och kunde så lätt komma undan utan att någon tycktes märka att det var något som inte stämde. Det var precis som jag ville att det skulle va samtidigt som jag ville skrika på hjälp och gråta ut på någons axlar. Jag kände mig så svag, deprimerad och livlös. Allt min vardag gick ut på var att hålla mig från mat, ljuga om att jag hade ätit, undvika mat ännu mer, spy när det inte gick, hetsäta och träna tills att jag hade bränt dubbelt så mycket kalorier som jag hade fått i mig. Men att be om hjälp var inte lätt, jag ville inte gå upp i vikt och tappa kontrollen som jag trodde att jag hade. Samtidigt var jag livrädd för att ingen skulle ta mig på allvar på grund av att jag inte var smal nog och därav inte kunde ha några problem.

Bevisligen hade jag fel och jag fick hjälp tillslut. Jag ville det samtidigt som att det var det sista jag ville. Idag är jag glad för att jag gick med på det frivilligt och slapp att bli inlagd. Det har varit många svåra och tuffa dagar men jag har klarat dom och överlevt utan ett enda återfall. Jag är inte perfekt i mitt ätande. Ibland äter jag för mycket och ibland för lite, men trots det så har det inte varit något extremt utan det har varit på ett normalt sätt. Jag har gått upp mellan 15 – 20 kg, inte vägt mig sen jag började på Mando och jag har varken spytt eller hetsätit. Det är en bit kvar innan jag är helt frisk men jag är på god väg! Jag har svårt att acceptera och visa upp min kropp men det börjar bli lättare nu och trots att det är ångestfullt så är det värt det. Mitt liv kretsar inte längre kring lögner och jag kan känna hur min kropp börjar läka. Min kropp blev så uppstressad av alla påfrestningar att hjärtat har tagit stryk och nu måste jag leva med en hög puls och återkommande hjärtklappningar trots medicinering. Förhoppningsvis kan jag få bukt med det en dag men som med allt annat så kommer det att ta sin tid.

Vad vill jag säga med det här inlägget? Jag vill väl säga det som alla redan har hört otroligt många gånger nu: Det är inte värt det. Att svälta sig själv, träna för mycket eller att spy kommer aldrig att kunna göra dig nöjd. Samtidigt som man fortsätter att känna sig tjock förstör man sin kropp något så otroligt. Hur mycket man väger spelar ingen roll och avgör inte heller hur sjuk du är eller huruvida du förtjänar att få hjälp. Var inte rädda för att berätta och tänk på vad som är bäst för er! Ni är värda så mycket mer. Samhällets ideal är sjuka och det bästa man kan göra är att gå emot dom och tillsammans ändra på det istället för att följa efter.

Spara

Spara