Att leva med ätstörningar

Min mage är svullen och stor, ångesten bryter ut och jag vill inget hellre än att bara spy ut allt mitt innehåll. Jag slukas av vidrigheten och kvävs av min egen stinkande odör. Orden flyger igen så som de har gjort allt för många gånger nu, jag ser hur alla skrattar åt mig med deras hånande leenden och stirrande ögon. ”Du är tjock Ninni.” – Ja jag vet, jag kan se det lika väl som jag gör alla andra dagar. Kroppen är helt deformerad och är som en dallrande geléklump, nu vet jag att jag har gått upp minst 5kg på bara 3 dagar. Det måste vara så, vad än vågen säger, om den nu inte säger mer. Dag efter dag så hetsäter jag för att sedan tvinga upp allt igen, en nedåtgående spiral som älskar att göra sig själv till ett missbruk. Det är bra sätt för monstret att straffa mig på, för där vet hon att jag är för svag för att motstå och hur förstörd jag blir efteråt.
Jag är äcklig och motbjudande, en av jordens många parasiter.

Halsen ömmar och svider, det bränns på insidan av strupen och det gör ont av att bara svälja. Monstret står bakom axeln och viskar in i mitt öra de ord som jag i hela mitt liv har fått höra. Ångesten lämnar mig aldrig ifred, den förföljer mig och biter tag i mitt bröst. Jag känner mig vidrig och äcklig. Det känns som att jag har gått upp allt som jag har gått ner på bara den här veckan. Ingen våg har heller varit tillgänglig så jag börjar få panik, jag behöver kontrollen och vetskapen. Innerst inne så vet jag att jag inte borde vara slav under vågens makt, men det är så svårt att låta bli. Jag äcklas av min kropp och står verkligen inte ut, samtidigt så vet jag att det jag gör inte är bra. Dubbelmoral? Ja det är något jag är bra på, jag velar och byter åsikter stup i kvarten.

Om jag bara kunde döda den inre rösten..

Tårna är bortdomnade, fingrarna är kalla som is och kroppen är förfrusen. Vintern är verkligen här, snön fortsätter att falla och kylan blir bara värre med tiden.
Visst tycker jag att det är mysigt med snö men jag klarar inte riktigt av kylan, mina lungor skriker nästan av smärta och kroppen skakar sönder. Något annat som jag tycker är jobbigt med vintern är alla dessa vinterkläder, jag går runt med två långkalsonger under byxorna och har även ett underställ till överkroppen. Det och den gigantiska tråkiga vinterjackan gör så att jag känner mig bokstavligen talat som en flodhäst. Jag känner mig tjockare än vanligt och monstret skyller det mer på mig än på kläderna,
”Du har gått upp 10 kg på en dag, äckel!”

Idag föll jag ner på bara någon minut och det fanns ingen anledning till det, jag fick helt plötsligt svårt att andas och kände ett tryck över bröstet. Jag var på gymmet och trodde att jag skulle ta i, men det var som att benen helt plötsligt blev fulla av rost och stelnade till. Värdelöshetskänslan skriker efter mig och jagar mig med dess klor, jag känner mig svag, trött och ångestfylld. Komplexen vill inte försvinna och jag kan knappt ens gå utan att jag hör rösten klaga på mig, enligt den så går jag på ett fult och fel sätt.

Allt jag gör är fel, allt jag säger och känner är fel.
Allt med mig är fel.