Sleeping the day away in the bushes
Crazy Cat Lady
Hur kan man inte vara en Crazy Cat Lady? I den här taggen kan du hitta inlägg som handlar om mina älskade katter här hemma.
En presentation av min före detta katthemskatt
Jag tänkte ge min ena före detta katthemskatt en ordentlig presentation!
Den här lilla sötnosen heter Solveig och kallas även för Zombie. Hon kommer från Solvalla och bodde under Hästens hus där hon födde sina kattungar. När katthemmet i Vaxholm fick larm om henne hade hon funnits i området minst 2 vintrar. En annan förening hade fångat in hennes ungar tidigare men av någon anledning blev hon kvar.
Hon kom hem till mig den 3 November år 2014 som förvildad, tunn och väldigt skrajsen. I början gömde hon sig mest under soffan och om jag försökte närma mig henne förvandlades hon till en liten spottkobra. Hon blev snabbt förtjust i Zelda och det hjälpte mig på traven i hennes socialisering. Hon ville kela med Zelda hela tiden medan Zelda var mer intresserad av att kela med mig. När Zelda kom till mig sprang Solveig efter. Det var svårt att klappa Zelda då Solveig slog till mig så fort hon såg min hand. Men för varje vecka lyckades jag slinka en klapp till på henne också.
Till slut kunde jag klappa väldigt mycket på Solveig så länge hon inte såg min hand. Hon kom inte heller på grund utav Zelda längre. Hon kom istället för att kela med mig, men under en lång tid fortsatte hon att slå till min hand när den kom framför henne. Ju mer tiden gick desto mindre slog hon till mig. Under 2016 gjorde hon abnorma steg och utvecklades i en väldig fart. När man tänker på hur hon var förr kan man knappt tro att det är samma katt.
Den lilla spottkobran har blivit världens kelgris! Nu slår hon mig väldigt sällan och hon slår mig för att jag slutar att klappa på henne. Nu kärleksnafsar hon mest på mig och jag behöver bara titta på henne för att hon ska börjar spinna. Mjölktrampa gör hon också. Hela tiden. Hon vill kela jämt och jag kan knappt gå på toa utan att hon kommer och skriker på mig. Hon sover med mig och puttar försiktigt till mig för att få min uppmärksamhet.
Sedan bara början på året har vi även börjat att huvudbuffas med varandra. Jag får pussa på henne hur mycket jag vill och burra in mitt huvud i hennes mjuka päls. Det är en otrolig känsla att få vara en del av hennes resa och att få se henne utvecklas till en lycklig och trygg katt. Min före detta katthemskatt har funnit sitt föreviga hem och nu kommer hon aldrig någonsing bli övergiven och känna sig oälskad igen. ♥
Idag fick vi det bekräftat, Snuggles har hudcancer
Idag var min lilla prins hos veterinären, tog nya blodprov och träffade en hudspecialist. Hon bekräftade det som jag anade att han hade. Hans sår på öronen som aldrig läker är på grund utav hudcancer. Även fast jag var förbered på det så kändes det som att hjärtat sjönk som en tung sten. Min chef har också haft sina aningar och har tjatat på andra veterinärer att amputera bort öronsnibbarna då kortison, antibiotika och allt annat vi har testat inte hjälper. Hudcancer är ju trots allt väldigt vanligt på just vita katter så jag kan inte förstå hur de inte har tänkt på det tidigare.
Hans njurvärden har inte blivit bättre heller. Det har inte ökat med så mycket men hans värden var redan väldigt dåliga så det känns ändå lite oroväckande. Veterinären tror inte att hans hudcancer kommer vara det som tar hans liv till slut utan att det är hans njurar som kommer att lägga av först. Det var verkligen hjärtkrossande att få höra det. Jag har ju varit förberedd på det men Snuggles känns inte som en så pass sjuk katt. Han varken dricker eller kissar abnormt och det är inget större fel på hans aptit. Sen han kom hem till mig har det känts som att han mår bättre, är piggare och starkare så det känns så himla svårt att tänka sig att han kanske inte lever så länge till. Men man vet aldrig, vissa katter kan leva ett gott liv länge trots njursvikt.
Vi har bokat in en tid till att äntligen amputera hans öronsnibbar. Det enda som han mår riktigt dåligt över är just när man måste tvätta och hålla på med öronen. Om de försvinner kommer det att bli en stor lättnad för honom. Och det förhindrar dessutom metastaser att spridas till andra organ så det känns som en självklarhet att genomgå den. Han beter sig inte som en njurkatt så just nu kan jag mest bara se hans hudcancer som ett problem. Men jag måste alltid vara förberedd på det värsta och lägga märke till förändringar så att han inte börjar må sämre. Det är en tung börda men när man älskar någon finns det ingen tvekan. Han ska hinna få det liv som han förtjänar där han kan känna sig älskad och lycklig.
En snabb uppdatering om lilla Snuggles
Snuggles, älskade lilla dräglande kärleksmonster ♥ 
Nu har min lilla älskade Snuggles bott hos mig i lite mer än två veckor. Det har faktiskt gått över förväntan! Jag förväntade mig att han skulle gömma sig mer och visst gör han det då och då, men han kommer alltid fram för att få kärlek och gos. En kväll låg han till och med i mitt knä istället för att bara trampa över den som han annars gör utan några problem. Min lilla prins har varit jättemodig och är som en helt annan katt än mot den han var när han kom in till katthemmet för flera år sedan.
I fredags tog jag kompostgallret som jag hade mellan hallen och köket. Han stack ut direkt och har inte velat gå tillbaks än så länge. Zelda och Zombie är fortfarande lite skrajsna för honom men speciellt Zelda börjar vänja sig vid hans närvaro. Jag trodde att det var han som skulle vara rädd men det blev omvänt istället. Han vill gärna närma sig flickorna och är nyfiken men han håller sig på avstånd då de fortfarande fräser åt honom. Han är mycket tuffare än vad jag trodde! Han äter och dricker bättre och jag ser honom tvätta sig lite mer än tidigare så det känns som att han börjar bli gladare. Han rör på sig väldigt mycket jämfört med på katthemmet så förhoppningsvis kommer hans muskler tillbaks snart också.
Lycka, njursvikt, oro och kärlek
Välkommen hem älskade lilla Snuggles. ♥ Tidigare vågade jag aldrig tro att jag skulle få ta hem honom men för ett tag sedan fick jag det lyckliga beskedet att han skulle bli min. Jag trodde att de drev först men nej, min lilla älskling skulle äntligen flytta hem till mig! Vi skulle avvakta tills hans ena öra blev bättre då han har ett sår som aldrig vill bli riktigt bra. Så att jag skulle slippa plåga honom med antibiotika och sköljningar så snart efter flytten då bara det kan vara stressande nog. När jag kom tillbaks från Egypten fick jag beskedet… Hans njurvärden var otroligt dåliga. Vi hoppades på att det skulle vara en urininfektion eller dylikt men nej, han har njursvikt trots sin unga ålder.
Hur hans prognos ser ut är helt oklart. Min förhoppning är såklart att han ska börja må bättre nu när han får njurfoder så att han kan leva ett gott liv trots sin nedsättning. Men jag har förberett mig mentalt för att han även kanske inte klarar sig så länge, vilket känns jävligt tufft. Som jag skrev tidigare i ett inlägg så har han en speciell plats i mitt hjärta och jag älskar honom så himla mycket och jag vet att det är ömsesidigt. Det har känts hemskt att lämna honom när jag går ifrån jobbet och på helgen oroar jag mig över hur han mår och om han äter tillräckligt. Att jag kan få skämma bort honom varje dag nu och överösa honom med kärlek känns helt underbart! Jag önskar bara att jag kunde göra honom helt frisk…