Igår fick vår lilla Abraham sorgligt nog somna in. Det är alltid svårt när katter går vidare till andra sidan och jag sörjer alltid deras bortgång, men den här gången gick det verkligen in i hjärtat på mig. Lilla Abraham drabbades av en svår förkylning och blev bara sämre och sämre trots medicinering så hela förra veckan spenderade jag oräkneliga timmar till att stödmata och torka honom ren. Han var bedrövlig men det kändes som att han skulle klara sig ur det så som våra små älsklingar brukar göra. Under dagen blev han snabbt mycket sämre och trots att jag var lite i förnekelse förstod jag att han inte skulle klara sig. Ulrika såg tidigt att hans ögonvitor hade börjat gulna så vi fick snabbt tag på en veterinär i närheten som bekräftade det vi befarade. Hans lever hade börjat lägga av.
Att gråta inför andra är inte något som är vanligt för mig. Jag brukar kunna hålla inne mina känslor och kan lätt få andra att tro att jag inte sörjer i huvud taget. Men den här gången gick det inte, jag bröt ihop. Någons död har aldrig varit så verklig för mig som det var den här gången. Jag var med från början till slut. Jag var med när han verkade piggare, jag var med när hans läge förvärrades och jag var med när han fick somna in. Innan han blev sjuk var han en katt som gjorde utfall och som inte verkade gilla mig i huvud taget, sen blev han en katt som njöt när jag kliade honom under hakan. Under tiden jag tog hand om honom fick vi en otroligt fin kontakt och jag började bli väldigt fäst vid pojken så det här tog verkligen hårt på mig. Jag fick säga farväl och ge honom en massa kärlek när han somnade in och det hjälper att känna att han inte behövde somna in ensam utan någon trygghet.
Jag hoppas att du har det bättre där du är nu älskade vän, vila i frid. ♥
