Kronisk smärta

Fibromyalgi: Efter flera år har jag äntligen fått min diagnos

av

”Jag kommer att sätta diagnosen Fibromyalgi på dig”

Äntligen efter flera år av kamp mot vården har jag äntligen fått min diagnos. Att veta att jag hade rätt och få svart på vitt att jag har en sjukdom är en stor lättnad. Jag började att tvivla på mig själv och undra om det var jag som var galen som ständigt letade efter vad som är fel på mig. Men nu vet jag att det aldrig var mig det var fel på. Det var vården.

I flera år har jag blivit bortviftad, misstrodd och förminskad

Fibromyalgi diagnos”Du är ju för ung för att ha ont”
”Jag har faktiskt det här…”
”Äsch, du är nog bara lite stressad”
”Visst är det jobbigt att vara trött? Jag har varit trött i en hel vecka nu”
”Allt ser bra ut, du mår nog bättre när du får bättre självförtroende”
”Försök att ha en mer positiv inställning”

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit bortviftad, jämförd med, förminskad och rent av förnedrad. När du inte har en synlig skada, är ung och pigg kan du ju inte lida. Eller? Jag har varit kroniskt trött och har haft kronisk huvudvärk i ungefär 16 år nu. Inte långt efter började jag sakta men säkert få ont i den ena kroppsdelen efter den andra. Först skyllde jag allt på växtvärk och sedan skyllde jag det på träningsvärk. Jag gick till sjukgymnasten för att fixa ett problem bara för att få ett nytt.

Min smärta & trötthet började i ung ålder och blev bara värre med åren

2012 fick jag Bilateral Plantar fasciitis (kronisk inflammation i fötterna). Ända sedan dess har jag vaknat upp varje morgon med att det känns som att jag har sprungit ett maraton. Jag fick ont i benen, ryggen och nacken. Jag började få kramp i fötterna och sendrag i vaderna alltmer ofta. Smärtan i benen, ryggen och nacken blev bara värre och värre samtidigt som tröttheten blev olidlig. Jag kunde inte ens minnas om jag någonsin hade känt mig pigg och utvilad. Jag hade glömt bort hur det känns och jag än idag inte fått känna den känslan igen. ADHD-tabletter och överdosering av koffein håller mig bara från att somna när jag blir för inaktiv under en diskussion.

2015 fick jag en smärta som kom som en blixt från himmelen. Jag fick en kraftig nervsmärta i svanken och övre bäckenet. Det brann, sved och blixtrade ner i benen. Jag gick från att känna mig superstark på gymmet till att knappt kunna lyfta vikterna på 3kg för att det gjorde så ont. Jag började att bli sjuk hela tiden, musklerna fick mjölksyra av ingenting, jag fick börja om min träning på 0 flera gånger och ALLA mina muskler blev så spända de kan bli utan att börja krampa.

Sedan dess har jag inte kunnat sitta, stå eller ligga utan att ha ont. Nervsmärtan finns där varje dag med en rad andra krämpor och jag har inte hittat någon lindring. Det värsta av allt har nog varit det faktum att jag aldrig riktigt har känt att någon tar mig på allvar. Ingen i vården har velat kolla på mig och andra med smärta vill alltid jämföra och försöka få det att framstå som att de har det värre. Vanligtvis med ursäkten att jag är ung och inte har råkat ut för en olycka. Jag har kämpat i flera år och skrikit efter hjälp men aldrig blivit tagen på allvar. Jag har gått från att tycka synd om mig själv och vilja ge upp till att bara vara rentav förbannad.

Det känns bitterljuvt att få min diagnos

Att få min diagnos är bitterljuvt. Det är aldrig kul att få beskedet att det man har är kroniskt men det är en lättnad att ha något att ta på. Även fast jag själv misstänkte det redan för flera år sedan. Nu kan ingen påstå att min smärta är inbillad eller att jag överdriver. Det gör det lättare för mig att acceptera smärtan och förhoppningsvis komma vidare. Jag har rätt till hjälp och kan kräva mer av min läkare. Det är bara så jävla tragiskt att det ska behöva gå så långt innan någon inser att man lider på riktigt.

Smärtläkaren var dock inte helt säker på om min nervsmärta berodde på just Fibromyalgin. Det gjorde till och med fruktansvärt ont när hon förde över en bomullstuss över mitt känsliga område. Hon tyckte inte heller att det var normalt med så pass spända muskler som jag har. Så hon skulle tänka över det och återkomma om vi ska gå vidare med det. Så länge får jag börja med Saroten som förhoppningsvis kan dämpa smärtan lite. Håll tummarna! Jag är trött på att ha ett liv kretsande runt min smärta och min trötthet.

Jag har Fibromyalgi och min smärta och trötthet är verklig. Du kanske inte ser den men tro mig, jag känner den konstant.

Utredningen på Smärtrehabiliteringen har tagit fart

av

Förra veckan var ännu en sån där jobbig och stressig  vecka. Utredningen på Smärtrehabiliteringen i Danderyd tog fart och nu har jag träffat 5 utav 6 personer som utvärderar mig. Mitt i allt åkande fram och tillbaks som har lett till för många förlorade arbetstimmar blev jag självfallet även förkyld. Facebook påminde mig snällt på min minnessida om att det händer i princip varje år innan midsommar. Alla måste väl ha sin förbannelse antar jag. Jag är fortfarande inte helt bra och har träningsabstinens som bara den. Samtidigt vill jag bara ligga och sova bort dagarna. Min energinivå ligger verkligen på noll.

Utredningen på Smärtrehabiliteringen har tagit fart
Tur att man har chefer som muntrar upp en!

Första stoppet var hos sjukgymnasten

Första besöket förra veckan var hos sjukgymnasten. Hon klämde och kände. Jag fick böja mig åt alla möjliga håll och lyfta på armarna. Det var inget som var så nytt egentligen. Det enda hon anmärkte var att ena benet är ungefär 1cm längre än det andra. Huruvida det påverkar är ju lite omdebatterat men hon tyckte att jag skulle lägga i något extra i skon för att höja upp ena benet lite.

Besöket hos kuratorn

Dagen efter var det dags för ett besök hos kuratorn. Det blev mycket snack om uppväxten och allt som hände när jag var liten. Jag är så trött på att prata om det så att jag nästan spyr. Det känns inte riktigt som en överdrift när jag säger att jag har pratat om det tusen gånger nu. Jag satte mig väl lite i försvarsställning också. Jag är så van vid att alla jag träffar försöker skylla på ”barntrauma” och stress att jag inte riktigt kan släppa nojan. Även om de träffar sådana som jag hela tiden är jag fortfarande orolig för att de ska missa något och skylla allt på mitt psyke. Det går inte riktigt att släppa det…

Besöket hos arbetsterapeuten och psykologen

På torsdagen var jag först hos en arbetsterapeut och sedan en psykolog. Hos arbetsterapeuten fick jag bära lite saker upp och ned samt göra ett arbetstest där jag skulle föra över brickor till ett bord bredvid. Alla hade bokstäver och siffror på sig och de skulle över i rätt fack så det var lite hjärngympa kan man säga. Hon hade inte heller så mycket att anmärka. Jag lyfter rätt och sitter på rätt sätt. Hon tyckte att jag hade bra koll på hur man skulle göra allt så ergonomiskt som möjligt.

Efteråt fick jag träffa psykologen. Jag var stensäker på att hon skulle sitta och försöka förklara för mig hur man påverkas fysiskt om man mår dåligt. Så som andra har gjort så många gånger att jag bara vill kräkas på alla. Jag förväntade mig också att jag skulle behöva rabbla upp min barndom ännu en gång. Istället förvånade hon mig och var så jävla skön att prata med! Jag blev nästan paff när hon sa att hon inte heller trodde att smärtan hade något med mitt psyke att göra. Hon trodde inte heller att jag skulle bli hjälp av avslappningsövningar och lektioner i kroppskännedom som de andra har nämnt under samtalen.

Jag trodde att psykologen skulle döma mig mest av alla

Hon hade pluggat på och skummat igenom journalen för att ha ett hum om vem jag är. När hon sa att journalen var väldigt gedigen och att hon hade hajat till när hon såg att jag hade fått 6 diagnoser på samma gång blev jag lite orolig. Jag vet vad en gedigen journal och flera diagnoser betyder. Man förlorar trovärdighet och blir stämplad som ”förstörd för resten av livet”. Eller så känns det lite ibland. Men icke, hon såg det till min fördel och tyckte snarare att jag har en otroligt bra självinsikt. Hon kunde se att jag har testat det mesta och har gjort allt jag kan utan resultat. För henne betyder det att det inte kan vara något annat än fysiskt. Det kändes som att en sten föll från mina axlar. Någon tror på mig! Till och med den som ska vara expert på just den psykiska delen. Äntligen! Jag kanske inte inbillar mig och överdriver trots allt?

Samtidigt så oroar jag mig för att allt ska vara förgäves. Om inte de hittar en diagnos som förklarar min smärta och trötthet är jag rätt körd. Att bara få en remiss skriven har varit svårt. Det känns lite som att det här är den sista hållplatsen och alltså min sista chans.

Utredningen på Smärtrehabiliteringen närmar sig sitt slut

Nu återstår endast ett läkarmöte om de inte känner att vi behöver komplettera med något mer. Jag väntar ivrigt och nervöst på att få min tid. Jag vill bara bli klar med det här nu och få förhoppningsvis någon sorts hjälp. Smärtan har inte varit nådig nu de här senaste 2 veckorna och tröttheten har varit abnorm. Vissa dagar känns det totalt olidligt och ibland blir jag otroligt oroad. När kroppen inte riktigt fungerar helt som den ska är det svårt att låta bli att tänka på hur man ens ska kunna gå i framtiden.

Så håll tummarna för mig är ni snälla! ♥ Förhoppningsvis kommer ljuset i tunneln fram snart.

Min remiss till smärtrehabiliteringen i Danderyds sjukhus

av
Min remiss till smärtrehabiliteringen i Danderyds sjukhus

Min remiss till smärtrehabiliteringen i Danderyds sjukhus
Jag har väntat så länge nu på att få hem det där brevet. Brevet där det står att jag får komma till en specialist som äntligen vill undersöka mig. Första remissen skickades till reumatologen och den skickade tillbaks. De tyckte att jag var för ung för att kunna ha något reumatiskt. Nästa remiss skickades till neurologen och den blev också nekad. Mina blodprov såg bra ut och det lät inte som att det kunde vara MS eller något annat neurologiskt. Jag kände mig så besviken. Inte för att jag trodde att någon av dem skulle hitta något men för att ingen ens ville kolla på mig. Jag är så trött på att känna mig som en kostnadsfråga och belastning när allt jag vill är att få må bra.

Tills sist skickades den sista remissen till stället jag ville att vi skulle skicka till först. En remiss skickades till smärtkliniken och det kändes som att det tog evigheter innan jag fick ett brev hem. De andra gångerna fick jag inte ett brev om att jag hade blivit nekad. Det fick jag istället läsa mig fram inne på Vårdguiden. Så självfallet blev jag lättad när jag såg det där brevet. Men sen sjönk det i bröstet på mig. ”Remissen har blivit återskickad till din husläkare”. Jag ville ge upp. Varför kämpar jag när ingen ens vill träffa mig?

Dagen efter ringde de från smärtrehabiliteringen

Dagen efter blev jag ringd mitt på dagen. ”Hej! Sjuksköterskan bad mig om att ringa upp dig och berätta att du är välkommen till oss på måndag”. Ni kan nog ana hur paff jag blev. Jag blev ännu mer paff när de ringde upp mig igen efter 2 dagar bara för att påminna mig om min tid. Kort därefter fick jag hem en hel bunt med formulär att fylla i och en bild att rita på för att illustrera min smärta.

I måndags var jag på mitt första besök på smärtrehabiliteringen. Jag trodde att jag skulle få träffa en läkare för att kolla om jag hade en diagnos men det vart tydligen mer omfattande än så. Jag satt i 2 timmar med en sjuksköterska där jag svarade på hundratals frågor och fyllde i ännu fler formulär. Det var inte fören på slutet som hon faktiskt förklarade hur hela processen skulle gå till. Jag trodde att jag skulle träffa en person men jag hade helt fel. Jag ska få träffa ett helt team för att se vad min smärta är och hur den påverkar alla aspekter av mitt liv. Teamet består utav en sjuksköterska, en läkare, en psykolog, en kurator, en arbetsterapeut och en sjukgymnast. Jag var inte alls beredd på att jag skulle ha 4 möten i Danderyds sjukhus på en och samma vecka.

Jag känner mig både glad och stressad

En del av mig är glad att det äntligen händer något. Jag kommer att få träffa ett helt team som endast arbetar med och ska vara experter på just långvarig smärta. Den andra delen känner sig otroligt stressad och orolig. Jag var inte beredd på att behöva lägga till ännu en massa timmar på att leta efter fel. Jag är dessutom rädd på att jag kommer att lägga ner tid och ork till något som inte leder någonvart. Om även de säger att det inte kan hitta något, hur ska jag då kunna acceptera det? Jag har kämpat så länge för att bevisa att mina smärta inte är psykisk. Tänk om jag har fel och har kämpat förgäves? Jag vet ärligt talat inte om jag kan ta det.

Min remiss till smärtrehabiliteringen i Danderyds sjukhus

Jag känner mig så stressad att jag nästan känner mig kvävd. Det känns liksom på något sätt som att jag är fast i ett litet rum utan dörr. Mentalt känner jag mig fastkedjad på något konstigt sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag är bara trött på att ständigt försöka lära mig att leva mitt liv utan att leva det på riktigt. Det känns redan som jag har missat för mycket och jag vill inte missa mer.

Jag får även så fruktansvärt dåligt samvete. Det hjälper inte precis mina arbetskollegor att jag är borta så mycket. Mina chefer tvekade inte en enda sekund och jag hann inte ens ursäkta mig innan jag blev tillsagd att jag inte skulle tänka på det. De förstår ju och det är jag så otroligt glad för. Det är bara svårt när man som jag har genom alla år fått gå på hundratals olika läkarmöten. Jag känner mig som en belastning och kan inte sluta oroa mig att de till slut ska ledsna. Det känns på sätt och vis som att jag har haft tur för länge på det sättet och att det måste vända någon gång. Men jag ska försöka att slå bort alla dessa tankar och oro.

Move on and be strong.

Att träna med kronisk smärta

av
Bilder på min progress

Att träna med kronisk smärta är tungt och ofta känns det som att man inte kommer någonstans. Det är ungefär som att springa i vatten. Allt går framåt så mycket långsammare och det tar emot mycket mer än att springa på land. Att hålla uppe motivationen är otroligt svårt. För så fort man går ett steg framåt går man snabbt tre steg bakåt.

Bilder på min progress

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat om på ruta ett. På bara några år känns det som hundratals gånger. Det mest frustrerande är att jag vet att jag kan ta i mer. Jag har orken och styrkan att lyfta tyngre och jogga den där extra kilometern. Men det gör för ont. Alldeles för ont. Min kropp stretar emot och varenda muskel krampar medan mina leder känns rostiga och stela. När det är riktigt illa räcker det med bara ett par futtiga kilon och mjölksyran kommer direkt. Jag tycker inte ens att det är tungt men någonting får min kropp att reagera oerhört överdrivet. Det börjar att svida och klia längst ned i svanken. Om jag inte lyssnar på den varningen strålar det snabbt ned i benet och ibland känns det även som att det blixtrar upp i ryggen.

Vad jag än gör finns smärtan alltid där

Ibland känns det lite bättre men för det mesta känns det outhärdligt. Det är otroligt frustrerande att alltid hållas tillbaks utav något som man inte kan styra. Jag gör allt jag kan och försöker ständigt bli bättre. Jag filar på teknikerna, tränar upp de muskler som ligger efter och tänker extra på bålen. Men det spelar ingen roll vad jag gör. Smärtan består och jag tappar hoppet om och om igen. Att vila gör det inte ett dugg bättre. Att träna lätt ger mig exakt exakt samma smärta som när jag tränar tungt. Så länge jag inte tränar för tungt förstås. Det känns som att jag gör fel vad jag än gör och det gör mig så sjukt frustrerad.

Att inte veta varför jag har ont gör det ännu svårare att acceptera. Det är ju inget fel på mig så varför har jag ont? Är jag helt galen och inbillar mig eller har de missat någonting?

Jag vill kunna leva mitt liv utan att känna mig begränsad. Jag vill kunna springa och känna att det är flåset som stoppar mig och inte mina ömma knän. Jag vill kunna sitta utan att få myrkrypningar över knäet och utan att få en strålande smärta från rumpan till låret. Jag vill kunna ligga ner och känna att jag kan slappna av utan att hela ryggen skriker av smärta. Jag vill kunna gå utan smärtan i höfterna som ibland får mig att känna mig som en 80åring. Jag vill kunna leva utan en ständig huvud och nackvärk. Jag vill leva mitt liv och kunna känna att jag kan göra vad jag vill utan några begränsningar.

Hur håller man motivationen uppe?

Att hålla motivationen uppe när kroppen alltid gör ont är långt ifrån lätt. Jag älskar egentligen att lyfta tungt och se hur jag blir starkare och starkare. Att hela tiden kunna lyfta ännu mer  än tidigare var förut det som fick mig att älska träning. Det kändes stärkande och otroligt motiverande. Nu kan jag inte längre träna på samma sätt och det tar längre tid för mig att ens kunna höja lite. Inte för att jag inte orkar utan bara för att smärtan inte tillåter mig. Det får mig ofta att förlora den lilla träningsglädje jag lyckas bygga upp gång på gång.

Men jag vägrar att ge upp. Ofta vill jag bara lägga mig ner och dö, skita i allt och be hela världen att dra åt helvete. Ändå gör jag aldrig det. Jag har kommit alldeles för långt för att ge upp nu. Jag vägrar att leva ett liv som en slav åt smärtan och jag vägrar att dö som en.

Min motivering till att träna dör aldrig helt ut trots all leda. Jag älskar att se min kropp förändras. Det går kanske inte så snabbt nu för tiden men det händer i alla fall något. Jag älskar framför allt att känna mig stark och se hur mycket min kropp klarar av. Jag skulle kunna acceptera mitt liv som det är men jag kämpar hellre f

ör att kunna få leva ett bättre liv. Kortsiktigt får jag ondare i kroppen av träning men långsiktigt så vet jag att det hjälper mig. Ju starkare jag blir desto mer klarar min kropp av.

Att träna med kronisk smärta

Att träna med kronisk smärta kan vara ett helvete

Trots det vill jag inte sluta. Det kanske tar lång tid innan jag får se resultaten jag vill ha men en dag kommer jag att få se dem. Det är ett löfte både till er och till mig själv. Jag ger upp i mycket på grund av min rädsla för att misslyckas. Men hur rädd jag än är vägrar jag att ge upp på min kropps hälsa. Jag kan inte misslyckas, jag kan bara bli bättre. Hur många gånger jag än faller reser jag mig upp igen.

Jag är stolt över det jag har åstadkommit

För inte så många år sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna komma så långt som jag har gjort. Ibland känner jag mig lite flabbig och ibland blir jag lite ledsen över att jag inte har lyckats bygga större muskler. Ibland blir jag till och med lite ledsen över att mina muskler får mig att se bulkig ut. Trots mina komplex är jag ändå otroligt stolt över mig själv. Trots en väldigt svår smärta har jag lyckats bygga muskler. Trots att jag har haft flera uppehåll och trots att jag har behövt börja från början har jag fått behålla en stor del av muskelmassan som jag har byggt. Jag har bevisat för mig själv att jag kan så länge jag kämpar.

Ibland hatar jag min kropp för att den är så svag och känslig. Ännu oftare älskar jag den eftersom att den har tålt så galet mycket med stryk genom åren. Jag behandlade inte precis min kropp med min respekt när jag var yngre men det kan jag lova att jag gör nu.

Hur ont det än gör fortsätter den att gå. Hur musklerna än krampar ihop sig fortsätter den att springa. Min kropp är inte svag för att det gör ont. Den är stark för att den orkar fortsätta trots smärtan. JAG är stark som inte ger upp, håller ut och gör mitt bästa. Jag kommer inte alltid att känna så men jag hoppas att jag om några år kan läsa det här och känna mig stolt. Att det då har fästs fast i mitt huvud att jag inte är en svag och värdelös varelse som inte kan något annat än att klaga.

Jag är stark på mitt sätt och just nu får det vara tillräckligt.

Medicinsk yoga, träning, ryggvärk och ilska

av

Idag testade jag medicinsk yoga för första gången och jag säger bara wow… Jag kan inte för mitt liv förstå hur 90 minuter kunde passera så snabbt när vi inte gjorde så särskilt mycket mer än att andas. Vi gjorde några ställningar men jag minns inte så mycket mer än att jag försökte hålla koncentrationen på att andas och samtidigt tänka SAT NAM.  Det där med meditation och mantra är något som aldrig har riktigt funkat för mig men idag kändes det som om att jag var på rätt spår. Det ska bli spännande att se om det gör någon skillnad efter några veckor. Jag fick i alla fall en fin påminnelse om hur viktigt det är med andningen. Jag var orolig för att jag skulle somna när vi låg på våra madrasser och slappnade av men istället kändes det som att jag fick lite ny energi efteråt.

Det enda som var jobbigt, förutom min pyttelilla blåsa, var ryggen och rumpan. Man sitter ju mestadels i den där klassiska meditationsställningen och det kändes såklart direkt. Jag behöver sitta väldigt mjukt och ha en kudde bakom ryggen för att det ska kännas okej så det var lite smått distraherande, men förhoppningsvis lär jag mig att ignorera det. Ryggvärken har plågat mig i flera månader nu så jag hoppas verkligen att jag har funnit rätt väg till att lösa den. Jag har fått pussla ihop en massa pusselbitar på egen hand då min nuvarande sjukgymnast inte är så särskilt engagerad och inte det minsta informativ. Som tur är har jag råkat stöta på bland annat en naprapat och en man som har haft kronisk ryggskott i 7 år så nu känns det lite mer logiskt. Ibland är det bättre att prata med sina medmänniskor än med de så kallade ”proffsen” som inte ens har tid att förklara för en hur kroppen fungerar.

Sedan är det inte så särskilt lätt att bli tagen på allvar när man har diagnoser i bagaget. Det spelar ingen roll vad jag söker hjälp för, alla har redan stämplat alla mina problem som psykiska och visar inte ens respekt nog till ge mig en rättvis och noggrann undersökning. När jag hade haft ryggvärk i en månad var jag nära på att be en kiropraktor att dra åt helvete för att jag blev så förbannad. Om det inte går att hitta något så fine, då får jag acceptera det och försöker finna andra lösningar. Men ingen har rätten att döma mig i förhand för vad som står i mina journaler! Det är rätt logiskt att man påverkas fysiskt när man mår psykiskt dåligt, speciellt när det kommer till spänningar. Om man är väldigt spänd i axlarna till exempel för att man drar ihop sig av ångest och oro så är det inte så konstigt att man får huvudvärk till följd. Men hur blir man hjälp när någon bara säger åt en att det är psykiskt? Vad hände med att ge avslappningsövningar och tips på stretchning till exempel? Ingen mår precis bättre när någon låter nedlåtande och får en framstå som en uppmärksamhetssökande lögnare eller en borderline hypokondriker.

Om jag hade följt hans smarta tips och bara tränat på skulle jag nog inte komma upp ur sängen vid det här laget. Jag får liksom vara glad om jag klarar av att bära matkassarna hem utan att jag bryter ihop av smärta eller om jag kan ta de där 3 kilos hantlarna på gymmet. Jag klarar av jobbet med nöd och näppe och då får jag ändå en del hjälp med dammsugning och dylikt. Min egna slutsats av det hela är att det är en blandning av olika faktorer. Troligtvis triggades det igång av ett felaktigt lyft men det har nog byggts upp under en väldigt långt tid. Först har vi den svaga bålstabiliteten som används till allt vi gör. Utan den är det inte så konstigt att jag har felbelastat mina muskler otroligt mycket, vilket jag märker nu när jag medvetet använder den. Helt plötsligt kan jag börja isolera och använda den rätta muskeln istället för använda andra som inte ska påverkas så särskilt mycket i övningen. Sen har vi knästabiliteten som är svag och det är inte så konstigt om även det påverkar hur jag tränar eller rör på mig i huvud taget. Om jag har ondare i ena knät kan jag mycket väl fuska undermedvetet och därav belasta fel och få ena sidan av kroppen att behöva kompensera. Det största och svåraste problemet är nog spänningarna som jag har i sätesmusklerna, vaderna och skuldrorna. Jag blir lätt spänd lite överallt men dem är helt bestående. Jag känner faktiskt mer smärta i rumpan än i ryggen och har troligen fått tillbaks min falska ischias fast värre den här gången. Vissa dagar strålar smärtan ända ner till foten vid varje steg jag tar.

Så vad ska jag göra för att lösa det? Först av allt behöver jag tålamod och det är banne mig inte lätt. Sen tränar jag mycket stabilitet men försöker även komma igång med vikter igen fast väldigt långsamt och försiktigt. Jag har skärpt till mig när det kommer till konditionsträningen och försöker hålla igång blodcirkulationen så att det inte blir värre. Fast där måste jag också öva på att bromsa mig själv för jag vill jämt gå all out. Jag försöker sitta mer på min pilatesboll hemma för att underhålla bålen lite extra eftersom att jag väldigt lätt glömmer bort den. Jag kör med spikmatta, vetekudde, massageboll och värmefilt för att få musklerna att slappa av lättare. Efter träningen stretchar jag alltid, vilket jag inte gjorde förut. Förhoppningsvis händer något inom en snar framtiden, annars blir jag lite förkrossad… Men jag ska ju vara en positiv människa så det här kommer nog att bli toppen!