Kronisk trötthet

Fibromyalgi: Efter flera år har jag äntligen fått min diagnos

av

”Jag kommer att sätta diagnosen Fibromyalgi på dig”

Äntligen efter flera år av kamp mot vården har jag äntligen fått min diagnos. Att veta att jag hade rätt och få svart på vitt att jag har en sjukdom är en stor lättnad. Jag började att tvivla på mig själv och undra om det var jag som var galen som ständigt letade efter vad som är fel på mig. Men nu vet jag att det aldrig var mig det var fel på. Det var vården.

I flera år har jag blivit bortviftad, misstrodd och förminskad

Fibromyalgi diagnos”Du är ju för ung för att ha ont”
”Jag har faktiskt det här…”
”Äsch, du är nog bara lite stressad”
”Visst är det jobbigt att vara trött? Jag har varit trött i en hel vecka nu”
”Allt ser bra ut, du mår nog bättre när du får bättre självförtroende”
”Försök att ha en mer positiv inställning”

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit bortviftad, jämförd med, förminskad och rent av förnedrad. När du inte har en synlig skada, är ung och pigg kan du ju inte lida. Eller? Jag har varit kroniskt trött och har haft kronisk huvudvärk i ungefär 16 år nu. Inte långt efter började jag sakta men säkert få ont i den ena kroppsdelen efter den andra. Först skyllde jag allt på växtvärk och sedan skyllde jag det på träningsvärk. Jag gick till sjukgymnasten för att fixa ett problem bara för att få ett nytt.

Min smärta & trötthet började i ung ålder och blev bara värre med åren

2012 fick jag Bilateral Plantar fasciitis (kronisk inflammation i fötterna). Ända sedan dess har jag vaknat upp varje morgon med att det känns som att jag har sprungit ett maraton. Jag fick ont i benen, ryggen och nacken. Jag började få kramp i fötterna och sendrag i vaderna alltmer ofta. Smärtan i benen, ryggen och nacken blev bara värre och värre samtidigt som tröttheten blev olidlig. Jag kunde inte ens minnas om jag någonsin hade känt mig pigg och utvilad. Jag hade glömt bort hur det känns och jag än idag inte fått känna den känslan igen. ADHD-tabletter och överdosering av koffein håller mig bara från att somna när jag blir för inaktiv under en diskussion.

2015 fick jag en smärta som kom som en blixt från himmelen. Jag fick en kraftig nervsmärta i svanken och övre bäckenet. Det brann, sved och blixtrade ner i benen. Jag gick från att känna mig superstark på gymmet till att knappt kunna lyfta vikterna på 3kg för att det gjorde så ont. Jag började att bli sjuk hela tiden, musklerna fick mjölksyra av ingenting, jag fick börja om min träning på 0 flera gånger och ALLA mina muskler blev så spända de kan bli utan att börja krampa.

Sedan dess har jag inte kunnat sitta, stå eller ligga utan att ha ont. Nervsmärtan finns där varje dag med en rad andra krämpor och jag har inte hittat någon lindring. Det värsta av allt har nog varit det faktum att jag aldrig riktigt har känt att någon tar mig på allvar. Ingen i vården har velat kolla på mig och andra med smärta vill alltid jämföra och försöka få det att framstå som att de har det värre. Vanligtvis med ursäkten att jag är ung och inte har råkat ut för en olycka. Jag har kämpat i flera år och skrikit efter hjälp men aldrig blivit tagen på allvar. Jag har gått från att tycka synd om mig själv och vilja ge upp till att bara vara rentav förbannad.

Det känns bitterljuvt att få min diagnos

Att få min diagnos är bitterljuvt. Det är aldrig kul att få beskedet att det man har är kroniskt men det är en lättnad att ha något att ta på. Även fast jag själv misstänkte det redan för flera år sedan. Nu kan ingen påstå att min smärta är inbillad eller att jag överdriver. Det gör det lättare för mig att acceptera smärtan och förhoppningsvis komma vidare. Jag har rätt till hjälp och kan kräva mer av min läkare. Det är bara så jävla tragiskt att det ska behöva gå så långt innan någon inser att man lider på riktigt.

Smärtläkaren var dock inte helt säker på om min nervsmärta berodde på just Fibromyalgin. Det gjorde till och med fruktansvärt ont när hon förde över en bomullstuss över mitt känsliga område. Hon tyckte inte heller att det var normalt med så pass spända muskler som jag har. Så hon skulle tänka över det och återkomma om vi ska gå vidare med det. Så länge får jag börja med Saroten som förhoppningsvis kan dämpa smärtan lite. Håll tummarna! Jag är trött på att ha ett liv kretsande runt min smärta och min trötthet.

Jag har Fibromyalgi och min smärta och trötthet är verklig. Du kanske inte ser den men tro mig, jag känner den konstant.

Utredningen på Smärtrehabiliteringen har tagit fart

av

Förra veckan var ännu en sån där jobbig och stressig  vecka. Utredningen på Smärtrehabiliteringen i Danderyd tog fart och nu har jag träffat 5 utav 6 personer som utvärderar mig. Mitt i allt åkande fram och tillbaks som har lett till för många förlorade arbetstimmar blev jag självfallet även förkyld. Facebook påminde mig snällt på min minnessida om att det händer i princip varje år innan midsommar. Alla måste väl ha sin förbannelse antar jag. Jag är fortfarande inte helt bra och har träningsabstinens som bara den. Samtidigt vill jag bara ligga och sova bort dagarna. Min energinivå ligger verkligen på noll.

Utredningen på Smärtrehabiliteringen har tagit fart
Tur att man har chefer som muntrar upp en!

Första stoppet var hos sjukgymnasten

Första besöket förra veckan var hos sjukgymnasten. Hon klämde och kände. Jag fick böja mig åt alla möjliga håll och lyfta på armarna. Det var inget som var så nytt egentligen. Det enda hon anmärkte var att ena benet är ungefär 1cm längre än det andra. Huruvida det påverkar är ju lite omdebatterat men hon tyckte att jag skulle lägga i något extra i skon för att höja upp ena benet lite.

Besöket hos kuratorn

Dagen efter var det dags för ett besök hos kuratorn. Det blev mycket snack om uppväxten och allt som hände när jag var liten. Jag är så trött på att prata om det så att jag nästan spyr. Det känns inte riktigt som en överdrift när jag säger att jag har pratat om det tusen gånger nu. Jag satte mig väl lite i försvarsställning också. Jag är så van vid att alla jag träffar försöker skylla på ”barntrauma” och stress att jag inte riktigt kan släppa nojan. Även om de träffar sådana som jag hela tiden är jag fortfarande orolig för att de ska missa något och skylla allt på mitt psyke. Det går inte riktigt att släppa det…

Besöket hos arbetsterapeuten och psykologen

På torsdagen var jag först hos en arbetsterapeut och sedan en psykolog. Hos arbetsterapeuten fick jag bära lite saker upp och ned samt göra ett arbetstest där jag skulle föra över brickor till ett bord bredvid. Alla hade bokstäver och siffror på sig och de skulle över i rätt fack så det var lite hjärngympa kan man säga. Hon hade inte heller så mycket att anmärka. Jag lyfter rätt och sitter på rätt sätt. Hon tyckte att jag hade bra koll på hur man skulle göra allt så ergonomiskt som möjligt.

Efteråt fick jag träffa psykologen. Jag var stensäker på att hon skulle sitta och försöka förklara för mig hur man påverkas fysiskt om man mår dåligt. Så som andra har gjort så många gånger att jag bara vill kräkas på alla. Jag förväntade mig också att jag skulle behöva rabbla upp min barndom ännu en gång. Istället förvånade hon mig och var så jävla skön att prata med! Jag blev nästan paff när hon sa att hon inte heller trodde att smärtan hade något med mitt psyke att göra. Hon trodde inte heller att jag skulle bli hjälp av avslappningsövningar och lektioner i kroppskännedom som de andra har nämnt under samtalen.

Jag trodde att psykologen skulle döma mig mest av alla

Hon hade pluggat på och skummat igenom journalen för att ha ett hum om vem jag är. När hon sa att journalen var väldigt gedigen och att hon hade hajat till när hon såg att jag hade fått 6 diagnoser på samma gång blev jag lite orolig. Jag vet vad en gedigen journal och flera diagnoser betyder. Man förlorar trovärdighet och blir stämplad som ”förstörd för resten av livet”. Eller så känns det lite ibland. Men icke, hon såg det till min fördel och tyckte snarare att jag har en otroligt bra självinsikt. Hon kunde se att jag har testat det mesta och har gjort allt jag kan utan resultat. För henne betyder det att det inte kan vara något annat än fysiskt. Det kändes som att en sten föll från mina axlar. Någon tror på mig! Till och med den som ska vara expert på just den psykiska delen. Äntligen! Jag kanske inte inbillar mig och överdriver trots allt?

Samtidigt så oroar jag mig för att allt ska vara förgäves. Om inte de hittar en diagnos som förklarar min smärta och trötthet är jag rätt körd. Att bara få en remiss skriven har varit svårt. Det känns lite som att det här är den sista hållplatsen och alltså min sista chans.

Utredningen på Smärtrehabiliteringen närmar sig sitt slut

Nu återstår endast ett läkarmöte om de inte känner att vi behöver komplettera med något mer. Jag väntar ivrigt och nervöst på att få min tid. Jag vill bara bli klar med det här nu och få förhoppningsvis någon sorts hjälp. Smärtan har inte varit nådig nu de här senaste 2 veckorna och tröttheten har varit abnorm. Vissa dagar känns det totalt olidligt och ibland blir jag otroligt oroad. När kroppen inte riktigt fungerar helt som den ska är det svårt att låta bli att tänka på hur man ens ska kunna gå i framtiden.

Så håll tummarna för mig är ni snälla! ♥ Förhoppningsvis kommer ljuset i tunneln fram snart.

Min remiss till smärtrehabiliteringen i Danderyds sjukhus

av
Min remiss till smärtrehabiliteringen i Danderyds sjukhus

Min remiss till smärtrehabiliteringen i Danderyds sjukhus
Jag har väntat så länge nu på att få hem det där brevet. Brevet där det står att jag får komma till en specialist som äntligen vill undersöka mig. Första remissen skickades till reumatologen och den skickade tillbaks. De tyckte att jag var för ung för att kunna ha något reumatiskt. Nästa remiss skickades till neurologen och den blev också nekad. Mina blodprov såg bra ut och det lät inte som att det kunde vara MS eller något annat neurologiskt. Jag kände mig så besviken. Inte för att jag trodde att någon av dem skulle hitta något men för att ingen ens ville kolla på mig. Jag är så trött på att känna mig som en kostnadsfråga och belastning när allt jag vill är att få må bra.

Tills sist skickades den sista remissen till stället jag ville att vi skulle skicka till först. En remiss skickades till smärtkliniken och det kändes som att det tog evigheter innan jag fick ett brev hem. De andra gångerna fick jag inte ett brev om att jag hade blivit nekad. Det fick jag istället läsa mig fram inne på Vårdguiden. Så självfallet blev jag lättad när jag såg det där brevet. Men sen sjönk det i bröstet på mig. ”Remissen har blivit återskickad till din husläkare”. Jag ville ge upp. Varför kämpar jag när ingen ens vill träffa mig?

Dagen efter ringde de från smärtrehabiliteringen

Dagen efter blev jag ringd mitt på dagen. ”Hej! Sjuksköterskan bad mig om att ringa upp dig och berätta att du är välkommen till oss på måndag”. Ni kan nog ana hur paff jag blev. Jag blev ännu mer paff när de ringde upp mig igen efter 2 dagar bara för att påminna mig om min tid. Kort därefter fick jag hem en hel bunt med formulär att fylla i och en bild att rita på för att illustrera min smärta.

I måndags var jag på mitt första besök på smärtrehabiliteringen. Jag trodde att jag skulle få träffa en läkare för att kolla om jag hade en diagnos men det vart tydligen mer omfattande än så. Jag satt i 2 timmar med en sjuksköterska där jag svarade på hundratals frågor och fyllde i ännu fler formulär. Det var inte fören på slutet som hon faktiskt förklarade hur hela processen skulle gå till. Jag trodde att jag skulle träffa en person men jag hade helt fel. Jag ska få träffa ett helt team för att se vad min smärta är och hur den påverkar alla aspekter av mitt liv. Teamet består utav en sjuksköterska, en läkare, en psykolog, en kurator, en arbetsterapeut och en sjukgymnast. Jag var inte alls beredd på att jag skulle ha 4 möten i Danderyds sjukhus på en och samma vecka.

Jag känner mig både glad och stressad

En del av mig är glad att det äntligen händer något. Jag kommer att få träffa ett helt team som endast arbetar med och ska vara experter på just långvarig smärta. Den andra delen känner sig otroligt stressad och orolig. Jag var inte beredd på att behöva lägga till ännu en massa timmar på att leta efter fel. Jag är dessutom rädd på att jag kommer att lägga ner tid och ork till något som inte leder någonvart. Om även de säger att det inte kan hitta något, hur ska jag då kunna acceptera det? Jag har kämpat så länge för att bevisa att mina smärta inte är psykisk. Tänk om jag har fel och har kämpat förgäves? Jag vet ärligt talat inte om jag kan ta det.

Min remiss till smärtrehabiliteringen i Danderyds sjukhus

Jag känner mig så stressad att jag nästan känner mig kvävd. Det känns liksom på något sätt som att jag är fast i ett litet rum utan dörr. Mentalt känner jag mig fastkedjad på något konstigt sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag är bara trött på att ständigt försöka lära mig att leva mitt liv utan att leva det på riktigt. Det känns redan som jag har missat för mycket och jag vill inte missa mer.

Jag får även så fruktansvärt dåligt samvete. Det hjälper inte precis mina arbetskollegor att jag är borta så mycket. Mina chefer tvekade inte en enda sekund och jag hann inte ens ursäkta mig innan jag blev tillsagd att jag inte skulle tänka på det. De förstår ju och det är jag så otroligt glad för. Det är bara svårt när man som jag har genom alla år fått gå på hundratals olika läkarmöten. Jag känner mig som en belastning och kan inte sluta oroa mig att de till slut ska ledsna. Det känns på sätt och vis som att jag har haft tur för länge på det sättet och att det måste vända någon gång. Men jag ska försöka att slå bort alla dessa tankar och oro.

Move on and be strong.

En jävla kronisk sjukdom

av
En jävla kronisk sjukdom

Ibland känner jag mig som en enda jävla kronisk sjukdom. Jag känner mig så trött, håglös och matt. Smärtan tar aldrig slut och jag kan inte ens komma ihåg sist jag kunde stå, sitta eller ligga ner utan att det gjorde ont. Hur känns det ens att vara smärtfri för en dag? Jag minns inte…

En jävla kronisk sjukdom

Jag är kronisk trött. Jag har kronisk huvudvärk. Jag har kronisk inflammation i fötterna. Jag har kronisk nack och ryggvärk. Jag har kronisk muskelvärk. Jag har kroniskt spända muskler. Jag har kronisk värk i hela kroppen. Jag är kroniskt less och jag är kroniskt förbannad.

Jag känner mig som en kronisk sjukdom

Hur många gånger har jag skrivit om min trötthet och smärta nu? Det är så många gånger att det bara känns tragiskt när jag läser alla mina gamla inlägg. Ibland tror jag att en smärta jag får är ny bara för att inse att jag har haft den förr och att den istället har kommit tillbaks. Så fort jag går framåt känns det som att jag blir dragen tillbaks igen. Jag försöker vara hoppfull och positiv trots att det inte alltid märks. Det är bara så jävla svårt när ens liv känns som ett fängelse utan en enda utgång. Hur mycket jag än ler och försöker slå bort det kan jag inte rymma från sanningen. Jag lider varenda dag.

Det känns lite patetiskt att skriva det. Andra upplever krig, får dödsbesked, lider av obotliga sjukdomar och svälter. Ändå sitter jag här och kan inte sudda bort det där orden ur mitt huvud. ”Jag lider”. För hur illa andra än har det kan jag såklart bara utgå från mig själv och känna det som just jag känner. Och hur andra än ser mig kan de aldrig känna min smärta. Jag borde kanske förstå varför andra inte alltid tar mig på allvar. Något som inte syns finns ju inte. Dessutom går jag upp på morgonen, går till jobbet och tränar flera gången i veckan. Det betyder väl att allt måste vara bra? Kanske är jag bara patetisk trots allt.

Ninni Undén

Kronisk trötthet och värk

Att vara trött och ha ont är mitt normalläge. Mina ”vänner” har växt fast i mig som en cancersvulst och jag kan inte bli av med dem hur mycket jag än försöker. Kost, kosttillskott, yoga, träning, positivt tänkande, andningsövningar, stretchning, spikmatta, punktbollar, akupunktur, självhjälpsböcker… Jag försöker och jag försöker utan att lyckas. Jag ät trött på att försöka fixa mitt liv. Flera år har jag spenderat på terapi och mediciner. Dagsjukvård på Mando, DBT och stödsamtal. Jag är mätt på det. Jag vill bara få leva mitt liv nu.

Jag är trött på att höra att jag mår dåligt på grund utav depression och stress. Jag blir ju deprimerad och stressad utav det faktum att jag inte orkar göra allt jag vill göra. Klart som fan att jag blir nedstämd när mina sömnstörningar blir värre av smärtan och  för att jag är för trött för att göra saker. Är det verkligen så konstigt om jag blir ledsen och frustrerad när det känns som att mina knän blöder vare sig jag sitter eller står? Eller att jag inte orkar gå ut och ha skoj när ryggen värker konstant så att jag inte kan tänka på något annat?

Trötthet och värk är mitt normala. Ändå tycks jag aldrig vänja mig vid det. Ibland känns det bättre och då får jag hopp igen. Men sen kommer de där perioderna då allt gör fruktansvärt ont och tröttheten gör mig helt handlingsförlamad. Då jag halkar efter med alla mina vardagssysslor och blir alltmer stressad. Då har jag inget hopp längre. Då orkar jag inte mer. Den dagliga huvudvärken och den konstanta tröttheten/utmattningen har sänkt mitt liv sedan jag var i 10årsåldern. Räcker det inte nu?

Finns det något ljus i slutet av tunneln?

Ibland undrar jag. Sommaren 2016 skrev jag om orsaken till min kroniska smärta. Spänningarna är kanske inte den enda boven men det har självfallet påverkat mycket. Problemet nu är att trots att jag är mycket bättre i min muskulatur skriker mina muskler fortfarande ifrån. Det har blivit en stor skillnad men det är inte alls bra. Min medicinska massageterapeut varnade mig för att det skulle ta lång tid då kroppen kan tolka smärta som den korrekta känslan. Men han säger själv att det borde ha blivit mycket bättre nu.

Varje gång vi hittar något, litet som stort, förväntar jag mig en stor skillnad. Det är svårt att inte dra efter halmstrån när det är allt man har. Jag vill bara vara jag igen. Jag vill inte vara den här människan som personifierar sig med en kronisk sjukdom. En kronisk sjukdom som inte ens existerar. Jag är bara en samling symptom som ingen kan egentligen förklara. Inte orkar man ta reda på det heller. Jag har tagit blodprov igen men vad gör det när de alltid tar samma? Om det nu ens finns någonting att hitta.

Jag är trots allt inte en sjukdom. Jag är bara flera olika symptom som finns utan förklaring. Jag är kroniskt trött och utmattad, har hög vilopuls, lider av insomni och har konstant ont bara för att. Jag är inte botbar för det finns ingen sjukdom att bota.

Jag lider varje dag och jag har inte ens en anledning till det. Mitt sociala liv tar skada och jag har inga ursäkter alls. Jag orkar inte leva mitt liv till fullo och jag har ingenting att skylla på. Jag är inte en kronisk sjukdom men jag känner mig som det. Av vilken anledning? Ingen alls.

 

Jag har haft så mycket att säga men ändå varit tom på ord

av

Jag har haft så mycket att säga men ändå varit tom på ord

Jag har haft så mycket att skriva men ändå känt mig helt tom på ord. Tiden har sprungit iväg i ett nafs och helt plötsligt har vi gått från sommar till höst. Jag vet inte riktigt hur det hände. Det känns som att det har varit otroligt mycket på senaste tiden men det kanske bara är en känsla. Jag kan liksom inte komma på vad det är som jag har gjort. Trots det har det känts som att jag knappt har hunnit vara hemma och bara vara. Städningen har legat efter, matlagningen har varit på latsidan och jag har inte alls hunnit fixa så mycket som jag borde ha gjort vid det här laget. Det känns som att jag bara har hamnat i ett tröttsamt vakuum.

Eller tjaa… ett tröttsamt vakuum är jag väl alltid i. Nu har jag nog skrivit att jag är trött så många gånger att det knappt har någon mening längre. Det är väl olika stadier av trötthet helt enkelt och det här har varit en av de lite mer jobbiga stadierna. Mestadels för att det har varit kaos hemma. Jag har bott här i över 2 månader och jag har fortfarande inte orkat ta tag i de överfulla skåpen där jag bara har tryckt in allt. Vilket såklart har slutat med att det ligger prylar överallt runt i lägenheten bara för att jag inte vet var jag ska ställa in dem.

Mitt huvud har känt minst sagt överbelastat. En jobbig flytt blandat med mina vanliga spöken och ouppklarade problem gör att allt känns fruktansvärt rörigt. Det är ett konstant krig i mitt huvud men saker och ting går framåt hela tiden. Ibland är det bara svårt att se det och undvika att tänka på allt som drar ned mig istället. Jag har varit fruktansvärt egoistisk under en längre tid nu och det får mig att känna mig riktigt hemsk. Jag är aldrig den där bästa vännen man alltid kan lita på, men nu har jag faktiskt känt mig lite extra mycket som en dålig vän. Orken finns liksom inte till för att orka träffas, komma ihåg saker och att ens finnas där. Jag erkänner att den där orken oftast bara finns i korta perioder så som sagt så är jag aldrig en sån megabra kompis. Men nu har det börjat kännas lite för illa igen. Samtidigt har det varit något som jag har behövt. Tiden har ju flytt ifrån mig så annars skulle allt vara mer kaos än vad det redan är.

Jag blir bara så irriterad eftersom att det kändes som att jag började bli bättre. Det är ju inte så att jag inte vill ha ett socialt liv eller vara med mina vänner. Tvärtom är det något som jag längtar efter. Tyvärr kommer orken och stressen i vägen lite för ofta. Och det känns inte heller kul om jag tvingar iväg mig bara för att vara grinig eller inte ens närvarande. Thank God för att jag har underbara vänner som förstår eller åtminstone acceptera mig för den jag är. Ni är verkligen guld värda ska ni veta.♥

Bloggdesign - Geek is the new cool

Annars då?

Jamen självfallet har jag uppdaterat designen lite. Inte trodde ni väl att den gamla skulle bli alltför långvarig va? Jag stod helt enkelt inte ut med den längre och kunde inte ens skriva det här inlägget innan jag ändrade den. Jag vet inte vad mitt problem är riktigt men det är riktigt illa…

Jag trivs bara bättre och bättre i lägenheten. Fast min granne på 60 år som bor under mig tycks vilja möblera om sin lägenhet varenda natt. Det driver mig till vansinne ibland eftersom att han alltid börjar när jag brukar gå och lägga mig. Samtidigt känns det rätt lustigt och nästan lite spännande. Jag har sett denne lite annorlunda gubbe gå och jag kan inte säga att jag riktigt får ihop hur just han kan få det att låta så mycket om nätterna. Det har fått mig att gå från förbannad till nyfiken och road.

Jag har även fått lite nya möbler av en av mina snälla chefer! Han har själv precis flyttat till Åkersberga och behövde bli av med dem så jag hjälpte gladeligen till. Bland annat fick jag ett stort skrivbord, Galant från Ikea. Det var nästan exakt en sådan som jag har gått och funderat på! Jag var lite orolig över att det var så stort men det blev ett riktigt stort lyft för vardagsrummet. Jag fick även en tevebänk, en stor lampa, kuddar, en hurts som passar perfekt under skrivbordet och lite andra småsaker. Tusen tack till honom och hans familj!

Det går bra på jobbet också. Eller det känns som det i alla fall. Jag hoppas att de andra tycker det också. Idag flyttade vi faktiskt från vårt lilla rum och sitter nu i 2 rum istället! Det känns lite spännande på något sätt. Att få vara med och se hur ett företag växer och dessutom kunna vara en del av det. Det är rätt häftigt. Det känns som att vi har nåt en milstolpe och att vi från och med imorgon startar ett helt nytt äventyr.

Men nu får det vara slut på det här långa blogginlägget.

Jag blir riktigt imponerad om någon orkar läsa ens halva svamlet. Mest imponerad är jag nog över mig själv och min förmåga att spåra ut och att inte kunna hålla en röd tråd i huvud taget. Men nu kan jag inte säga att jag är tom på ord längre i alla fall. Som sagt har jag haft mycket att säga men tyvärr får nog merparten få hållas osagd. Annars kommer det att bli en bok som hoppar från sak till sak ännu värre än i det här inlägget.

Nighty night folks! ♥

Spara

Spara