Livet med Asperger och ADHD-arkiv

Stress, onådiga skov och en massa mediciner

14 september, 2018 av Ninni Undén

Sommaren kom och sommaren gick. Semestern är slut sedan länge och nu är hösten på intåg. Tyvärr så försvann aldrig min semesterstress och inte vardagsstressen sen heller.

Jag har haft onådiga skov som har kommit tätt efter varandra. Jag vet inte ens om det verkligen är skov eller om jag bara hade ett par bättre dagar. Samtidigt som det har gjort olidligt ont har immunförsvaret lagt av igen. Så nu blir jag småförkyld var och varannan vecka för bara några dagar… igen.

Efter att ha nästan börja gråta inför smärtläkaren fick jag testa Citodon mot smärtan. Funkade det? Nej, självklart inte. Precis som hon trodde. Jag kände inte av någon större märkbar effekt men när jag vaknade var jag däremot lite mindre stel. Och även fastän jag fortfarande kände mig stel så kunde jag efteråt ligga både oftare och längre på sidan, vilket jag har haft väldigt svårt för att göra i 3 år nu. Det är ju ändå något men jag får väl erkänna att jag har känt mig mest modfälld.

Höjning och byte av mediciner

Under sommaren har jag gått på 6 olika mediciner om man inte räknar med värktabletter. Saroten, Voxra, Elvanse, Concerta, Lergigan och stilnoct. På låga doser förvisso men det kändes ändå lite för mycket. Effekten har varit väldigt liten men Saroten har minskat på nervsmärtan och med Elvanse på morgonen samt Concerta på dagen har jag känt mig lite mer vaken åtminstone. Igår var jag hos läkaren och fick göra om lite igen för vad som känns som tusende gången. Jag har alltid varit lite illamående av både Elvanse och Attentin men det kändes inte okej längre. Jag har liksom varit lite illamående i 2-3 år nu och det har varit hållbart, men att bli värre? Nej.

Så Elvanse och Concerta byttes ut till Metylfenidat Alternova som är samma medicin som korttidsverkande Ritalin. Voxran höjdes till 300mg och ÄNTLIGEN fick jag testa Melatonin. Min förra läkare sa direkt att den inte skulle funka men jag har velat testa den för att kunna ersätta Lergigan. Det känns liksom lite bättre att äta något som är ett naturligt hormon istället för en antihistamin.

Introduktionsprogram på Smärtrehabiliteringen

Nu är det även bestämt att jag ska gå Smärtrehabiliteringens introduktionsprogram. Jag kommer inte att göra hela då jag inte riktigt känner att jag vill vara sjukskriven så pass länge så det här blev en bra kompromiss. Förhoppningsvis kan de ge någonting i alla fall. Att få en diagnos var en lättnad men samtidigt vet jag att Fibromyalgi inte bara är svår att behandla, utan många läkare har även lite kunskap om den. Fibro börjar bli en mer accepterad diagnos men många tror fortfarande att det är psykosomatisk.

Så håll tummarna för att det blir lite bättre om några månader.

Jag skulle gärna vilja få mitt liv tillbaka. Jag har blivit en otroligt tråkig människa som inte orkar göra någonting. Jag har inte ens någon lust och saker och ting känns inte så särskilt kul. Jag gillar inte den tråkiga person som jag är men just nu orkar jag inte vara något annat. Det är svårt att tro att jag en gång i tiden var äventyrlig och letade efter nya upplevelser jämt och ständigt. Förhoppningsvis hittar jag tillbaks till den tjejen en vacker dag. Det återstår att se.

Trötthet, resultat, mediciner och väntan

17 maj, 2018 av Ninni Undén

Så trött, så trött. Det är alltid svaret jag ger när någon frågar hur jag mår. Speciellt den senaste månaden har jag känt mig extremt trött.

Jag blev ju lite mer vaken, även om det inte var mycket, när jag tog Attentin. Nu har jag varit utan min ADHD- medicin i över en månad och jag känner mig bara tröttare och tröttare för var dag som går. Det var inte fören efter en vecka utan medicinen som jag insåg att den trots allt gav lite effekt ändå.

Svaren från alla mina tester

För ett tag sedan skrev jag inlägget ”Stressmånad” och berättade att jag skulle göra ett par tester. Det var ett 24- timmars EKG, en Sömnapnéutredning och en 24- timmars blodtryckskoll. Det gick väl ganska som förväntat. Jag hade ingen sömnapné, blodtrycket var lätt förhöjt under hela dygnet och min genomsnittspuls var 100 slag i minuten. Även om det inte är så farligt att ha lätt högt blodtryck vill man helst undvika det på grund av min unga ålder. Därför fick jag testa att vara utan min medicin för att se om det var den som var boven.

Attentin gav mig högt blodtryck

Det borde inte förvåna mig egentligen. Men jag ville väl inte tro att det är den som är boven. Dessutom tog jag den hyfsat länge innan den började påverka blodtrycket. Min puls har alltid påverkats av alla ADHD- mediciner som jag har tagit men blodtrycket har för det mesta sett helt perfekt ut. Den har såklart gått upp lite ibland men då har den även alltid gått ner. Men det gjorde den ju inte den här gången.

Voxra och en lång väntan

Innan jag fick sluta med Attentin fick jag lägga till Voxra för att få en liten boozt. Tyvärr har den än så länge inte haft någon effekt alls och jag hoppades verkligen att den skulle göra mig lite piggare. Speciellt nu behöver jag det. Inte har jag kunnat höja den heller då jag väntar på att få träffa min nya läkare. Min gamla ledsnade på den nya ägaren och slutade. Min husläkare som jag har haft mest kontakt med nu har bett mig att fortsätta vara utan Attentin för att hålla mig så ”ren” som möjligt. Trots att jag har haft bristande effekt utav den har det varit otroligt kämpigt. När man är kroniskt trött tar man verkligen allt man får, även om det ger ytterst lite.

Hon har även skickat en remiss till reumatologen. Vilket är anledning till varför hon vill hålla mig så ren som möjligt från mediciner. Inte för att jag tror att det påverkar men eftersom att hon är den första som hjälper mig att utreda smärtan på riktigt så lyder jag. Jag tror dock inte heller att det jag har är reumatiskt men det känns ändå bra att börja någonstans. Om de inte hittar något har hon lovat att skicka mig till smärtkliniken i Danderyd. Så nu är det bara hålla tummarna för att min läkare in sviker mig som de flesta andra och att de på Danderyd dessutom tar emot mig. Om inte vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Hejdå P-piller och hejsan P-stav!

30 januari, 2018 av Ninni Undén

I hela 11 år har jag tagit P-piller. Nu efter alla dessa år har jag bytt till P-stav. Jag var hos barnmorskan och tryckte in staven i armen idag. Det gjorde inte så farligt ont då men det gör rätt ont i armen nu i efterhand. Det liksom molar från överarmen ända ner till handen.

Högt blodtryck + P-piller = Dålig kombo

Man kan ju undra varför jag byter efter alla dessa år. Om man har tagit något i 11 år har man knappast lidit av några biverkningar. Inte har jag blivit gravid en enda gång heller. Anledningen till varför jag byter helt plötsligt är för att min blodtryck har legat lite för högt för länge nu. Mitt blodtryck har skiftat mellan normalt och för högt länge men sen 2016 har det varit rätt konstant högt. Vilopulsen är fortfarande kass och det har den varit sen 2011. Jag har tvekat till att byta bort mina P-piller länge men nu kände till och med jag att det var nog. Jag vågar inte riskera att få blodpropp bara för att jag är van att ta mina piller innan jag går och lägger mig.

På de senaste kontrollerna har blodtrycket varit lite högre är vad jag har haft tidigare. Det har nog gjort mig lite mer nojig. I samma veva har jag haft fler migränattacker och migränliknande attacker (när det börjar kännas som migrän fastän det aldrig riktigt bryter ut) än tidigare. Det har gjort det lite svårt för mig att inte tänka på hälsan. Migrän och P-piller ska ju inte heller vara den bästa kombinationen heller.

Medicinjusteringar, sömn & 24-timmars test

Jag hade turen att träffa en sjuksköterska som är hyfsat ny på Prima. Hon var lite mer engagerad än de flesta och tyckte inte att ”det funkar” riktigt räcker. Jag har klagat rätt länge på att jag inte får så stor effekt av Attentin men utan något större gehör. Min läkare skriver varje gång att det funkar bra även när jag säger att det inte funkar alls så jag gav upp efter ett tag. Alla liksom släpper allt när det kommer till mig. För inget blir någonsin helt rätt. Jag är ju en sån där jobbig person som inte får så stor effekt utav mediciner. Samtidigt kan jag inte höja särskilt mycket tack vare blodtrycket och pulsen. Bra kombo va?

Men hon ville faktiskt ta tag i det här nu. Så det kommer att bli ett 24-timmars test för att kolla om blodtrycket verkligen är högt under hela dagen. Hon ska även ställa upp och vara med på ett möte med min läkare för att ge mig stöd. Hon tyckte att det vore bra att börja om från början med exempelvis Concerta som jag tog 2011. Vi ska även försöka hitta en bättre lösning på mina sömnproblem. Jag kommer inte ihåg exakt när jag började med Stilnoct men jag hittade ett inlägg från 2011 där jag tog dem. Så jag har väl tagit dem i över 7 år nu. Det känns lite illa att inte kunna sova utan dem… Så vi ska väl försöka se om vi kan hitta en lösning på det. Hon tyckte att vi skulle göra en sömnutredning men jag får väl se vad läkaren säger om det.

Någon som har erfarenhet utav P-stav?

Jag själv tror inte att jag kommer att få så mycket biverkningar. Det jag oroar mig mest för är blödningarna. Jag har ju tagit P-piller varje dag i några år nu så det där med mens finns inte på mina livskarta längre. Vissa verkar förlora den helt med stav medan andra börjar blöda konstant… Jag hoppas att jag är med i den första gruppen. Jag saknar verkligen inte att ha mens!

Jag vet att biverkningar skiljer sig enormt mycket från person till person. Men det vore ändå sjukt intressant och läsa om hur andra upplever det. Har eller har du haft P-stav? Lämna gärna en kommentar om dina erfarenheter med den!

Jag har haft så mycket att säga men ändå varit tom på ord

12 september, 2017 av Ninni Undén

Jag har haft så mycket att skriva men ändå känt mig helt tom på ord. Tiden har sprungit iväg i ett nafs och helt plötsligt har vi gått från sommar till höst. Jag vet inte riktigt hur det hände. Det känns som att det har varit otroligt mycket på senaste tiden men det kanske bara är en känsla. Jag kan liksom inte komma på vad det är som jag har gjort. Trots det har det känts som att jag knappt har hunnit vara hemma och bara vara. Städningen har legat efter, matlagningen har varit på latsidan och jag har inte alls hunnit fixa så mycket som jag borde ha gjort vid det här laget. Det känns som att jag bara har hamnat i ett tröttsamt vakuum.

Eller tjaa… ett tröttsamt vakuum är jag väl alltid i. Nu har jag nog skrivit att jag är trött så många gånger att det knappt har någon mening längre. Det är väl olika stadier av trötthet helt enkelt och det här har varit en av de lite mer jobbiga stadierna. Mestadels för att det har varit kaos hemma. Jag har bott här i över 2 månader och jag har fortfarande inte orkat ta tag i de överfulla skåpen där jag bara har tryckt in allt. Vilket såklart har slutat med att det ligger prylar överallt runt i lägenheten bara för att jag inte vet var jag ska ställa in dem.

Mitt huvud har känt minst sagt överbelastat. En jobbig flytt blandat med mina vanliga spöken och ouppklarade problem gör att allt känns fruktansvärt rörigt. Det är ett konstant krig i mitt huvud men saker och ting går framåt hela tiden. Ibland är det bara svårt att se det och undvika att tänka på allt som drar ned mig istället. Jag har varit fruktansvärt egoistisk under en längre tid nu och det får mig att känna mig riktigt hemsk. Jag är aldrig den där bästa vännen man alltid kan lita på, men nu har jag faktiskt känt mig lite extra mycket som en dålig vän. Orken finns liksom inte till för att orka träffas, komma ihåg saker och att ens finnas där. Jag erkänner att den där orken oftast bara finns i korta perioder så som sagt så är jag aldrig en sån megabra kompis. Men nu har det börjat kännas lite för illa igen. Samtidigt har det varit något som jag har behövt. Tiden har ju flytt ifrån mig så annars skulle allt vara mer kaos än vad det redan är.

Jag blir bara så irriterad eftersom att det kändes som att jag började bli bättre. Det är ju inte så att jag inte vill ha ett socialt liv eller vara med mina vänner. Tvärtom är det något som jag längtar efter. Tyvärr kommer orken och stressen i vägen lite för ofta. Och det känns inte heller kul om jag tvingar iväg mig bara för att vara grinig eller inte ens närvarande. Thank God för att jag har underbara vänner som förstår eller åtminstone acceptera mig för den jag är. Ni är verkligen guld värda ska ni veta.♥

Annars då?

Jamen självfallet har jag uppdaterat designen lite. Inte trodde ni väl att den gamla skulle bli alltför långvarig va? Jag stod helt enkelt inte ut med den längre och kunde inte ens skriva det här inlägget innan jag ändrade den. Jag vet inte vad mitt problem är riktigt men det är riktigt illa…

Jag trivs bara bättre och bättre i lägenheten. Fast min granne på 60 år som bor under mig tycks vilja möblera om sin lägenhet varenda natt. Det driver mig till vansinne ibland eftersom att han alltid börjar när jag brukar gå och lägga mig. Samtidigt känns det rätt lustigt och nästan lite spännande. Jag har sett denne lite annorlunda gubbe gå och jag kan inte säga att jag riktigt får ihop hur just han kan få det att låta så mycket om nätterna. Det har fått mig att gå från förbannad till nyfiken och road.

Jag har även fått lite nya möbler av en av mina snälla chefer! Han har själv precis flyttat till Åkersberga och behövde bli av med dem så jag hjälpte gladeligen till. Bland annat fick jag ett stort skrivbord, Galant från Ikea. Det var nästan exakt en sådan som jag har gått och funderat på! Jag var lite orolig över att det var så stort men det blev ett riktigt stort lyft för vardagsrummet. Jag fick även en tevebänk, en stor lampa, kuddar, en hurts som passar perfekt under skrivbordet och lite andra småsaker. Tusen tack till honom och hans familj!

Det går bra på jobbet också. Eller det känns som det i alla fall. Jag hoppas att de andra tycker det också. Idag flyttade vi faktiskt från vårt lilla rum och sitter nu i 2 rum istället! Det känns lite spännande på något sätt. Att få vara med och se hur ett företag växer och dessutom kunna vara en del av det. Det är rätt häftigt. Det känns som att vi har nåt en milstolpe och att vi från och med imorgon startar ett helt nytt äventyr.

Men nu får det vara slut på det här långa blogginlägget.

Jag blir riktigt imponerad om någon orkar läsa ens halva svamlet. Mest imponerad är jag nog över mig själv och min förmåga att spåra ut och att inte kunna hålla en röd tråd i huvud taget. Men nu kan jag inte säga att jag är tom på ord längre i alla fall. Som sagt har jag haft mycket att säga men tyvärr får nog merparten få hållas osagd. Annars kommer det att bli en bok som hoppar från sak till sak ännu värre än i det här inlägget.

Nighty night folks! ♥

Spara

Att bara finna orsaker till varför det är som det är, är för mig en lättnad

25 februari, 201830 mars, 2011 av Ninni Undén

De nya diagnoserna har verkligen gett mig ett nytt perspektiv på min problematik och har gett mig många svar som inte läkare tidigare har kunnat göra. Tydligen så är det typiskt för personer med Asperger att ha problem med hunger och mättnadskänslor, vilket jag verkligen har då jag aldrig kan känna mig mätt hur mycket jag än äter. Mag och tarmproblem har jag även levt med hela mitt liv, jag har aldrig varit intolerant men jag har varit överkänslig mot laktos och gluten. Sedan så har jag haft grova matfixeringar där jag måste äta en speciellt produkt hela tiden och blir galen om jag inte får det. Vissa saker kan jag inte äta alls och det finns grymt mycket som jag inte ens vågar smaka på även fast i princip alla andra äter det. Min mat får inte röra någon annan mat utan det måste vara uppdelat på mitt vis och jag kan verkligen inte äta vad som helst. Dock är jag mycket bättre på det här nu men förut var det verkligen något så otroligt jobbigt. Att äta hos någon annan var verkligen en skräckupplevelse.

Jag tror även att min Asperger kan vara grunden till min sociala fobi då den mest har utformats på grund av att jag har upplevt att andra såg/ser mig som konstig. I flera år så har jag undrat hur min blyghet kunde eskalera till en fobi och nu kan jag se att det kanske fanns en orsak till det. Samma sak gäller min stela kropp med mitt dåliga balanssinne, jag pratade med min sjukgymnast och hon sa själv att Asperger kan vara en stor anledning till varför det är så svårt för mig. Det är så mycket mer men jag försöker att stoppa mig själv innan jag skriver ut en hel bok här. Jag vet att det här inte ändras på grund utav en diagnos men det känns så skönt att jag kan förstå varför det är så här. Jag har varit så förbannad över att jag inte har funnit någon anledning till det i så många år så det här känns som en lättnad att äntligen få veta.

Det förklarar även varför jag är så grymt känslig mot beröring, lukter och ljus. Jag kan inte ens sätta en klisterlapp på handen utan att hela kroppen fuckar ur. Helt stört.