Livet med Asperger och ADHD

Idag var jag tvungen att åka mitt i en lektion på förmiddagen för att gå på mitt sista möte av utredningen. Jag var nervös och spänd men misstänkte innan att de skulle säga att inget passar in på mig, scenariot förberedde jag mig på för att undvika en besvikelse. Inte för att jag egentligen vill ha något som anses kroniskt men för att jag är så trött på att allt är så luddigt och att ingen någonsin ger svar på varför jag har vissa av mina problem. Som t.ex. min trötthet som ingen kan komma på en anledning till varför den finns och är så ihållande. Som mest tänkte jag att det kanske kunde vara atypisk autism (innebär att man har många men inte alla kännetecken från någon av de andra diagnoserna inom autismspektrumet) eller möjligen ADD men att det låg på gränsen. Efter att ha gjort alla testerna så kände jag mig ännu mer förvirrad och osäker så jag kunde inte riktigt sätta fingret på min problematik längre.

Det visade sig att jag hade väldigt fel och när de förklarade allt för mig så sattes allt äntligen på plats. Jag har både Asperger och ADHD, något som verkligen förvånade mig men som kändes rätt när de förklarade hur de hade kommit fram till det. Jag ifrågasatte om det verkligen var ADHD och inte ADD pga. min trötthet men de förklarade hur min hyperaktivitet går inåt och på vilket sätt det visade sig. Utöver det så har de även ställt ett par till diagnoser, vilket jag inte visste att de skulle göra men jag tror att det hör till för att kunna skilja på vad som är vad. Jag frågade om jag verkligen har borderline då de nya diagnoserna har liknande problematik till det men de kunde inte riktigt svara på det så det verkar vara oklart. Jag får nog vänta tills att de har pratat med min ordinarie läkaren eftersom att vissa av de andra diagnoserna även inte riktigt är som min ordinarie läkare har ställt.

Det hela känns ironiskt och som ett slag i ansiktet nu när det kommer fram efter 18 år. När jag var 5 år så önskade jag att jag hade Asperger för att jag ville få samma ”speciella behandling” som Max fick, men inte visste jag alls vad det innebar och nu sitter jag här. Det är skönt på sätt och vis, ÄNTLIGEN så kommer jag att få den hjälp och det stöd jag behöver. Nu kan jag få en mer rätt medicinering, konkreta svar och en passande behandling. De gav mig många tips på vad för hjälp jag har rätt till och var villiga att skicka en remiss till en ätstörningsklinik samt logoped. Men det väntar jag med ett tag tills att jag får ordning på allt. Det här är kanske min vändning i livet?

På det här mötet så var mamma med och vi pratade med läkaren om hur jag var som liten. Om mamma hade problem under graviditeten, förlossningen och om hur jag var som bebis. Sjukdomshistorian kom upp och vi pratade även om alla aktiviteter jag utförde. Det var lite intressant att höra hur mamma såg på mina problem och svårigheter, men samtidigt så kändes det jobbigt när jag insåg hur mycket jag hamnade i bakgrunden under mina yngre år. Mamma förklarade själv att hon inte kunde märka av så mycket problem med mig som liten då min bror var mer utåt och extrem. Hans svårigheter var som värst och extrema när jag började växa upp så jag kunde inte riktigt få tillräckligt med uppmärksamhet för att någon skulle kunna se att jag också hade det väldigt problematiskt. Det var när jag började i skolan för första gången som hon började se en total vändning och att jag hade det väldigt jobbigt.

Det största problemen som togs upp var hur jag isolerade mig mer och mer efter dagis och om hur svår jag var när det kom till maten. Min motorik var/är inte den bästa och trots att jag var ovanligt lugn så ramlade jag hela tiden, jag ramlade av att bara stå upp och snubblade på mina egna fötter hela tiden. Så fort något förändrades utan att det var på mina egna villkor så blev allt ”förstört” för mig och jag blev arg och ledsen. När någon sorts rutin förändrades så blev jag även då tjurig och kunde inte hantera det, då blev jag förvirrad och rädd. Sedan fortsatte listan och hon började märka hur lik jag var Max när hon väl pratade om det, problemet var bara det faktum som fortfarande består. Jag håller allt inom mig och visar knappt för de andra hur jag känner när jag väl är där. Jag har knappt ett kroppsspråk och visar knappt några känslor på mina miner. Jag är oftast helt blank.

Hur det här slutar blir väldigt intressant, jag har faktiskt ärligt talat inte ens en susning om vad de kan tänka om allt som har sagts. Vad resultatet blir kan jag inte ens gissa på om det ens blir något, men man vet aldrig. Hela upplevelsen har i alla fall varit givande samtidigt som att det har varit jobbigt. Nästa vecka ska jag fortsätta med några test så vi får se hur det blir!

Den här delen av utredningen var verkligen jobbig och utmanande, det gav mig tom. en enorm huvudvärk som inte har lämnat mig helt än. Idag så fick jag göra olika tester där psykologen kollade upp hur jag fungerar kognitivt, vad jag har för svagheter och styrkor. Det första jag fick göra var ett koncentrationstest där jag fick trycka på mellanslag så fort jag såg en bokstav på skärmen. Jag fick inte trycka när bokstaven X kom upp och ni kan ju gissa hur bra det gick. Att det pågick i 12 minuter var ju inte heller så jätteroligt och jag höll på att somna efter ett litet tag. Hur det gick allmänt vet jag inte riktigt än men jag måste bekänna att jag kände mig helt efterbliven när jag gjorde IQ-testet och fick en massa frågor som jag inte kunde svaren på. Det var allmänna frågor som de flesta ska kunna men jag frös fullkomligt fast. Att säga nummer i ordning, baklänges och i stigande ordning var helt omöjligt (man skulle minnas de nummer som psykologen sa). Jag var inte ens bra på att härma ett visst mönster med hjälp av ett par kuber som fick en att känna sig som ett dagisbarn.

Egentligen så gick det nog bättre än vad jag tror men jag kände mig verkligen dum och helt borta under testen. Nu sitter jag spänt och väntar på att få reda på hur det gick (om jag får det?!) utan att ha ett uns tålamod i kroppen. Jag vill veta att jag inte är dum i huvudet och har ett ovanligt lågt IQ, jag behöver nog höra det för att slippa tro det som jag gör nu.

Det var inte lätt att ta sig till psykiatrikern den här morgonen eftersom jag var så trött och såg suddigt, så suddigt så att jag knappt ens kunde sminka mig. Jag somnade på tåget såklart och hade det lite svårt för att hålla mig närvarande under hela mötet. Men det gick bra ändå och jag orkade svara på en massa frågor som inte bara handlade om ADHD eller aspberger, utan även om personlighetsstörningar. Varför vet jag inte, men jag antar att det hör till utredningen på något sätt? Sedan så kollade hon på pulsen och hjärtat som vanligt och sa att jag ska ta flera olika blodprover för att kolla om allt ser bra ut, vilket jag är säker på att det gör. Efter det så kollade vi hur min balans och koordination såg ut och det var väl lite sådär, lite sämre än vad det ska vara helt enkelt. Jag kunde inte låta bli att skratta lite och tänka bakåt när jag var yngre då jag insåg att det har varit mycket sämre förut.

Hon var lika bra och trevlig som psykologen så jag känner mig verkligen positiv inför det här! Konstigt nog så kände jag mig lika trygg med henne trots att det var första gången som vi träffades. Jag som fortfarande är blyg och får lite ångest när jag ska träffa min riktiga läkare… Är inte det lite kul? Jag verkar verkligen vara en person som går fullkomligt efter andras utstrålning.

Idag åkte jag till Mörby för att träffa en psykolog som intervjuade mig om min bakgrund och om min problematik. Egentligen så skulle utredningen förkortas och bara handla om ADHD/ADD men eftersom att aspberger finns i släkten så tog hon upp det ändå. Vi hann inte komma till ADHD-problematiken innan tiden var slut och jag blev lite chockad över det hon berättade för mig. Tydligen så hade jag väldigt många aspbergerdrag, något som aldrig har tagits upp förut. För tillfället så är jag ganska osäker på om jag har själva diagnosen men att jag har drag skulle inte vara så konstigt. Min bror som har aspberger har alltid varit min förebild och en av mina bästa vänner, vi har även delat rum i 14 år så det vore inte så konstigt om jag har tagit efter honom i beteendet. Egentligen så känner jag inte igen mig alls i diagnosen när jag jämför med andra eller läser på nätet, men när hon gav exempel så kände jag mig helt träffad.

Nu sitter jag här med en massa skattningsformulär som jag ska fylla i. Imorgon blir det ett nytt möte med en psykiatriker som jag tror ska göra lite somatiska tester och kanske något annat, spännande. Om hon är lika bra som psykologen jag träffade idag så blir jag väldigt glad, hon var både rolig och omtänksam. Hon var mindre stel än vad andra ofta är och verkade verkligen bry sig. Hon blev uppriktigt upprörd när jag berättade om min ätstörningsproblematik som blev lagd åt sidan när vikten gick upp och tyckte att jag borde börja på en ätstörningsklinik. Hon har tydligen även jobbat speciellt med ätstörda och tyckte att jag hade den ”värsta” och mest svårbehandlade typen av ätstörning då det inte bara är svält eller hetsätning utan både och samt självutrensning. Det har även varit nästan en livslång ätstörning så det blir svårare att förändra beteendet som har funnits så länge. Missuppfatta inte mig nu och tro att jag tycker att jag har det värre än andra, det menar jag verkligen inte (långt ifrån, jag tycker att jag inte har det så hemskt som andra har det). Jag tror mer att hon syftade på att med t.ex. ren anorexi så kan de sikta in sig på en punkt istället för på flera osv.

Hon fick mig att känna mig trygg och hon tog mig verkligen på allvar. Det kändes otroligt bra att prata med henne om allt och efter ett tag så började jag undra var den sociala fobin tog vägen. Det är kanske nu som allt vänder till det bättre?