Dagen börjar med att jag försover mig med mobilen liggandes i sängen. Så fort den hamnar där lyckas jag alltid stänga av larmet utan att jag ens hör det och fortsätter att sova. Så jag stressar på mig mina kläder och sminkar mig, packar ner allt och hinner inte fixa en matlåda till skolan. Tanken på att jag skulle till skolan förstörde min dag direkt och ångesten bubblade snabbt upp när jag insåg att jag måste köpa snabbmat till lunch. Där kommer tvångstankarna fram och spökar om att man inte får äta snabbmat på vardagar och absolut inte till lunch, det går helt enkelt emot mina principer. Än dock så förbereder jag mig på den stora utmaningen och får skjuts till tåget som jag annars skulle ha svårt att hinna till. När jag har stått där och väntat ett tag börjar en kvinna prata ut i högtalaren vid stationen och säger att tåget är inställt på grund av vagnfel. Kunde de inte ha tänkt på det när ett snabbtåg susade förbi bara några få minuter tidigare?

Detta resulterade med att jag kom lite sent till Mando och fick därför skynda i mig frukosten. Vilken tur då att jag just på den här dagen åt helgfrukost (frukost + mellis) så att jag behövde stressa upp mig ännu mer för att hinna äta upp allt. Jättekul, verkligen. Efteråt kände jag mig självklart illamående och trodde att jag skulle spy vilken sekund som helt. Självfallet så påmindes jag snabbt av oxhungern och kände att jag ville ha mer. Sen när jag väl var i skolan och hade haft handledning med min grupp så var det dags för lunch. Typiskt nog så ville de i min grupp äta mackor från cafeterian så jag var tvungen att gå själv och äta. Här blev det extremt jobbigt. Jag har aldrig gått i området så jag visste inte vad som fanns där eller var, inte heller har jag någonsin i mitt liv ätit mat ute ensam just för att jag tycker att det är så läskigt. Det blev mycket ångestladdade känslor.

Det slutade med att jag inte hittade någonstans där jag kunde äta. Jag gick runt ensam på ett okänt ställe och kände mig helt uppriven. De alternativ som jag har enligt matschemat är pizza, hamburgermeny och kebabtallrik men inget av dem gick att få tag på. Panikslagen sprang jag runt och letade och letade. Efter ett tag var jag så hungrig och ledsen på grund av mitt misslyckande att jag köpte en 100g chokladkaka och cola, åt 15-melliset till lunchen och tänkte ta chokladen som mellis istället. Men för första gången på länge klarade jag bara av 3 rader och gav sedan upp. Jag kände mig för dålig, smutsig, misslyckad och patetisk. Nu kan jag inte ens avgöra om jag har ätit för mycket eller för lite och om jag borde försöka äta upp chokladen som kompensation för lunchen. Jag önskar bara att jag kunde vara normal och gå till vilken restaurang som helst utan att slås sönder av rädsla och beslutsångest. Nu sitter väl flera suckandes och skakar på huvudet åt mig men det får jag väl ta. Jag vaknade på fel sida, försökte gå emot mina rädslor och misslyckades så totalt. Jag erkänner mitt nederlag.

Marken har ett vitt täcke av glittrande frost över sig, ett täcke som ser ut som vackra glimrande diamanter. En dag som denna kan jag inte låta bli att glädjas över att jag för en stund kunde vara närvarande och leva i nuet trots alla obehagliga känslor som spökade i bakgrunden. Trots ångest och uppgivenhet log jag åt hur vackra de frostbitna löven och grästuvorna var i vinterns kyla. December närmar sig med snabba steg och snart är julen och dess mysiga känslor här. Högtiden må innebär skuld och ångest på grund av gamla spöken men den är även associerad med så otroligt många lyckliga minnen att jag inte kan låta bli att längta. Jag hoppas innerligt på att få uppleva barnasinnet, värmen och kärleken igen. Förut var julen obeskrivligt underbar, i år hoppas jag att jag närma mig det jag hade då ännu mer än vad jag har lyckats med de senaste åren.

Idag var det skolan som gällde och jag antar att ni vet vad det innebär vid det här laget, ångest. Orken räcker inte till och det känns fortfarande skrämmande att utsätta sig för att bli sedd av så många människor. Efter många fester, stadsbesök, år av skolgång och dylikt borde man vara van men det svåra verkar aldrig helt gå över. Efter att halva lektionen hade gått  och det blev rast bestämde jag mig för att skita i allt och åka hem. Min koncentration låg på 0% och jag hörde ingenting som föreläsaren sa så jag orkade faktiskt inte hålla ut den här gången. Jag försöker se på det från ett positivt perspektiv och känner ändå att jag gjorde rätt som inte stannade kvar på grund av rädsla eller ångest för att gå utan gjorde det jag kände var bäst för mig. Jag kände av mina begränsningar och lyssnade på dem, jag tillät mig själv att gå istället för att sitta kvar lidandes och tvångsmässigt. Och viktigaste av allt: Jag gick dit i huvudtaget och försökte så gott jag kunde.

Igår träffade jag min fina kontaktperson som heter Charlotte och ÅT LUNCH. Duktigt eller? Jag antar att det hade varit ännu bättre om jag även åt frukost, men lunch är det svåraste så jag får ändå se det som något positivt om jag ska se det ifrån ett ”jag vill bli frisk” – Perspektiv. Fast jag kan inte förneka att det inte kändes så jättebra men det är väl dags att lära sig att leva med det nu. Det var jättetrevligt hur som helst och det underlättade att jag kände mycket stöd från Charlotte.

Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte. VILL INTE!

Men jag ska åka dit i alla fall, efter den här gången är det bara en lektion till och den måste jag skolka ifrån eftersom att jag har börjat på dagvården då. Det är bara att hålla ut och kämpa på. Min mage skriker efter mat och för att orka med dagen vill jag faktiskt försöka äta något men det finns absolut ingenting som jag är sugen på. Min aptit är helt död just nu. Jag kommer inte hem fören vid åtta och ska både lyssna i flera timmar för att sedan diskutera så  jag vill faktiskt inte känna mig svimfärdig och skakis, inte idag i alla fall. What to do? När man väl vill äta så går det knappt och när man absolut vill låta bli så måste man och får enorma cravings. Så jävla typiskt.

Intressant inlägg? Nja… jag kommer aldrig på något vettigt att skriva om.

Ännu en skoldag – ännu en ångestdag. I början av lektionen kändes det helt okej, jag kunde lyssna och hörde allt som föreläsaren sa. Jag minns knappt vad hon sa nu i efterhand men jag hörde för en gångs skull och kunde koncentrera mig. Men sen kom rasten, min fokus klipptes av och jag kunde inte få tillbaks den. Hennes mun rörde på sig men rösten verkade försvinna mer och mer tills att jag knappt längre kunde se hennes ansikte. Allt jag kunde tänka på vad mobiltelefonerna som ringde eller mottog sms, prasslet från småätandet och alla ryggar som slog i stolarna. Pennan på blocket, de dumma frågorna, viskandet och fnittrandet mellan mina så kallade kurskamrater. Alla ljud och tankar slog omkull mig och jag kunde inte filtrera bort något alls. Tankarna på hungern, kölden som bet sig fast i min kropp, hetstankarna och oron över mötet hos Mandometerkliniken i November förstörde min chans att lyssna på det som var viktigt. Nervositeten sköljdes över mitt sinne och jag känner mig fortfarande helt genomvåt. Utbränd, sönderstressad och nedriven i flera bitar. Varför ska allt kännas så otroligt jobbigt för?