Throwback and revisiting the memory lane

2011 var minsann ett riktigt kaotiskt år. Självförtroende och självkänsla fanns inte ens i min ordbok och nästan alla inlägg jag skrev under det året handlade om hur mycket jag hatade mig själv och min kropp. Jag var i ett lyckligt förhållande och hade underbara vänner men allt jag tänkte på var mitt självförakt, min abnorma trötthet och all jävla smärta min kropp ständigt hade. Jag blev en självisk och manipulativ person som ljög så pass mycket att jag själv började tro på mina egna lögner. Hela mitt liv kretsade kring kalorier, hetsätning, vågen och alla de timmar jag var tvungen att spendera på gymmet trots att jag ibland inte åt på flera dagar. Jag slutade att gå på DBT efter att ha gått på det över ett år, gjorde en ordentlig utredning och fick 6 diagnoser, testade en massa olika mediciner som inte hjälpte ett piss och började på Mandometerkliniken.

Det här var ett år som jag definitivt inte vill genomleva igen. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur jag lyckades stå ut med all ångest som jag genomled varje dag. Jag var svårt deprimerad, min sociala fobi blev värre och jag började isolera mig själv från omvärlden igen. Jag föll ner djupare i ätstörningsträsket och blev sjukare än någonsin. Allt var bara kaos och mina känslor åkte berg och dalbana varenda minut varje dag. Det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte vara den bästa flickvännen, en duktig dotter och en god vän… jag kände mig alltid otillräcklig och såg mig själv som världens största vider som inte förtjänade någons kärlek och som borde vara hatad av alla.

Jag är så himla glad över att det är ett avslutat kapitel som jag vägrar gå igenom igen. Vissa tankar lever ännu kvar och det är fortfarande mycket kvar att jobba på men jag tänker aldrig någonsin falla så djupt igen. I´m done with that shit.

Spara

Jag tänkte egentligen lägga upp en bild från varje månad men mina mappar är helt kaos. Jag vet inte ens vart de flesta bilderna har tagit vägen för inte ligger dom där de ska ligga. Dessutom har jättemånga bilder fått helt fel fotodatum. På vissa står det att de är tagna 2005 och på andra står det 2007 så det är ingen idé att försöka minnas vilken månad bilden togs. Det var en liten besvikelse faktiskt… Men here you go! Här är lilla fagra jag i kanske inte mina bästa år.

Bland alla år som har gått är det 2007 som har satt starkast spår av alla. Det året hände allt på samma gång, det var hemskt, underbart, sjukt akward och lite fucked up. Jag ändrade stil och hårfärg, började hänga på plattan, började gå på fester och fick helt plötsligt massor av vänner. Killar började bli intresserade av mig och jag älskade uppmärksamheten, fick mitt hjärta krossat, fick känna hur det känns när någon är otrogen mot en, började röka tack vare just den pojken och fann sedan en jättebra kille som jag höll ihop med ett par år. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom som fick stå ut mig när jag var som mest trasig och dysfunktionell. Han förtjänade inte att behöva stå ut med så mycket skit som han fick stå ut med.

Mitt självskadebeteende hade eskalerat och började lämna allt fler och större ärr. Jag var arg, förtvivlad, kände mig äcklig, misslyckad och så himla patetisk att jag inte kunde stå ut med mig själv. Efter att en kille var otrogen mot mig blev min svartsjuka ännu värre och jag blev galet misstänksam, vilket fick mig att hata mig själv ännu mer. Jag var fortfarande inte över saker som hade hänt flera år tidigare och var väldigt förvirrad efter en sak som hände tidigare samma år, vilket påverkade min vardag mer än vad jag ville erkänna. Mitt självförtroende var lägre ner än på botten trots att jag fick mer och mer uppmärksamhet både på nätet och i irl. Inget kunde dämpa mitt självhat. Det bara fortsatte att växa allt starkare för varje dag som gick.

Det var väl det här året då jag verkligen kände mig som en typiskt tonåring. Jag var så otroligt förvirrad över mina känslor, över vad som var rätt och fel och över allt jag hade gjort. Jag visste inte alls vem jag var eller vem jag ville bli. Jag var väldigt deprimerade, hade konstant ångest och hade starka suicidtankar. Jag betedde mig så ofta själviskt och dumt att jag bara blir förbannad på mig själv nu i efterhand. Jag gjorde många misstag och ångrar mig för så mycket. Samtidigt försöker jag tänka att det inte finns några misstag, endast livets hårda läxor. Men året var inte bara ett helvetes år, det var också ett underbart år då jag fick vänner jag aldrig någonsin kommer att glömma. Många som hängde på plattan kändes som en extra familj på den tiden.

Det är så jäkla kul att bläddra igenom tusentals bilder och se hur man har förändrats genom åren. Vissa perioder är man mer stolt över och vissa lite mindre. Jag funderar nästan på att göra ett kollage för varje år mellan 2007 – 2011 då jag bytte hårfärg och sminkstil var och varannan månad. Det var inte alltid så lyckat men jag var definitivt mer kreativ på den tiden. Prickiga, rosa, turkosa, gråa eller inga ögonbryn alls. Det var tider det. Nu kör jag bara samma tråkiga visa varenda dag. Börjar jag bli gammal?!