The fear of being laughed at makes cowards of us all

Today is a good day to die. Nej nu ska vi inte gå till överdrift men den här dagen har varit helt för jävlig. Jag sov lika dåligt som vanligt, fick ett sms lite för sent, skippade att åka till katthemmet pga. av ett möte som sen blev inställt, gjorde bort mig totalt och hade världens sämsta träningspass. Det är dagar som denna som får mig att vilja låsa in mig själv så att jag slipper bli sedd av världen. Allt jag gjorde idag blev fel. Jag gick konstigt, lät konstigt, såg konstig ut… Ni vet, var allmänt awkward liksom. Jag vill säga att jag bara inbillade mig allt och överdriver men det känns verkligen inte så. Jag kan inte ens åka buss fem minuter utan att jag har gjort bort mig totalt. ”Nobody realizes that some people expend tremendous energy merely to be normal”. Helvete, jag fattar inte hur jag själv klarar av vardagen någorlunda trots den sociala fobin. All ångest jag får inför alla där ute och er… den är obeskrivlig. Och allt fastnar i åratal och visas i repeat inuti mitt huvud så att jag aldrig kan glömma alla fel jag har gjort.

Mötet med sjuksköterskan kändes i alla fall lite bättre. Hon är så otroligt gullig och vänlig att jag lätt öppnar upp mig inför henne. Egentligen träffar jag henne endast för att ta puls och blodtryck (pulsen låg på 80 btw, sjukt bra!) samt kolla eventuella biverkningar, men det brukar sluta med att vi pratar om mer än så och nu den närmsta tiden ska jag få lite mer tid hos henne för just det. Det kändes lite skönt att hon föreslog det och samtidigt visade att hon såg att jag är i behov av mer stöd. Ibland hjälper det lite med endast bekräftelse. Speciellt just nu när jag knappt längre vågar öppna käften när det kommer till de som arbetar inom vård och omsorg. Jag varken vågar eller orkar skrika för att bli sedd när jag behöver hjälp för att sluta göra mig själv så osynlig och ensam. När man väl lyckas säga det som måste sägas så lyssnar aldrig någon i alla fall.

I överlag mår jag rätt så pissigt och ångesten har blivit värre igen. Jag har inte gått in i väggen utan jag fortsätter att springa in i den hela tiden varje dag. Min sociala kompetens blir inte bättre med åren utan bara sämre och sämre. Jag har blivit så där jobbigt blyg över till och med nätet igen och är ständigt nervös för att det jag skriver blir fel. Jag har inte gillat att chatta på flera år men nu är det bara extremt jobbigt, jag vet aldrig vad jag ska svara och känner mig jämt så otroligt bortgjord. ”Shyness has a strange element of narcissism, a belief that how we look, how we perform, is truly important to other people”. – Så sant.