The moment you realize that no one is your enemy, except yourself…

Varför är det aldrig någonsin tyst i mitt huvud för? Varför kan jag inte sluta med mitt konstanta grubblande och låta bli att älta varenda lilla sak som sagt och gjorts? Varför ältar jag även över sådant som är osagt och ogjort? När jag väl fastnar på en tanke sitter den fast väldigt länge och tyvärr finns det utrymme för hundratals olika tankar till som i slutändan bara gör mig så himla ledsen. Andra kanske inte märker hur otroligt svårt jag har för att tolka människor och deras signaler, men det blir extremt tydligt för mig när jag sitter och bläddrar genom olika alternativ som om jag satt framför en datorskärm. Såklart väljer jag alltid ett av de negativa alternativen. Jag känner mig lite skyddad genom att bara anta att alla menar något negativt så att jag inte tror någonting annat och utsätter min stolthet för risken att bli sårad. Men på vilken bekostnad?

Igår tänkte jag ta nya krafttag och verkligen ta tag i det här men idag känns det helt lönlöst. När jag har dåliga dagar som idag handlar det inte längre om överdriven oro och ängslan utan om sanningen. För hur kan allt det negativa som snurrar runt i mitt huvud vara något annat än sant? Jag kommer alltid att vara otillräcklig och misslyckad så varför ska jag förvänta mig något annat? Det gör så fruktansvärt ont att gå runt och grubbla dagarna ut och in men jag kan verkligen inte sluta hur mycket jag än försöker. Medan andra har tvångstankar om baciller eller huruvida man har stängt av ugnen eller inte har jag tvångstankar som tvingar mig att ständigt leta efter mina fel och brister. Och att även ständigt påminnas om dom, om och om igen.

Det är som om en del av mig älskar att plåga mig själv. Ju mer något sårar mig desto mer tänker jag på det. Allt som gör mig osäker ältar jag på i evigheter så att jag inte slipper undan ångesten en endaste dag. Det värsta är att det inte bara går ut på mig själv hur mycket jag än försöker hålla allt inne. Eftersom att jag alltid letar efter något som bekräftar hur dålig jag är misstolkar jag jämt vad människor säger och har otroligt svårt för att tänka flexibelt. Jag blir lätt extremt fyrkantig och övertolkar det mesta så ofta blir jag överdrivet arg och ledsen för det minsta lilla. Ofta blir jag det helt i onödan eftersom att det inte är så ovanligt att jag tolkar in något helt annat än det som menas. Det är inte rättvist, varken mot mig eller någon annan.

Jag hatar att jag håller på som jag gör. Men det är vad jag alltid har gjort så jag vet inte hur jag ska sluta. Jag har bättre dagar då och då men oftast slutar det som igår då allt kommer på en och samma gång när jag ska sova och det inte längre finns något som distraherar ens lite. Jag är så himla trött på att ständigt gå runt med den här ångesten som gör att det känns som att hjärtat håller på att explodera. Det här är inte den personen som jag vill vara. Jag vill vara fri och jag vill känna mig tillräcklig.