This is for all the idiots:

Eller mestadels till mig själv kanske? Jag blir galen på hur besviken jag är på mig själv medan jag fortsätter att trycka ner mig själv i skiten med en massa nedlåtande ord och tankar. Alltid fel, aldrig rätt.  Försöker tänka dialektiskt men nej, nej och åter nej. Det är för svårt, för jobbigt och ansträngande. Men jag fortsätter ändå samtidigt att använda mig av färdigheterna och lyssnar på mitt förnuft istället för bara på min känsla. Jag tänker inte ge upp, aldrig.

Idag var det min första lektion om specialpedagogik i ADHD, autism och andra funktionsnedsättningar. Att hitta dit var inte lätt för någon som mig som gick vilse runt alltför många hus på Campus Kondradsberg. Att husen har ett bokstavsnamn hjälper inte så mycket för jag är ändå alldeles för tveksam och osäker av mig. Men jag hittade dit efter ett tag och fick skräckslagen hitta en plats bland vad som kändes som åtminstone 60 personer. Introduktionen om allt inom autismspektrum var intressant men när de skulle prata om Mondo (hemsida för studenter), skolans rättigheter osv. försvann jag helt och orkade inte lyssna på mer. Jag kände mig knäsvag och svimfärdig, magen gormade och jag ville bara hem och sova. Men sen kom det värsta av allt. Vi delades upp i grupper som ändå var rätt stora och var tvungna att presentera oss själva! Mitt hjärta höll på att hoppa ur halsen på mig och pulsen måste ha gått i 200. Hemskt räcker inte till för att beskriva hur det kändes. Dessutom fick jag reda på att vi måste jobba i grupper och göra mycket arbete hemma fast ”tillsammans”. Hur ska det gå? JAG ORKAR INTE!

Det känns även lite obekvämt fast det samtidigt är intressant att läsa om diagnoser som man själv har. De vuxna verkar vara så allvarliga och daddiga att det känns lite skumt under diskussionerna. Tänk om de visste att en med två funktionsnedsättningar satt där och läste om just det? (Nej jag tror knappast att  jag är ensam) Alla som är där är ändå mestadels olika sorters lärare eller lss arbetare. Jag vet inte varför men det får mig att känna mig i underläge även fast jag själv har erfarenheter både från mig själv och andra i min närhet. Jag vet inte hur jag ska förklara det och börjar tappa bort mig i det jag skriver nu, duktig jag är. Men jag har fått mer förståelse om varför det inte syntes så mycket när jag var yngre och för hur utredarna tänkte. Man hittar mer pusselbitar som förklarar det som man har missat och det känns bra. Det var visst inte ett ovanligt fenomen att människor som har t.ex. Asperger mörkar sina symptom i ung ålder för att passa in. Bara för att man vet att annorlunda är ”fel”.