Tiden har bara flugit förbi, igen…

Copyright @ Ninni Undén || Tiden har bara flugit förbi, igen...

Ännu en gång har tiden bara flugit förbi. Min sommarledighet har tagit slut och jag är redan inne på min andra jobbvecka. Jag vet att jag borde ha vant mig vid hur tiden spinner iväg mer för varje år men det är ju fullkomligt omöjligt. Jag hade tänkt att skriva mer på bloggen men det gick visst inte så bra. Hur jag kunde blogga så pass mycket som jag gjorde en gång i tiden kan jag inte förstå… Är det så här det blir när man blir vuxen eller vadå?

För vuxen måste jag väl ändå vara nu? Jag kommer längre och längre ifrån att vara en ungdom och om ett par år är jag närmare 30 än 20. Jag vet att det är en självklarhet i livet men på något sätt känns det totalt overkligt. Förr längtade jag efter min födelsedag och kände mig inte bara stor utan även stolt. Nu känner jag ingenting i huvud taget. Det ekar tomt i mig på något sätt som att någonting saknas. Jag antar att det helt enkelt har blivit alltför tråkigt för mig nu när det inte känns speciellt längre. Det blir liksom mindre intressant för varje år som går. Självklart har jag väl lite åldersnoja också. Kraven från samhället verkar bara bli hårdare och hårdare så det är svårt att låta bli att känna att man borde ha åstadkommit mer vid det här laget.

Imorgon fyller jag 24 år. Det känns som att jag borde vara längre fram i livet och ha gjort mer, även fast jag logiskt sett vet att det är ganska ungt fortfarande. Det är väl en av alla tusen olika anledningar till varför sociala medier egentligen inte är bra för en. Allt jag ser är människor kring min ålder som skaffar barn, gifter sig, köper bostad eller har värsta elitjobben. Man jämför ju sig självfallet bara med dem som har kommit längre eller verkar ha det bättre. Trots att man vet att sociala medier oftast visar upp en finare bild av den egentliga verkligheten är det fruktansvärt svårt att låta bli.

Dessutom är det någon som kommer att saknas imorgon. Det är min första födelsedag som jag kommer att fira utan att ha min morfar i livet och det känns riktigt tungt. Det kanske låter lite överdramatiskt men för mig är det en stor sak. Jag minns hur vi pratade innan de hade tänkt att de skulle åka till Öland och hur han sa att de skulle komma tillbaks lagom till min födelsedag. De var ju alltid på Öland över hela sommaren men morfar förstod hur viktigt det var för mig att de skulle vara med så han försökte alltid att fixa det. Att inte ens få höra hans röst imorgon gör otroligt ont…

Jag ska inte fokusera på det hela dagen nu, jag lovar. Men självfallet kommer han att finnas i mina tankar väldigt mycket som han gör varje dag. Åh min älskade moffa, ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig!

Spara

Spara

Lämna ett svar